Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/brit-stakston-samtiden-praglas-av-en-overtro-pa-samtal-med-hogerextremister/

Kultur

Brit Stakston: Samtiden präglas av en övertro på samtal med högerextremister

Foto: Yongcharoen Kittiyaporn/Shutterstock

Samtiden präglas av en övertro på samtal där hummande poddare och kulturskribenter artigt lyssnar till högerextrem propaganda. Brit Stakston ifrågasätter den ständiga normaliseringen av fientliga röster.

Rätta artikel

Samtal är det nya svarta. Bibliotek bjuder in nazister för samtal. Folkbildningsaktörer startar Sverigepratar.se, en ”plattform för sanna politiska samtal” där man kopplas samman och chattar med en anonym meningsmotståndare. Poddaren Navid Modiri möter en högerextrem propagandist i ett samtal där han nästan sjunger ”Kumbaya” med sin gäst. 

Samtidigt inleder Svenska Dagbladet och kulturchefen Lisa Irenius en samtalsserie under devisen att ”vi behöver alla få en större förståelse för personer som, vare sig man vill det eller inte, spelar en roll i den polariserade debatten – vad som driver dem och hur deras världsbild ser ut.” Senast ut i denna serie är författaren Katerina Janouch.

Det kan vara värt att påpeka detta: det är alltid de mest kontroversiella som det ska pratas med. För närvarande tycks alla mer eller mindre springa i flock och jaga ”samtal” med de mest extrema parter. 

Det är problematiskt på flera punkter. För det första är det historielöst. Samtal är ett fundament för mänskligt samspel, även med oliksinnade. För att kunna förändra något måste man vilja förstå och nyfiket närma sig varandra. Det är rentav kärnan i det bildning handlar om. 

Människor tar små steg i den riktningen varje dag, året om: på bussen, på jobbet, på biblioteket, på förskolan, i mataffären och i de tusentals föreningar där människor, med ofta totalt olika åsikter, möts och löser en gemensam uppgift. Att vifta med pekpinnar eller centralstyra detta på fina scener där ”samtalen” sker framför en publik är helt enkelt överflödigt. Dessa samtal sker redan.

För det andra ger internet obegränsade möjligheter att ta del av alla möjliga åsikter. Om det nu är de kontroversiella åsikterna vi först och främst bör lyssna till bör de komma med påminnelsen om att de är synliga på internet dygnet runt. Det är röster som gärna plockas upp av traditionella medier och tilldelas redaktionellt utrymme eftersom propagandasamtalen ger många sidvisningar. 

Det offentliga samtalet domineras alltså redan av polariserande röster. Helt bortom alla proportioner. Dessutom bemästrar de ofta alla tricks för att nå ut på nätet, vilket gör att de framstår som fler än de är. Det journalistiska uppdraget i relation till detta borde snarare bestå i något annat än fri exponering. 

Samtal är nämligen inte teater. Samtal är viljan att mötas och lyssna. Människors sociala interaktioner i samtalsform har drivit utvecklingen och byggt samhällen i århundraden. Det är ingen innovation som enbart bör utföras av hummande samtalsledare.  

Det må vara hänt om man utifrån en narcissistisk drivkraft och med podden som verktyg vill använda internets allra mest högljudda synpunkter för att håva in cash och kärlek. Det är ändå ett bevis för hur vital den svenska yttrandefriheten är. 

Samtidigt måste det finnas en vaksamhet inför hur dessa rop på fler samtal ofta utgör en skickligt kamouflerad tidstypisk antidemokratisk rörelse. Det går helt enkelt en rak linje mellan ropen på fler samtal – inklusive tesen om att vi inte ens pratar med varandra längre – och elitföraktet, åsiktskorridorerna och den påstådda bristen på yttrandefrihet i Sverige.   

Denna ständigt pågående högerextrema torktumlare skapar redan samhällseffekter som är fullkomligt förödande. Inte minst eftersom de destruktiva krafterna i det offentliga rummet ofta ostörda får agera lokomotiv för samhällsförändringar samtidigt som samtiden både normaliserar och skänker de extrema ideologierna distribution.

Röster som har längtat efter att få vara en del av de mysrum och elitarenor de nu befinner sig i. Röster som är helt förberedda på att oavsett arena föra sina propagandasamtal.

Därför är det extra bekymmersamt när till och med folkbildningen – som studieförbunden och folkhögskolorna i projektet Sverigepratar – använder samma retorik som de påstått tystade och gör sig till undergångsprofeter för att få anslag.

Tvärtom bör vi eftersträva den tillit som finns i det vardagliga samtalet, det är den som behövs för att vi ska lösa det här. Inte det ständiga förstärkandet av de mest extrema och fientliga rösterna.

Brit Stakston är författare, föreläsare, mediestrateg och vd för reportagesajten Blank spot project.