Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/matilda-gustavssons-klubben-ar-en-lysande-bok/

Bokrecensioner

Matilda Gustavssons ”Klubben” är en lysande bok

Matilda Gustavsson förfaller aldrig till ytlig moralism i sin skildring av Jean-Claude Arnault och hans offer. Foto: Kevin Chang

I ”Klubben” skildrar DN:s Matilda Gustavsson hur hon gick till väga för att avslöja Kulturprofilen. Majgull Axelsson läser en bok som är ett av de bästa exemplen på litterär journalistik som har utkommit i Sverige.

Källarklubben Forum var något av det bästa som har hänt Stockholms kulturliv. Här höll man lysande litteraturaftnar i tjugo års tid, erbjöd fantastisk musik och enastående utställningar.

Dessvärre gick jag aldrig dit, jag trodde helt enkelt att kulturtanter inte var särskilt välkomna. Det var dumt. Mycket dumt. Andra, modigare kulturtanter gick ju dit och berättade att de hade blivit varmt välkomnade och utomordentligt väl behandlade. Det var värre med de unga kvinnorna, de som kallades flickor, i synnerhet de som mot en ytterst måttlig eller rent av obefintlig ersättning arbetade på klubben. De hade det inte alltid så lätt. Å andra sidan innebar jobbet på Forum en möjlighet att göra sig synlig, att bli sedd av de verkligt upphöjda i det svenska kulturlivet, och det ansågs mycket värdefullt av dem som hade ambitioner.

Ändå skvallrades det en hel del om klubbens ständige värd Jean-Claude Arnault, inte minst bland Stockholms journalister, skvaller som i årtionden möttes med häpnad och höjda ögonbryn. Sexuella trakasserier? Rent av övergrepp? Skulle det kunna vara sant? Trots det var det bara en reporter som började rota i frågan, Expressens Niklas Svensson, som skrev ett reportage i slutet av 90-talet. Det ledde inte till uppföljning någonstans. Kanske berodde det på att svenska journalister vid den tiden var ytterst ovilliga att närma sig skandaler som inbegrep sexuella övergrepp. Sex ansågs vara en privatsak, något man undvek att gräva i. 

Läs mer. 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp 

I stället handlade svenska skandaler om pengar, om folk som förskingrade, fuskade med skatten eller om organisationer som snodde åt sig mer bidrag än de hade rätt till. Därför skulle det dröja ända fram till oktober 2017 innan någon verkligen tog skvallret på allvar och började undersöka saken, allt i spåren av anklagelserna mot Harvey Weinstein. Denna någon var Matilda Gustavsson, ung och nyanställd reporter på Dagens Nyheter. 

Nu har hon skrivit en bok som skildrar inte bara förhållandena på Forum och hemligheterna där omkring utan också de enorma följdverkningar hennes avslöjande fick. En akademi som hastigt vittrade sönder. Demonstrationer. Rubriker världen över. Ett inställt Nobelpris. Och slutligen en våldtäktsdom. Följaktligen blir hennes bok också ett litterärt reportage om Sverige i slutet på 2010-talet.

Det litterära reportaget är en svår genre, kanske den svåraste av alla journalistiska genrer. Det bär samma sanningskrav som dagsjournalistiken, men kräver en än mer gedigen research. Dessutom måste författaren ha en väl utvecklad iakttagelseförmåga, en fallenhet för att skapa struktur i ett material som kan te sig oöverblickbart och – viktigast av allt – talang för språk och stil. Därutöver är det en genre med få föregångare, men med desto fler stora namn. Här finns en Stig Dagerman och en Sven Lindqvist, en Joan Didion och en Svetlana Aleksijevitj. 

Ändå hade Matilda Gustavsson naturligtvis ingen aning om att hon skulle gå i dessa storheters fotspår när hon hösten 2017 satte sig i en av de glasburar som används för telefonintervjuer på Dagens Nyheters redaktion. Tvärtom. Hon skyggade för att slå numret till den första person hon fått tips om, en kvinna hon inte kände, men som enligt andra källor skulle ha tämligen obehagliga erfarenheter av Jean-Claude Arnault. Men, frågade sig Matilda Gustavsson, hur pratar man ens om sexuella trakasserier och övergrepp? 

Det gick bra. Kvinnan, som kallade sig Christine, hade fått veta att hon skulle bli uppringd, hon hade tänkt igenom saken och var villig att berätta om det hon utsatts för. Samtalet pågick i fyrtiotvå minuter och när det var över satt Matilda Gustavsson lamslagen. Övergreppen var betydligt allvarligare än hon hade anat. Och för Christine var det en lättnad att inte längre vara tyst, att äntligen få berätta och sätta ord på sin rädsla och maktlöshet.

Läs mer. DN:s Matilda Gustavsson vann Stora journalistpriset 

För Matilda Gustavsson blev det fortsatta arbetet överraskande. Hon utgick ifrån att den här storyn, som så många andra, skulle bli mindre dramatisk när hon började gräva, men så blev det inte. Historien växte och blev mörkare för varje intervju hon gjorde – och det blev så småningom hundratals. Samtidigt insåg hon att hon behövde lära sig hur dokumentationen skulle se ut för att bli tillräckligt vederhäftig och tillbringade många nätter med att studera hur reportrarna på New York Times hade gjort i fallet Weinstein. De hade använt sig av offrens mejl, dagboksanteckningar och intervjuer med folk som stod dem nära. Det visade sig vara en mycket användbar metod. 

Men i boken intervjuar Matilda Gustavsson också personer som stod Jean-Claude Arnault nära. Resultatet blir ett ytterst sammansatt porträtt av en man med utomordentlig social talang och fullkomligt unik förmåga att skapa en fri, högkulturell verksamhet, samtidigt som han är en vulgär och stundtals våldsam maktmänniska och en figur som, medvetet eller omedvetet, låter sig bli hovnarr åt kultureliten. Man ryckte ju på axlarna åt honom när han fullt öppet gjorde en pussy grab eller strök en kvinna över bröst och rumpa. Han var ju inte klok. Det visste alla.

Anständighet är ett begrepp som under de senaste årtiondena har ansetts lite obsolet, men som i spåren av den här skandalen borde kunna återupprättas. Anständighet är nämligen att visa hänsyn, att inte ljuga och stjäla och att inte utnyttja människor mot deras vilja vare sig socialt, ekonomiskt eller sexuellt, men också att visa civilkurage och respekt för sanningen. Katarina Wennstam har kallat Sara Danius för den anständiga sekreteraren och på samma sätt skulle man kunna kalla Matilda Gustavsson för den anständiga reportern. Hon lyckas hålla huvudet kallt och aldrig förfalla till ytlig moralism i sin skildring av Jean-Claude Arnault och hans offer. 

Å andra sidan är det också högst begripligt att hon utvecklade en viss paranoia under arbetets gång, att hon började se sig över axeln och inte vågade stå för nära kanten på tunnelbaneperrongen. Det säger en del om hennes mod och integritet att hon trots det lyckades genomföra sin undersökning och sedan skriva en bok som är ett av de bästa exemplen på litterär journalistik som har utkommit i Sverige.