Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 07:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/candide-ar-som-en-blot-personalfest-pa-buttericks/

Scenrecensioner

”Candide” är som en blöt personalfest på Buttericks

Joel Annmo och Kungliga Operans kör.
Joel Annmo och Kungliga Operans kör. Foto: Sören Vilks

Det borde vara möjligt att göra en intressant ”Candide” för vår tid, skriver DN:s recensent. Men han känner sig bortdribblad. Kungliga operan gör slarvsylta av Leonard Bernsteins operett: Batman, hårdrockare, skelett, ludna bollar – inget infall är för galet.

Leonard Bernstein hade precis slagit igenom som dirigent, och även tonsättare av symfonier, opera, balett och filmmusik, när han skrev ”Candide” som hade premiär 1956. Ett verk som har haft en lika lång tillkomsthistoria och krokig väg till framgång som handlingen i Voltaires roman; Bernstein var involverad i sju olika versioner under 35 år.

Att han valde att göra just en operett innebar att han var i osynk med sin tid – på 1950-talet hade Broadway gått vidare till musikaler, medan operahusen höll sig till opera – samtidigt som innehållet var lika samtida som Arthur Millers pjäs ”Häxjakten” från 1953, lika färgat av McCarthy-erans inskränkthet (Bernstein med sina vänstersympatier blev direkt drabbad).

Hur relevant är ”Candide” i dag? Bernsteins musik har åldrats väl, full av schvung, fräschör och elegant dramatik. Och intrigen är visserligen fullständigt absurd och larvig – det var den redan på Voltaires tid, han skrev en satir – men budskapet om att blind optimism är oklokt i en värld full av krig, elände, hyckleri och egoism, det gäller ju än. Således borde det inte vara omöjligt att göra en intressant ”Candide” för vår tid. 

Tyvärr misslyckas denna produktion fullständigt med det.

Regissör, scenograf och kostymör tycks ha haft lekstuga med fria tyglar och högt i tak. Ingen idé är för dum, inget infall är för galet, allt ska med. Olika geografiska platser förvandlas till Sverige. 

Elin Rombo och Joel Annmo i ”Candide”.
Elin Rombo och Joel Annmo i ”Candide”. Foto: Sören Vilks

Flera av de viktigaste rollfigurerna ser inledningsvis ut som stora ludna bollar, medan filosofen Pangloss gör entré som en flygande Mary Poppins. En invaderande bulgarisk armé sjunger ”Sieg heil”. Kyrkans män ser ut som medlemmar i det spexiga hårdrocksbandet Ghost, och alla möjliga typer av människor är utklädda till skelett. 

Jeremy Carpenter och Matilda Paulsson.
Jeremy Carpenter och Matilda Paulsson. Foto: Sören Vilks

Det förlovade landet Eldorado är befolkat av stora levande morötter. Resan över Atlanten gör Candide av någon anledning simmandes, och i vattnet återser han Pangloss, som har förvandlats till en sjöjungfru, omgiven av dansande stjärnfiskar och musslor. Kasinospelare i Venedig är utklädda till Batman och Robin som de porträtterades på 1960-talet. Och så vidare.

Jeremy Carpenter i Batmanutstyrsel.
Jeremy Carpenter i Batmanutstyrsel. Foto: Sören Vilks

Varför? Det får vi aldrig reda på. Det är meningen att man ska bli underhållen, men i stället känner man sig dum, bortdribblad av något internskämt som Ole Anders Tandberg har med sig själv. Jag skrattar inte en enda gång. Det är som Monty Python utan hjärna eller riktning. Det är mil från Bernsteins sofistikerade humor – kvickheterna i sångtexterna slarvas bort i översättningen, den tillagda dialogen är i bästa fall lam, i värsta fall kränkande (när det drivs med ickebinära, där skämtet är att ickebinära människor över huvud taget finns).

Det bästa med föreställningen är uvertyren, det vill säga innan ridån har gått upp

Att Joel Annmo, Elin Rombo och Miriam Treichl gör bra sånginsatser hjälper inte. Att försöka engagera sig i kärlekshistorien eller Candides psykologiska utveckling är helt omöjligt. För ingenting som sker på scen har någon konsekvens, ingenting betyder någonting, allt är bara en blöt personalfest på Buttericks. Det bästa med föreställningen är uvertyren, det vill säga innan ridån har gått upp. Därefter tvingas man bevittna ett konstnärligt haveri.

Läs även: Malmö opera ger urstark ”Tosca” och andra texter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli.