Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 09:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/med-skarpa-hjarnor-och-tekniska-framsteg-foddes-det-moderna-europa/

Bokrecensioner

Med skarpa hjärnor och tekniska framsteg föddes det moderna Europa

Bild 1 av 2 Med telegrafins genombrott på 1800-talet fick kommunikationerna en helt annan snabbhet än transporterna.
Foto: TT
Bild 2 av 2
Foto: Granger/REX

Vad händer om man i stället för politik och krig sätter tekniken i centrum för Europas historieskrivning? Resultatet kan man ta del av i forskningsprojektet ”Making Europe”. Vetenskapen och tekniken var kärnan i civilisationen och imperialismen. Men författarna skyggar inte för teknologins mörka sidor, skriver Gunnar Wetterberg.  

Veckan efter midsommar samlades de internationella ingenjörsvetenskapsakademierna i Stockholm. Värd för tillställningen var svenska IVA, som i år fyller 100. Svensken Johan Norberg inledde symposiet med att hylla vetenskapens och ingenjörskonstens bidrag till mänsklighetens allt ljusare tillvaro. Ett par timmar senare skakade sydafrikanen Edgar Pieterse på huvudet åt blomstermålningen. Hur kan man tala om de senaste hundra åren utan att nämna världskrig, folkmord och kolonial utplundring?

I den stort anlagda serien ”Making Europe: technology and transformations, 1850−2000” finns det mer av den balans som Pieterse efterlyste. Med nederländska stiftelsers stöd genomförde 300 teknikhistoriker i det tioåriga projektet Inventing Europe, som fjorton av deltagarna sammanfattat i sex volymer om Europas teknikhistoria.

I förordet till böckerna utmanar utgivarna den gängse historiesynen. ”Vi erbjuder en europeisk historia sedd genom teknologins lins snarare än genom krigen”, skriver Johan Schot och Philip Scranton. ”Vi tror att en europeisk historia med tekniken som kärna gör det lättare att förstå kontinuiteterna som bestått trots krigens avbrott.” 

I bok efter bok ifrågasätter teknikhistorikerna begreppet ”det korta 1900-talet”, britten Eric Hobsbawms karakteristik av 1914 till 1991, med världskrigen, nazismen och kommunismen som huvudteman. Det är fel, menar ”Making Europe”: med teknologin handlar det i stället om ett långt 1900-tal, som börjar med världsutställningen i London 1851 och knappast tagit slut ännu. I Crystal Palace samlades den tidiga industrialismens ingenjörer och visade världen vad de kunde – och sedan har det bara blivit mer och mer. 

Det var med teknologin som Europa gick ut i världen. Teknologin möjliggjorde imperialismen och erövringarna, men det stannade inte vid den praktiska nyttan. Teknologin hade också en ideologisk betydelse, påpekar Maria Paula Diogo och Dirk van Laak i sin volym om Europa och globaliseringen. Vetenskapen och tekniken var kärnan i civilisationen, den kultur som européerna lät andra få del av/tryckte på dem. 

Det handlade inte bara om vapenteknologin, när de europeiska stormakterna tog över världen. Minst lika viktiga var kommunikationerna – ångan användes för att driva fartyg och lägga ut järnvägsnät över världen, och hand i hand med fartyg och lokomotiv gick telegrafen. 

Så hade det börjat redan i Europa. I en av seriens mest intressanta volymer skildrar KTH-historikerna Per Högselius och Arne Kaijser tillsammans med holländaren Erik van Vleuten hur infrastrukturen byggdes ut och knöt samman kontinenten.

Järnvägarna fick tidigt huvudrollen. De första sträckorna byggdes av privata företag, men allt fler stater insåg värdet. Från början användes de för att forsla passagerare och varor, men den preussiska staten insåg att de kunde användas i militära strategier. Mot Danmark 1864-65 segrade tyskarna med gevär som gick att ladda och avlossa dubbelt så snabbt som de danska, men i krigen mot Österrike 1866 och Frankrike 1870-71 utnyttjade järnkanslern Bismarck och generalstabschefen Moltke även järnvägen. Med tågen mobiliserade de sina bataljoner långt snabbare än motståndarna, och med segrarna lade de grunden till det kejsardöme som skulle prägla mycket av Hobsbawms korta 1900-tal.

Under de kommande årtiondena blev järnvägarna huvudsaken i det ena projektet efter det andra. Den balttyske matematikern Sergej Witte blev direktör för de ryska järnvägarna och ansvarig för bygget av transsibiriska järnvägen, som långa tider (och kanske än i dag) skulle bli en av de mest trafikerade banorna i världen. Cecil Rhodes plan på en järnväg från Kap till Kairo höll på att driva Storbritannien i krig med Portugal och Frankrike; Tyskland strävade efter Berlin-Bagdad för att sträcka ut sitt inflytande in i Asien. Under andra världskriget lade nazisterna koncentrationslägren nära stora järnvägsknutar, och Reichsbahns ansvariga såg till att transporterna av judar, kommunister och homosexuella fungerade geschwint.

