Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 19:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/recension-viktorianska-maktspel-i-sara-collins-slavroman/

Bokrecensioner

Bokrecension: Viktorianska maktspel i Sara Collins slavroman

Bild 1 av 2 Sara Collins.
Foto: Wilfred Bignal-Ebanks
Bild 2 av 2

Maktlösheten är ständigt närvarande i slavromanen ”Frannie Langtons bekännelser”. Debutanten Sara Collins visar sig kunna sina viktorianska förebilder och använder dem väl, skriver Lotta Olsson.

I London hittas vetenskapsmannen George Benham och hans franska fru Marguerite mördade i sitt hem år 1826. Bredvid frun ligger en före detta tjänare, nedblodad, och sover djupt. Frannie Langton från Jamaica, som hamnade hos Benhams som en gåva från en vetenskapsman till en annan.

Ingen ifrågasätter hennes skuld. Frannie Langton sätts i Newgatefängelset i väntan på rättegång, vittnesmål samlas in.

Men hur ser Frannie Langtons egen historia ut? Hon växer upp på sockerrörsplantagen Paradise på Jamaica, och flyttas ganska snart från slavbostäderna till det stora huset. Där bor Langton och hans uttråkade fru, där arbetar slaven Phibbah. Frun lär Frannie att läsa, en lättjefull lek för att skänka frun förströelse. Langton själv drar snart nytta av sin läskunniga slav, eftersom han ägnar sig åt vetenskapliga experiment och behöver en assistent. När han reser till England tar han med sig Frannie.

Debutanten Sara Collins kan sina viktorianska förebilder och använder dem väl. Slaven Frannie älskar sina böcker, de som följt henne genom livet. Den viktigaste är - förstås, eftersom plantagen heter Paradise - John Miltons versepos ”Paradise Lost”, där ängeln Lucifer slängs ut ur paradiset efter en maktstrid. Vad trodde han? Att han var Guds jämlike?

Det finns åtskilliga påminnelser om andra kända romaner, man hör Bertha från Emily Brontës ”Jane Eyre” och Jean Rhys ”Den första hustrun” i Frannies raseri, man hör George Bernard Shaws ”Pygmalion” när Frannie berättar om hur Benham och Langton slagit vad om hur mycket slaven ska kunna lära sig. Ett experiment mellan vetenskapsmän, för att se om slavarna kanske ändå är en sorts människor.

Men framför allt är ”Frannie Langtons bekännelser” en berättelse om maktlöshet. Den är inte begränsad till slaveriet, för hierarkierna är knutna till både ekonomi, etnicitet, kön och sexualitet.

Det är männen som bestämmer, men Frannie har periodvis närmare kontakt med deras fruar, hjälplöst undanskuffade i en överklasstillvaro där de bara behöver vara vackra i sina ödsliga hem. Undra på att hon inte förstår sin plats. 

Kärlekshistorien med Marguerite Benham är aldrig enkel, särskilt inte som opiumtinkturen flödar fritt för att hålla alla sorters känslor inom rimliga gränser. Ändå är det så lätt att råka kliva över gränsen. Frannie tar hand om Marguerite när hon är som svagast, på samma sätt som hon tog hand om Miss-bella på plantagen, som hon tog hand om Langton när han blev sjuk. Intimiteten är oundviklig.

Bara svår att dosera rätt. En arbetsgivare eller en ägare kan ändra sinnesstämning på ett ögonblick, och det som är tillåtet ibland är ingenting tjänaren kan förvänta sig jämt.

Det finns gott om hemligheter i Frannie Langtons liv, en del mer outhärdliga än andra. Somliga anar läsaren bara i ögonvrån, för det är inte det spektakulära som står i fokus här. Det är alla andra ingredienser i maktspelet: det undanglidande, dubbeltydiga och svårfångade.