Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 02:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/brittiska-bait-vibrerar-av-ilska/

Filmrecensioner

Brittiska ”Bait” vibrerar av ilska

”Bait” är yxig och karg. Kombinerat med den handframkallade filmens skavanker är resultatet en film som film såg ut förr.
”Bait” är yxig och karg. Kombinerat med den handframkallade filmens skavanker är resultatet en film som film såg ut förr. Foto: Folkets Bio

Mark Jenkins svartvita ”Bait” tar upp kampen mot gentrifieringen av en gammal fiskarkultur. En unik filmupplevelse och en storartad lågprisprotest mot dagens perfekta, digitaliserade filmer, skriver Jane Magnusson.

Förra året var ett stort filmår för yrkesfiskare från engelska Cornwall. Först kom den publikfriande ”Fisherman’s friend” om ett gäng skönsjungande sjömän – en ”Allt eller inget” (”The full monty”, 1997) i sydväst och tjocka tröjor. Sedan kom omtalade ”Bait” som nu kommit till Sverige – en film som är raka motsatsen till ovannämnda. En svart och tung film som kunde heta ”Arga fiskaren”.

I ”Bait” möter vi den extremt envise och förbannade Martin (Edward Rowe). Det lilla fiskeläget han vuxit upp i har tagits över av rika stadsbor. Föräldrahemmet har han tvingats sälja till borgarbrackor som käkar ekologisk yoghurt och sköljer ner den med champagne. Han mammas kök har de gjort om med fiskenät, ankarkedjor och rep för en maritim känsla men Martin säger till sin bror att det liknar en ”sexklubb”. 

Martins allra största källa till ilska är att han inte längre har en fiskebåt. Hans bror har tagit över skutan och kör turistturer med båten – svensexor med överförfriskade herrar i penisdräkter. I stället för att sälja sig själv till turisterna fiskar Martin från stranden. Han och brorsonen sliter långa timmar med att lägga näten och laga näten, med det grå havet bakom dem är bilderna magiska.

Det är just bilderna som lyfter denna film. Mark Jenkin har filmat alltihop själv på svartvit 16-mm-film. Kameran är en gammal Bolex – säkert ångdriven med trampvev. Filmrullarna har han framkallat för hand och hela filmen är dubbad i efterhand. Resultatet är en unik filmupplevelse och en storartad lågprisprotest mot dagens perfekta, digitaliserade filmer. Här svajar ljuset, här är det flammigt och dammigt, ibland är replikerna i osynk. Det är en film om hur film såg ut förr, ungefär som Martin själv – en fiskare som fiskare var förr.

Att han får upp fyra till fem fiskar om dagen som han säljer till puben, där han sedan på kvällen bränner sin vinst, belyser hopplösheten.

Mark Jenkin har även klippt och skrivit filmen och det är just här man önskar att han tagit hjälp utifrån. Korsklippta middagar där de rika äter hummer och de fattiga käkar spagetti är väl övertydliga, liksom handlingen vilken jag har sett och hört förut. 

Visst är det orättvist med gentrifiering och förändring men i Jenkins tappning är det lite väl kloss på kloss. Att hans vackre brorson får ihop det med en rikemansdotter gör Martin förbannad, i stället för att se en utväg för pojken från en döende ort. Att rikemanssonen simmar omkring med en harpun som en superklant känns också lite klumpigt. Är det plötsligt ”Sällskapsresan”? Och Martin blir bara argare och argare. 

Däremellan finns lysande scener – som flimrar och går upp i vitruta. Martins stövlar får extremt många närbilder och vi förstår rätt fort att han nog bara har ett par skor. Att han får upp fyra till fem fiskar om dagen som han säljer till puben, där han sedan på kvällen bränner sin vinst, belyser hopplösheten. I en kakburk i köksfönstret samlar han sina sedlar – på burken står det ”boat”. Det kommer aldrig att räcka ens till en begagnad plasteka.

Samtidigt som alla älskar ”Downton Abbey”, ”En förlorad värld” och alla Merchant-Ivory-filmer som gjorts är det skönt att det finns en näve filmskapare som Mark Jenkin, en sådan som tar sig an klassamhällets baksida. Men han går inte att förväxla med exempelvis Ken Loach. Detta är för yxigt, för kargt, för blåsigt. För svartvitt helt enkelt och därmed glömmer man aldrig att det är en fiktion – om än verklighetsbaserad.

Se mer. Tre andra samtida svartvita filmer: ”The artist” (2010), ”Ida” (2013) och ”The lighthouse” (2019).

Läs fler filmrecensioner i DN 

Läs också: Intervju med Mark Jenkin om ”Bait”