Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Briljant studie i absurditet

Arbetsförmedlingen skulle förmedla jobb men har i stället blivit en disciplinär instans. Kajsa Ekis Ekman läser Roland Paulsens spännande bok om en myndighet som inte fungerar.

Roland Paulsen
”Vi bara lyder. En berättelse om Arbetsförmedlingen”
Atlas förlag

Vilken är Sveriges minst omtyckta myndighet?

Nej, det är inte Kriminalvården, Polismyndigheten eller ens Migrationsverket.

Utan Arbetsförmedlingen.

Som en gång i tiden var just en oskyldig förmedling: de arbetslösa kom dit och fick en lista på vilka jobb som fanns. Knappast något att avsky, lika lite som man skulle avsky Bostadsförmedlingen. Det här var under de gyllene åren då det rådde full sysselsättning och var det någon som satte press på Arbets­förmedlingen då, var det företagen som menade att de inte skaffade fram arbetskraft fort nog.

I dag har Arbetsförmedlingen förvandlats till något helt annat: en disciplinär instans. Som ska täcka över det faktum att nära en av tio inte har arbete med att åtgärda, coacha, fas 3:a, piska, positivitetsindoktrinera och hota de arbetslösa. Få arbeten förmedlas längre via AF, och det är inte heller en förmedling längre, utan sedan 2008 – en myndighet.

Som gjort för en studie i absurditet. Vilket är precis vad sociologen Roland Paulsens ”Vi bara lyder. En berättelse om Arbetsförmedlingen” är. Under fyra månader vistas han på Arbetsförmedlingen i Västertälje under förevändning att studera ”kompetensutveckling, elementära organisationsprocesser och dimensionering av verksamhet.” (Bara ansökningsbrevet är obetalbart!) I centrum står för en gångs skull inte de arbetslösa, utan personalen. Sextio procent är stressade på arbetet, det är huvuden som håller på att sprängas, rädsla för hot och bristande säkerhet.

För här har vi de som får skulden för att det inte finns arbete. Det är de som måste anlägga stenansikte när de arbetslösa om och om igen säger ”Det är ju meningslöst!”, som måste sortera in människor under koder och åtgärder, ge bort dem gratis till arbetsgivare och sedan få tillbaka dem igen. Dessa 13 000 anställda kan inte skapa jobb.

Ändå ska charaden fortgå.

Arbetsförmedlingen framstår här, precis som i Jon Wemans ”Åtgärdslandet”, som en helt och hållet onödig instans, endast till för att dölja sin egen skam.

Varför lyder de anställda? frågar sig Paulsen.

Ja, för att de annars själva blir arbetslösa. Likt Jan som kände sig ”som Gestapo” och började säga emot, och snabbt förlorade arbetet på lösa grunder.

Denna briljanta studie är i mina ögon en dundrande kritik av arbetslösheten. Men Paulsen menar tvärtom att han bevisat arbetets meningslöshet! Han är som bekant den främsta förespråkaren för arbetskritiken – den strömning som växt på senare år i motsättning till arbetslinjen.

I sin förra bok ”Arbetssamhället” pläderade Paulsen för att avskaffa arbetet som ideologi och i stället kräva välstånd åt alla. Precis som den boken är ”Vi bara lyder” välskriven och filosofiskt intressant, men fullkomligt idealistisk.

Paulsen gör ingen tydlig skillnad mellan arbete – den aktivitet genom vilken vi omvandlar natur till kultur och skapar välstånd – och lönearbete: då vi säljer vårt arbete för att berika andra. Utan en sådan distinktion blir arbetskritiken obegriplig. Avskaffa lönearbetet och kapitalismen är ett minne blott – avskaffa arbetet och människan är inte längre människa.

Men Roland Paulsens motvilja mot arbete slår åt alla håll. Arbete är ”förslappande” och ”vänjer oss vid lydnad”. Hans ideologi är en slags hybrid mellan 80-talets ”vägra lyda”-attityd, egna upplevelser och etikens självrättfärdighet, allt inramat av sociologins begränsningar.

Han sätter dock fingret på ett mycket intressant dilemma, nämligen: om tekniken har gjort att vi inte behöver arbeta lika mycket längre – varför låtsas som om detta vore målet? Varför hetsa alla som inte har jobb, det är ju inte deras fel! Här kunde sex, kanske till och med fyra timmars arbetsdag och att dela på jobben vara en bra idé. Utmaningen borde vara att säkra både välstånd och allas delaktighet. Frågan är också om det verkligen enbart är tekniken som skapat arbetslösheten – är det inte snarare låglönekonkurrens, japansk managementstrategi och nedskärningarna i offentlig sektor?

I dag när eliten hamstrar pengar och måste hotas med minusränta för att fås att investera, kanske resurserna kunde göra mer nytta i klimatomställning, till lärare och sjuksköterskor, om vi demokratiserade ekonomin. Till skillnad från Paulsen anser jag inte att arbete i sig blivit överflödigt, utan att det nödvändiga arbetet tvärtom lämnas vind för våg.

Men Paulsen låter i stället en arbetslös kvinnas dröm om att rymma från samhället och bo i husvagn utgöra bokens sentimentala höjdpunkt. Ja, om Europas förfall kommer att symboliseras av något om femtio år, så är det förmodligen detta. Kina, Brasilien och Nigeria är på frammarsch, och här ska bildade människor upphöja drömmar om att bo i husvagn till teori?

Bättre kan ni, akademiker!

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.