Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 16:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/carsten-jensen-sa-kan-2019-ga-till-historien-som-vandpunktens-ar/

Kulturdebatt

Carsten Jensen: Så kan 2019 gå till historien som vändpunktens år

Bild 1 av 2
Foto: Andreas Solaro/AFP
Bild 2 av 2
Foto: JOHN GAPS III

Kommer 2019 att gå till historien med samma ikoniska status som 1989, året då muren föll? Eller som motsatsen? Carsten Jensen manar till fortsatt kamp för klimatet och demokratin, en kamp som aldrig slutgiltigt kan vinnas. 

Var var du, när muren föll för 30 år sedan?

Jag grälade med min dåvarande fru. Jag var sur när jag gick till sängs, och sur när jag steg upp. Jag hade gått miste om ett världshistoriskt ögonblick. 

Så är det ofta. Vi ser inte det som utspelas mitt framför våra ögon. Först senare går det upp för oss vad det är som har hänt. 

Jag var vid denna tid redaktör för en sedan länge glömd litterär tidskrift vid namn Fredag. Nu samlade jag in och publicerade bidrag från författare, som reflekterade kring murens fall och framtiden. 

Tysk-rumänskan Herta Müller, som senare fick Nobelpriset i litteratur, skrev om östeuropéerna att ”hos oss finns den värsta nationalismen, det vill säga den som har blivit undertryckt.” I dag kan vi, i Polen och Ungern, se att hon hade rätt.

Jag var sur när jag gick till sängs, och sur när jag steg upp. Jag hade gått miste om ett världshistoriskt ögonblick.

Fransk-amerikanska George Steiner skrev om skillnaden mellan kommunism och kapitalism: ”På den ena sidan finns piskan, på den ena sidan cheeseburgaren. I öst Gulag, i väst reklam för strumpbyxor mitt i ett tv-program om Förintelsen. Denna valsituation måste avslöjas som falsk, om människan ska fortsätta att vara människa.” 

Den utmaningen gäller alltjämt. 

Läs mer: Richard Swartz: Steg för steg mot murens fall 

Den italienska författaren Umberto Eco var den som tydligast avvek i sin syn på murens fall. Han ansåg inte att det var något särskilt. Långt viktigare var att vi levde mitt i en ny, stor folkvandring: ”De stora folkvandringarna går inte att stoppa. Man får helt enkelt förbereda sig på att leva i en ny kultur, ett Afro-Europa.” Tiden skulle komma att visa att Umberto Eco var den mest framsynta av dem alla. 

1990-talet var de stora förhoppningarnas tid. En efter en föll diktaturerna, Sovjetunionen, Sydafrika, Chile. Bara en av dem stod kvar, den största av dem alla. Kina bestämde sig för att bevisa att kapitalism och profitjakt kan fungera utmärkt ihop med auktoritära strukturer, ja, till och med fås att blomstra utan alla de besvärliga hinder som demokratin sätter i vägen, och världens stora kapitalägare, från Wall Street till Londons City, blir dagligen gallgröna av avund. 

Ännu tolererar både Wall Street och City demokratin, men de står bakom Donald Trump och Boris Johnson och smyger inte med sina förhoppningar om att populismen är den näst sista hållplatsen före demokratins sammanbrott, så att kaos kan härska, och en cynisk neokapitalism, ohämmad av alla restriktioner, kan fortsätta rovdriften på både planetens och den omyndigförklarade mänsklighetens sista resurser. 

Den stora olyckan var att nyliberalismen hade segrat i västvärlden i samma ögonblick som muren föll. Socialdemokratin var redan på reträtt och Ronald Reagan och Margaret Thatcher i färd med att avveckla den stat som hade garanterat medborgarna ett minimum och rättigheter och trygghet. Det finns inget samhälle, sade Thatcher. I stället fanns den absolut fria marknaden, där medborgarna likt rovdjur kunde kasta sig över varandra i mordisk konkurrens, vilken förutom ensamhet och förbittrat självförakt skapade allt fler förlorare och allt färre vinnare. 

