Österrike kan komma att spela en olycksbådande nyckelroll i den djupnande konflikten mellan EU:s öst- och västländer. Carl Henrik Fredriksson ser skuggan från Harry Lime falla över kanslern Sebastian Kurz.
”Historien lär, men den har inga elever”, suckar Ingeborg Bachmann uppgivet i efterkrigsromanen Malina. ”Historien upprepar sig inte, men den lär”, kontrar Timothy Snyder, optimistisk och kampberedd, i pamfletten ”Om tyranni”, skriven medan Donald Trump gjorde sig beredd att svära presidenteden i USA för ett år sedan. Snyder menar att just det faktum att han är historiker gör honom särskilt kallad att både benämna och bekämpa den utveckling mot ett totalitärt samhälle som Trumps regimskifte utgör.
Men han är inte vilken historiker som helst, utan Östeuropahistoriker: ”Historien, som under en tid såg ut att löpa från väst till öst, verkar nu löpa från öst till väst. Allt som händer här verkar hända där först.”
Snyders oväntade bästsäljare – efter 44 veckor på New York Times pocketlista ligger den fortfarande på tredje plats – är djupt präglad av det amerikanska sammanhang den skapats i och för. Men även om den lilla stridsskriftens främsta måltavla är tron på den amerikanska exceptionalismen – det kan inte hända här! – har dess insikter bäring också på den här sidan Atlanten.
I en essä i senaste numret av tidskriften ”Transit” beskriver Slavenka Drakulic hur mönster från 1990-talets Balkan går igen i dagens Västeuropa, hur identiteter politiseras och nationalism rörs ihop med religion till en giftig brygd. Väst håller på att lära sig den östeuropeiska historieläxan, menar hon – men på ett helt annat sätt än vi trodde.
Riktigt oroande blir dessa iakttagelser när de kommer direkt ur hästens mun, självsäkert proklamerade av en av huvudrollsinnehavarna i det europapolitiska samtidsdramat, Viktor Orbán: ”För 27 år sedan trodde vi här i Centraleuropa att Europa var vår framtid; i dag känner vi att det är vi som är Europas framtid.”
Så avslutade Ungerns premiärminister sitt årliga sommartal inför ungersk publik i Rumänien i juli förra året. Det var där, på det ungerska sommaruniversitetet i Băile Tuşnad – eller Tusnádfürdő, som ungrarna kallar staden – som Orbán 2014 lanserade sin vision om en ”illiberal demokrati”, ett begrepp som sedan dess präglat den politiska diskussionen mer än något annat, möjligen med undantag av ”populism”. Även om talet 2017 inte fått lika stor uppmärksamhet – i Sverige verkar det ha förbigåtts med närmast total tystnad – var det utan tvivel ett av det gångna årets mest intressanta politiska utspel.
Det viktigaste som hänt, menar han, är att de fyra Visegrádländerna har börjat samarbeta på allvar och därmed fått allt större inflytande över den europeiska politiken.
Orbán beskriver de omvälvningar som nu sker i Europa och USA som en strid mellan en transnationell elit och ”patriotiska nationella ledare”. Och dessa patrioter, till vilka han naturligtvis räknar sig själv, har en mission att fylla: att försvara nationen – och därmed Europa.
Den viktigaste politiska händelsen under det senaste året ser Orbán inte i att USA har fått en ny president, eller att de båda valen i Frankrike raderade ut hela det franska partisystemet. Nej, det viktigaste som hänt, menar han, är att de fyra Visegrádländerna – förutom Ungern också Polen, Tjeckien och Slovakien – har börjat samarbeta på allvar och därmed fått allt större inflytande över den europeiska politiken.
Det inflytandet handlar hittills framför allt om att förhindra fördelningen av flyktingar på alla EU:s medlemsstater. ”Det var ni som ville ha migranterna, inte vi”, sa Orbán förra veckan under ett besök i Tyskland. ”Det var inte någon flyktingvåg, det var en invasion”, lade han till och syftade på händelserna sensommaren och hösten 2015, då hundratusentals människor rörde sig genom Europa med Tyskland, Österrike eller Sverige som mål. ”Vi betraktar inte dessa människor som muslimska flyktingar. Vi ser dem som muslimska inkräktare.”
I sitt sommartal beskriver Orbán vad han är så rädd för. En stark nation måste vara en säker stat, säger han. Som så ofta korskopplar han sedan begreppet säkerhet med kulturell identitet. En stark och säker nation måste skydda sina gränser och förhindra terrordåd. Men, tillägger han, det kan inte finnas någon stark och motståndskraftig kultur utan en kulturell identitet – och ”ingen kulturell identitet utan en befolkningsmässigt stabil etnisk sammansättning.”
Detta demografisk-kulturella komplex är kärnan i Orbáns ideologi. Han kallar inte bara ungrarna för en ”utrotningshotad art” utan låter frågan gälla en hel kulturkrets: ”Kommer Europa att fortsätta vara en kontinent för européer?”
I dag är Europa i händerna på den ungersk-amerikanske finansmannen och filantropen George Soros, menar Orbán. Helt i enlighet med ”Sorosplanen” förbereds EU i detta nu på ”att lämna över sitt territorium till ett nytt blandat, islamiserat Europa.”
Det råder inget tvivel om att Ungern har ambitionen att gå i främsta ledet i striden mot Soros, mot ”storinkvisitorerna” i Bryssel, och mot det Orbán kallar ”avkristningen” av Europa
Det är på detta slagfält de centraleuropeiska länderna kämpar, konstaterar Orbán. ”Europa måste återvinna sin självständighet från Soros-imperiet. Inte förrän det har skett har vi en chans att bevara Europa för européerna.”
