Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 18:59 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/brahe-siktade-mot-stjarnorna/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Brahe siktade mot stjärnorna

"Stjärneborg" är hennes första färdiga roman, men inte det första försöket. Alexandra Coelho Ahndoril har ett antal havererade romanprojekt bakom sig. Tycho Brahe blev det första hon kunde fullfölja. Ett ämne där hon kunde vara tillräckligt personlig, säger hon själv.

Vi har tagit en svinkall promenad i Vasastaden, via trappor och stigar från Sveavägen klättrat upp till Observatorielunden. Utsikten är magnifik men observatoriet stängt. På andra sidan denna branta bergknalle i Stockholm letar vi oss ner till Odengatan och landar så småningom på ett gammalt, helt otrendigt kafé där vi långsamt tinar upp denna vidriga vinterdag.

Alexandra Coelho Ahndoril brukar i sanningens namn inte besöka observatoriet; det var inte intresset för naturvetenskap eller astronomi som fick henne att fastna för Tycho Brahe.

- Jag tyckte det var så spännande att det fanns en farbror på ön Ven i Öresund som hade en avhuggen näsa och som bönderna på ön fruktade och hatade. Men i början var intresset inte så komplext från min sida, så jag forskade vidare och upptäckte att han levat med en kvinna från underklassen som han inte var gift med.

Det visade sig också att Brahe växt upp i hennes egna hemtrakter, i närheten av Helsingborg.

- En dag gick jag in i Mariakyrkan i Helsingborg och tittade på den minnessten som finns där över hans första flicka, som dog vid tre års ålder.

Där såg Alexandra en annan sida hos Tycho Brahe. Inskriften på stenen var mycket kärleksfull och fylld av saknad över den döda flickan.

- Han verkade så spännande också för att han tillhörde en tid som blev gammal så fort, i skiftet 1500/1600-tal. Hans levnadsverk har något tragikomiskt över sig. Tycho Brahe var en person som försökte göra sig själv evig under sin egen livstid.

Att hon skulle bli författare var på intet sätt givet. Länge var Alexandra Coelho Ahndoril övertygad om att skådespelande var hennes givna bana. Hon har arbetat både på Helsingborgs stadsteater och i fri grupp. Flytten till Stockholm i början av 90-talet berodde på att hon kommit in på Teaterhögskolan. Men det som skulle bli en fortsättning på något gammalt blev i stället inledningen till något nytt. Skådespelaryrket tappade sin tjusning.

- När jag gick på Teaterhögskolan tröttnade jag på teatern. Jag upptäckte att man inte riktigt kunde vara konstnär, att man som skådespelare blev fråntagen sitt eget uttryck.

Strax efter flytten upp till Stockholm träffade hon sin nuvarande make Alexander, också han författare. Mötet har resulterat i barn och familj, men var också avgörande för yrkesvalet.

- Tidigare hade det verkat så fint och märkvärdigt att vara författare. Jag har ju alltid skrivit, men aldrig med tanke på att det skulle bli mitt yrke. Men jag upptäckte efter att jag lämnat Teaterhögskolan att jag längtade efter det språkliga. Alexander kom att betyda oerhört mycket för mitt beslut att bli författare, framför allt för att han fick mig att tycka att det var så spännande att skriva. Nu läser vi varandras texter och diskuterar dem.

Kan det inte bli för mycket av den sortens samtal?

- Nej, inte alls. Då vet man ju hur den andre har det, och man kan lära av varandras erfarenheter.

Läsintresset har hon med sig från barndomshemmet i Helsingborg. Fadern gick så småningom i land efter många år till sjöss, sedan han träffat Alexandras blivande mor i Portugal. Han blev lärare i sjöfartsteknik, hon var hemma med de fyra barnen och hemmet var fullt med böcker.

Tycho Brahe har blivit en symbol för den misslyckade vetenskapsmannen. Han lever sitt liv i tankarnas och observationernas värld, men klarar inte av sitt eget och familjens liv. Han plågar bönderna på Ven, missköter sitt uppdrag gentemot den danske konungen och är betydligt mindre klarsynt när det gäller omvärlden än sin hustru Kirsten, kommen från en fattig familj och med en ständig skräck för fattigdomen, som alltid lurar bakom hörnet. Särskilt om man inte sköter sina åligganden uppåt i den gudomliga hierarkin, där kungen står steget under Gud.

- Tycho Brahe var besatt av att hitta en ordning i en värld som uppenbarligen saknade ordning. Jag vill visa hur detta begrepp ordning går igen överallt, som ett sätt att inordna människor i mönster, inte minst vad gäller tankevärlden och föreställningarna om Gud och konungen. Människorna kunde inte frigöra sig från den bilden, inte ens framstående vetenskapsmän.

Är det inte en deprimerande erfarenhet att dessa utomordentligt intelligenta astronomer och andra vetenskapsmän inte kunde eller tordes frigöra sig från den gängse Gudsbilden, trots att deras upptäckter på många sätt talar emot den?

- Jo, visst är det så. Och så är det ju en märklig sak att över huvud taget ta på sig uppgiften att definiera världen. Man kan fråga sig vilken drift som får en människa att säga, som Darwin, att han ska förklara arternas uppkomst.

Har du ett svar?

- Om jag skulle försöka psykoanalysera så handlar det om ett inre kaos, en sönderslagenhet hos den enskilde som måste behärskas.

Det finns de som hävdar att detta är mannens lott: att han aldrig kan få samma kontakt med sina barn som modern och därför blir han i viss mån en främling för sin avkomma. Och tvingas som en kompensation hävda sig på andra plan.

- Det där tror jag inte alls på. Jag vill hävda att det finns män som är precis lika bra på att ta hand om barn som kvinnor. Jag tror att min man har upplevt att han fått barn precis lika mycket som jag. Och när han träffar sina manliga vänner så pratar de ju bara om relationer. Jag tror inte alls att män och kvinnor är särskilt olika.

Det är en knepig genre du givit dig på. Att skriva om en person som faktiskt har levt men som vi inte vet så mycket om måste innebära vissa problem. Var slutar verkligheten och var börjar dikten?

- Det här är definitivt fiktion, det måste man ha klart för sig. Jag är intresserad av att gå in i det förflutna som en sorts fiktivt rum där det finns verkliga människor. Men skeendet är sett från vår egen tid, givetvis. Annars vore det inte intressant.

Nu är "Stjärneborg" utgiven och recensionerna avlöser varandra i pressen. Väntan har varit plågsam med sömnsvårigheter och magont.

- Det har varit långt obehagligare att vänta på recensionerna än jag någonsin kunnat ana. Jag hade aldrig trott att det skulle vara så skrämmande, trots att jag lever tillsammans med en författare.

Fakta/Alexandra Coelho Ahndoril

Debuterade i dagarna med romanen "Stjärneborg" om den danske astronomen Tycho Brahe. Boken recenserades i lördagens DN av Jonas Thente.

Född 1966 i Helsingborg.

Lever i Stockholm med maken Alexander och två små döttrar.

Skriver också litteraturkritik i Göteborgs-Posten.

Bild

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.