Redan i mitten av 1990-talet, mindre än tio år efter murens fall, hade Ryssland gått förlorat för demokratin, då en kriminell rövarkapitalism med västvärldens välsignelse släpptes lös på befolkningen. Det minimum av social trygghet som kommunismen trots allt hade inneburit försvann ner i rövarkapitalismens svarta hål. Och så var Ryssland redo för en nationalism med auktoritära förtecken.

Så ser den logik ut som driver utvecklingen efter murens fall. När människor står nakna och försvarslösa och den värld som de är vana vid försvinner, söker de sig mot nationalism och religiös fundamentalism. Det började med en mur som föll. Och det slutar med murar, som överallt byggs högre och högre, och om de inte ännu har tagit fysisk form i mursten, så existerar de i populisternas dröm om klaustrofobiska, exkluderande grupper, som de inbillar sig kan beskydda oss. 

Den polske författaren och dissidenten Czeslaw Milosz sade 1989 att kommunismens kollaps inte innebar ett avsked till alla visioner för framtiden, utan att det snarare underströk behovet av nya.

Framtiden kommer inte att knacka på, den är redan i färd med att slå in dörren. Halva länder är insvepta i röken från skenande skogsbränder. Inlandsisen smälter.

Var kommer vi att vara när framtiden knackar på nästa gång? Frågan är felaktigt ställd. Framtiden kommer inte att knacka på, den är redan i färd med att slå in dörren. Halva länder är insvepta i röken från skenande skogsbränder. Inlandsisen smälter. Antarktis kalvar isberg stora som öar. Metangas i den tinande sibiriska tundran öppnar kilometerlånga kratrar i jordskorpan. Djurarter dör ut i svindlande hastighet. Framtiden är här, och den liknar allas vår undergång. 

Men Greta Thunberg är också här, Fridays för future, Extinction rebellion, en växande folklig medvetenhet om hotet från den globala upphettningen, tiotusentals forskare som talar varningarnas omisskännliga språk, en hållbar teknik som får allt större spridning, investeringar som läggs om.   

Kommer 2019 att gå till historien med samma ikoniska status som 1989, vändpunktens år, vars symbol blir Greta Thunberg i FN? Eller som det motsatta: det år då ett illusoriskt hopp blossade upp för sista gången, och mänskligheten nådde sin slutstation. 

Björn Wiman: Varför applåderar världen åt Greta Thunberg? 

Den utmaning som vi står inför är inte bara större än någonsin tidigare i historien, den är också av en fundamentalt annorlunda karaktär. Vi är vana att föreställa oss historiska förändringar i ett positivt ljus. Det goda besegrar det onda, en dålig utveckling vänds till något bättre, mänskligheten tar ännu ett steg framåt. Men naturen känner inte till diplomati. Den förhandlar inte. De förändringar, som dessa år blir så tydliga för oss, är oåterkalleliga. De utdöda djurarterna kommer inte tillbaka. Planetens temperatur faller inte till förindustriell nivå. Vi måste anpassa oss till helt nya livsbetingelser. Ödmjukhet blir ett ord vi åter måste lära oss.

Det är en svår läroprocess som vi ska påbörja, och den lyckas bara om vi alla kan ge varandra våra händer. Vi kan inte ens ta för givet att förnuftet eller vår överlevnadsinstinkt kommer att avgå med segern.

Om de senaste 30 åren har lärt oss något så är det att historien alltid är omöjlig att förutsäga och att faror lurar överallt. Om Donald Trump och hans allierade vinner blir det vår gemensamma undergång. 

Vi trodde att murens fall 1989 var en seger för demokratin. I stället var det bara början på en kamp för demokratin, som aldrig slutgiltigt kan vinnas. Samma sak gäller klimatet 2019.

Övers. från danska: Björn Wiman