Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-06 00:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/wolfgang-hilbig-skildrar-buffertzonen-mellan-ost-och-vast/

Bokrecensioner

Wolfgang Hilbig skildrar buffertzonen mellan öst och väst

Bild 1 av 5
Foto: Wolfgang Kumm
Bild 2 av 5 Wolfgang Hilbig (1941-2007) var i grunden industriarbetare.
Foto: Per Landin
Bild 3 av 5
Bild 4 av 5
Foto: Dieter Palm
Bild 5 av 5
Foto: Paul Glaser

Wolfgang Hilbig är industriarbetaren från DDR som blev en av Tysklands mest inflytelserika författare. Rebecka Kärde läser en roman som tolkar ensamhetens förbannelse.

”Litteraturens plats är monologen”, sade Wolfgang Hilbig när han år 2002 tog emot Georg Büchner-priset för sin litterära gärning. Ett sådant påstående kan i dag låta kokett. Kanske frestas man invända att monologen sällan är så monologisk som den inbillar sig, och att skrivandet alltid inbegriper ett moment av dialog; med omvärlden, med andra texter. 

Men för Hilbig, född 1941 och uppvuxen i DDR, var monologen politiskt och existentiellt nödvändig. I hans hemland, har han sagt, fanns inget mer förbjudet än att vilja vara ensam – det vill säga, att skriva.

Som många andra östtyska män i sin generation var Wolfgang Hilbig i grunden industriarbetare. Sin första diktsamling publicerade han som 38-åring, då på västtyska S. Fischer Verlag, varpå Stasi fick upp ögonen för honom. Efter att han 1985 beviljats utresetillstånd och bosatt sig i Västtyskland följde en lång period av alkoholism och skrivkramp. Väl erövrad visade sig ensamheten vara både välsignelse och förbannelse: en förutsättning för skrivandets frihet, men också en öppning mot missbruk, håglöshet och alienation.

Identitetskrisen skildras i den självbiografiskt anstrukna romanen ”Provisoriet” (2000). Boken blev en av Hilbigs sista: han dog i cancer 2007, då som en av det sena 1900-talets mest inflytelserika tyska författare. Trots det är ”Provisoriet” den första av hans böcker att översättas till svenska, av den mycket skickliga Ludvig Berggren, som också skrivit ett belysande efterord.

Foto: Wolfgang Kumm

Huvudperson i ”Provisoriet” är den östtyska författaren C., som befinner sig i Västtyskland på ett arbetsstipendium. Men under de fyra år då romanen utspelar sig, från 1985 till 1989, lyckas han knappt skriva. I stället driver han runt från kafé till kafé, eller reser mellan München, Nürnberg och Västberlin. Fasta punkter är två utsiktslösa kärleksaffärer, med Mona (i öst) och Hedda (i väst). 

Mest tid ägnar C. åt att inte dricka, eller, när det misslyckas, åt att ligga lamslagen i bakisångest. Självhatet och -äcklet hanteras genom frekventa besök på porrklubbar och liknande etablissemang. Sover gör han på en madrass, medan kläder, böcker och andra ägodelar förblir i flyttlådor: ”som om han hela tiden måste understryka sin tillvaros provisoriska karaktär.”

Monologen – en sådan är ”Provisoriet” förstås, skriven i första person – innehåller en rad teorier om vad C:s depression kan bero på. Men egentligen spelar det ingen roll. Texten handlar inte om skrivkrampen, utan tycks snarare skriven inifrån den, i ett slags hallucinatoriskt rus. Meningarna sluddrar fram efter varandra, enligt en dunkel mekanik som aldrig blir helt tydlig. Den undanglidande verklighet som gestaltas blir på så vis lika svår att komma in i som att ta sig ur, såväl för C. som för läsaren.

Han betraktas som en barbar, en kuriositet, en novelty act för den västtyska kulturklassen att roas av.

Att läsa något så ouppbyggligt från DDR är givetvis fascinerande. Men jag ska erkänna att jag tycker att det är roligare i teorin än i praktiken. Ofta upplever jag texten som för letargisk, för monoton, stympad av sin inbundenhet på ett inte alltid effektivt sätt. C:s asexuella fixering vid den egna sexualiteten, eller rättare sagt dess symboliska betydelse (”han hade inte en poets kuk”), är särskilt tjatig, en manlig författarkliché som borde använts med större precision.

Foto: Gerhard Kerschke

Med det sagt är tråkigheten förstås medveten. Bäst fungerar den när den understryker den tristess som är själva exilens. I DDR fick C. inte vara författare, åtminstone inte på det sätt han ville. Men att i BDR tvingas vara det är inte mycket bättre. Han betraktas som en barbar, en kuriositet, en novelty act för den västtyska kulturklassen att roas av. Till och med fysionomiskt upplever han sig utsorterad: ”nu ville man premiera att han ’inte riktigt såg ut som en författare’”, ”att han inte hade något ’finlemmat, själfullt eller till och med bortklemat’ över sig…”

Här, i gestaltningen av flykten och hemlösheten, kommer ”Provisoriet” verkligen till sin rätt. Hilbig rapporterar med patos från den buffertzon där den som lämnat sitt hemland lätt blir hängande, utan att komma fram eller kunna återvända. Hur mycket C. än vantrivdes i DDR, känner han sig än mer främmande för det neonbelysta konsumtionssamhälle han nu förväntas vara tacksam mot. I öst var ofriheten åtminstone synlig; i väst är den förtäckt, självpålagd.

Kapitalismkritiken blir stundtals banal: framför allt när den projiceras på kvinnokroppar, som när C. på en peep show vid Bahnhof Zoo filosoferar om hur ”det där vidöppna könshålet framme på scenen” är en metafor för reifikation. Men som bakgrund till vanmakten och förnedringen går den inte att tänka bort. Ur ett idéhistoriskt perspektiv är ”Provisoriet” således högintressant. Den som är det minsta fascinerad av europeiskt 1900-tal, och som inte störs för lätt av manlig självömkan, bör läsa den genast.

Läs fler texter av Rebecka Kärde, till exempel om Eva-Stina Byggmästars ”Nattmusik för dagsländor”.