Det råder inget tvivel om att Ungern har ambitionen att gå i främsta ledet i striden mot Soros, mot ”storinkvisitorerna” i Bryssel, och mot det Orbán kallar ”avkristningen” av Europa. Ett tecken på den högerpopulistiska regeringens ideologiska upprustning är den konferens om ”Europas framtid” som man inom ramen för Ungerns ordförandeskap i Visegrádgruppen ville organisera i Budapest nu i januari.
Programmet var redan klart när arrangörerna valde att skjuta upp konferensen till i maj; så kontroversiella var de talare man bjudit in att man inte ville riskera att debatten om evenemanget skulle störa vårens parlamentsval – som Orbáns parti Fidesz förväntas vinna med god marginal.
Inbjuden att öppna den ”vetenskapliga” konferensen är Milo Yiannopoulos, före detta redaktör på alt-högerns favoritmedium Breitbart, som likställer feminism med cancer och ser uppsättningen av pjäsen ”Jihadisten” på Göteborgs stadsteater som det slutgiltiga beviset på att ”Sverige är förlorat”. Den tyska förläggaren Götz Kubitschek, en av den ”nya högerns” intellektuella centralfigurer, kommer att inleda en paneldiskussion som ställer (den retoriska) frågan om vi, drivna av skuldkänslor bör ”offra kristendomen, vår frihet och vårt sätt att leva” eller i stället ”förskansa oss i vår fästning, försvara oss och stärka våra värden och vår inre sammanhållning”?
Det är ett sätt att beskriva det vägval som Europa står inför. Ett annat är att fråga sig om det alls finns något europeiskt projekt kvar om man inte lyckas formulera ett gemensamt svar på den ödesfråga som migrationen utvecklats till. Och om solidaritet och sammanhållning också har en annan innebörd än blott transferbetalningar från väst till öst via struktur- och investeringsfonder.
Däremot står det redan nu klart att ÖVP-ledaren Sebastian Kurz regering kommer att närma sig dessa länders hållning i flyktingfrågan
Regeringarna i Ungern och de andra Visegrádländerna vet vad de vill. De ger Europatanken ett nytt innehåll, vill bygga inre och yttre murar, i våra huvuden och i landskapet; murar som kan hålla ”invasionstrupperna” på avstånd.
Kommer de att lyckas exportera sin national-kulturella europavision västerut? Kommer det som hänt där först att hända här också?
2018 är året när vi kommer att få svaret på den frågan. Och precis som för hundra år sedan är det i Österrike Europas framtid avgörs. Om ett halvår tar alprepubliken över ordförandeklubban i EU och den nya regeringen, bestående av konservativa Folkpartiet (ÖVP) och högerpopulistiska Frihetspartiet (FPÖ), är i full färd med förberedelserna.
Redan på valnatten i höstas spekulerades i om Österrike nu formellt skulle komma att ingå i Visegrádgruppen, vilket FPÖ:s ledare Heinz-Christian Strache öppnat dörren för i valrörelsen. Med en blinkning till titeln på en av Quentin Tarantinos filmer undrade man alltså om ”Visegrad four”, som gruppen kallas, nu skulle utvidgas till ”Hateful five”.
Men nej, Österrike kommer aldrig att liera sig helt och hållet med Visegrádländerna. Bara det enkla faktum att Österrike är en nettobetalare in i EU-budgeten medan de fyra andra centraleuropeiska staterna alla får ut mer än man betalar in gör att perspektiven blir oförenliga. Att de fyra postkommunistiska staterna alla är medlemmar i Nato, medan Österrike fortfarande värnar om sin neutralitet är en annan oöverbryggbar skiljelinje.
Däremot står det redan nu klart att ÖVP-ledaren Sebastian Kurz regering kommer att närma sig dessa länders hållning i flyktingfrågan: mindre fokus på fördelningen av flyktingar och mer på skyddandet av EU:s yttre gränser. Det passar Viktor Orbán och hans slovakiska, tjeckiska och polska kolleger som hand i handske.
Lyssnar man noga på Kurz förklaringar kan man ana att detta inte bara handlar om ideologi – det rör sig minst lika mycket om politisk taktik. ”Vi ser oss som brobyggare i Europa”, säger han. ”Jag vill ha ett nära samarbete med Tyskland och Frankrike och andra stater. Samtidigt vill jag ha en bra kontakt med Europas östra delar.” Genom sin nya hållning kommer Österrike under sitt ordförandeskap att kunna spela en medlande roll mellan de östeuropeiska staterna och deras vedersakare i väst. En roll som väl motsvarar både landets geografiska läge och historiska arv.
Frågan är bara om de länder som sedan hösten 2015 – jämte Österrike! – burit den tyngsta bördan när det gäller mottagandet av flyktingar, särskilt Tyskland och Sverige, kommer att betrakta denna hållning som ”neutral” nog.
Inför inspelningen av ”Den tredje mannen”, där Orson Welles cyniske Harry Lime skugglikt rör sig mellan ockupationszonerna i efterkrigstidens delade Wien, svärmade producenten David O. Selznick i ett memo till regissören Carol Reed över möjligheten att skildra den centraleuropeiska metropolen som ett mikrokosmos av konflikten mellan öst och väst – och agitera för västsidan.
Det verkar som om kansler Sebastian Kurz har helt andra planer när han bjuder in sina europeiska kolleger till Wien.
Carl Henrik Fredriksson
Publicist verksam i Wien, grundare av det europeiska kulturtidskriftsnätverket Eurozine