Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bollebygd-blues-med-stralande-samspelt-ensemble/

Scenrecensioner

Bollebygd-blues med strålande samspelt ensemble

Filip Johansson, Elin Bornell och Victoria Folkesson i ”Söndag” på Borås stadsteater.
Filip Johansson, Elin Bornell och Victoria Folkesson i ”Söndag” på Borås stadsteater. Foto: Foto: Amelia Bordahl

I Dennis Magnussons pjäs ”Söndag” om en högst dysfunktionell familj aktualiseras frågor om arv, miljö, klass och fri vilja. Men trots allvarsam klangbotten är spelet lekande lätt, skriver DN:s Isa Andersson.

Söndagsångest kallas det obehagliga vacuumliknande tillstånd som uppstår i mellanrummet mellan helg och vardag. En retfull liten skärva inkilad mellan frihet och plikt, förfluten tid och framtid, som plötsligt får brustna drömmar och tvivelaktiga livsval att framstå i vedervärdigt stark belysning. 

Dramatikern Dennis Magnusson vet att utnyttja detta laddade ingenmansland i pjäsen ”Söndag”, som dessutom utspelar sig i ett geografiskt undantagstillstånd, utanför Bollebygd. 

Här tronar en bitter mamma, drottning över en ombyggd sommarstuga, i tv-soffans högsäte. Viktoria Folkesson gör en osympatisk, men rakt igenom mänsklig modersgestalt, som låter det giftiga missnöjet över sitt eget öde spilla över på sin avkomma. 

Dottern (Elin Bornell) tvingas växa upp på tok för tidigt och blir en distanserad duktig flicka, sonen (Filip Johansson) hunsas och mobbas men slutar aldrig längta efter kärlek och närhet. 

Nog doftar det Norén över den dysfunktionella familjekonstellationen och nog aktualiserar spelet både frågor om arv, miljö, klass och fri vilja. Men trots allvarsam klangbotten är spelet lekande lätt, tack vare en strålade samspelt ensemble.

Regissören Mattias Nordkvist lånar ett filmiskt berättargrepp då han låter ett nostalgiskt soundtrack av ledsen manscountryblues förstärka känslorna. Det är inte alltid helt välmotiverat, inte heller greppet att addera två roller i form av två unga tjejer utan avgörande funktion på scenen. Att vi rör oss mellan flera olika tidsplan, från barndom, tonår och vuxentid, är redan uppenbart och väl genomfört. 

Bättre fungerar då de två små meterhöga barndockorna i regnställ, som står vända med ryggen mot publiken, i likhet med Charlotte Gyllenhammars bortvända barnstatyer i verket ”Betraktaren”. Deras blickar riktas mot fonden, där uppförstorade bilder av ett kalhygge breder ut sig. En visuell Bollebygd-blues.

Dennis Magnusson skrev pjäsen för nästan 20 år sedan, men söndagsångest är ett tidlöst fenomen. Kanske växer den sig bara starkare med åren. 

Läs fler av DN:s scenrecensioner