Samspelet med telekommunikationerna är fascinerande. Ända till 1800-talets början var transporter och kommunikationer ett och detsamma, möjligen med undantag för brevduvor och vårdkasar runt kusterna. Med telegrafin fick kommunikationerna en helt annan snabbhet än transporterna. Det började med den franska revolutionsarméns flaggor och semaforer, men det var när man började använda elektricitet som telegrafin blev mer och mer effektiv. Börsspekulanter använde den för att tjäna pengar snabbare än motspekulanter som inte visste lika mycket lika snabbt; men den ökade också järnvägsnätets säkerhet genom att ge snabba besked om vilka tåg som mötte var på linjen. 

Det fascinerande med ”Making Europe” är att teknikens historia inte bara är teknik. Andreas Fickers och Pascal Grisset betonar Samuel Morses betydelse. Först med hans alfabet kunde de nationella telegrafsystemen tala med varandra. Standardiseringen av Moresealfabetet vid den internationella telegrafunionens första konferens 1865 innebar att telegrafisterna inte längre behövde bära telegrammen över gränserna och översätta dem för att göra dem begripliga för mottagaren.

Med tekniken att lägga undervattenskablar konsoliderade Storbritannien sitt världsherravälde. Då radion kom var det till en början i samma syfte, att kontrollera avlägsna kolonier och nå skeppen ute på havet, men genombrottet kom när tusentals signalister under första världskriget lärde sig den nya tekniken och kom hem som radioamatörer, grunden för breda sändningar till många mottagare.

Just samspelet mellan teknikerna och deras användare är temat för Ruth Oldenziels och Mikael Hårds volym i serien. Drivkraften i utvecklingen kom ofta från konsumenterna – cyklisternas betydelse för att riva gränser, bygga ut hotell och lägga bättre vägar är ett fascinerande kapitel. Men de pekar också på fixarnas betydelse, teknikens mellanhänder, de som med sina symaskiner tog Buttericks klädmönster för att sy eget efter det parisiska modet, eller för att lägga till och dra ifrån på fabrikskonfektionen.

För att tekniken skulle fungera krävdes ofta överenskommelser. Många teknologier är i sig gränsöverskridande, andra fungerar mycket bättre om de blir det. Teknologins behov blev drivkraften i mycket av det internationella samarbete som började växa fram från mitten av 1800-talet, visar Wolfram Kaiser och Johan Schot. De lyfter fram alla de tekniska kommittéer som arbetade inom Nationernas Förbund under mellankrigstiden. NF har hamnat i skymundan därför att man misslyckades med att bevara freden, men Kaiser och Schot menar att förbundet lade grunden till samarbetet i FN efter andra världskriget. Inom NF hade man också prövat fram många av de samarbetsformer som Jean Monnet tog med sig in i den framväxande europeiska gemenskapen.

”Making Europe” skyggar inte för teknologins mörka sidor. Kemisten Fritz Haber fick Nobelpriset för sin metod för att framställa ammoniak på syntetisk väg, ett genombrott för konstgödseln – men också för att tillverka sprängämnen. Han fick ansvaret för det tyska gaskriget under första världskriget och propagerade för att använda senapsgas. Radions Nobelpristagare, Guglielmo Marconi, hörde till Mussolinis mest verksamma supportrar; nazisterna använde moderna teknologier i krig och förintelse; och i Stalins Sovjetunionen stod ingenjörerna för femårsplanerna.

I ett par volymer undrar författarna om ingenjörerna lockades av att de autoritära regimerna fick saker gjorda, att de slapp demokratins omständliga processer och fick grandiosa uppgifter att verkställa. Kanske var det så, men var lockelsen större för dem än för andra? 

Betydligt mer problematisk är ingenjörernas oförmåga att förutse följderna när deras projekt omsätts i verkligheten. Ibland blir katastroferna tidigt uppenbara, som när Sovjetunionen försökte spränga nya lopp för de sibiriska floderna med hjälp av kärnexplosioner. Men ofta tar det några årtionden innan de stora upptäckterna värker ut i vardagen – transistorerna är det exempel som ofta återkommer i bokserien.

Ett sådant jättekliv ut i det okända rymdes också bland visionerna på ingenjörsseminariet i Stockholm. Miljöjuristen Jessie Reynolds från Los Angeles lanserade ”solar geoengineering” som lösning, om ”traditionella” klimatåtgärder inte hinner nå 1,5-gradsmålet i tid. Genom att pumpa ut svavelpartiklar i atmosfären skulle världens ingenjörer kunna hejda solstrålningen och kyla ned jorden.

Haken är att det prövats förut, men av naturen själv. År 536 e Kr pumpades enorma mängder aska ut i hela jordens atmosfär, av ett vulkanutbrott eller av ett nedslag från rymden. När det späddes på av ett vulkanutbrott ett par år senare vittnar samtida krönikörer om flera år då solen ”försvann”. Temperaturen sjönk med tre grader, trädens årsringar krympte till nästan ingenting, och stora delar av befolkningen svalt ihjäl eller dog i pestsjukdomar när det inte fanns något att äta.

Gudskelov finns det en historia att ta varning av, när Reynolds och andra entusiaster börja drömma. Hellre energiskatt än svavelmoln!