Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 02:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/charter-en-semestertripp-som-svider-i-sjalen/

Filmrecensioner

”Charter” – en semestertripp som svider i själen

”Charter”
”Charter” Foto: Nordisk film

Amanda Kernell följer upp prisade ”Sameblod” med ännu en uppslitande familjeseparation. Ett hårt reducerat, naket drama med fantastiskt skådespeleri som övertygar med sin återhållna ton.

Det börjar i mörker. Ett barns vädjande telefonröst: ”Jag vill inte vara här.” Anropet kommer uppenbarligen långt bortifrån men när röstens mamma, Alice, kommer i bild är hon redan på väg till sin pojke. Vad som än hänt – vilka skälen än är som gör att mor och son befinner sig i olika ändar av Sverige – så vill hon försöka göra rätt.

Amanda Kernell följer upp succén ”Sameblod” med ännu en historia om sviterna av en uppslitande separation. I förra filmen tog det huvudpersonen, samiska Elle Marja, ett helt liv för att återvända, från söder tillbaka till norr. 

I ”Charter” går det betydligt fortare. Alice (Ane Dahl Torp) tar tåget från Stockholm till norrbottniska Vuollerim för att försöka bryta de låsta positionerna mellan sig och sin ex-man. Han (Sverrir Gudnason) är ett nervigt knippe av aggressiva impulser, men ändå på god väg att vinna vårdnadstvisten om sonen och hans äldre syster.

Kort sagt tar Alice ungarna i hampan och drar från rättsprocessen till semestervärmen på Teneriffa. Hon vill i lugn och ro ta chansen att komma barnen nära igen, kanske hitta något som kan tala för hennes sak. 

Där på Teneriffa, bland ömsom paradisiska stränder och ömsom sunkiga bakgator långt från charterannonsernas lockrop står det klart, för mig i alla fall, vad ”Charter” vill tala om. Det tycks handla om faran i att som människa låsa in sig i sin egen världsbild och kasta bort nyckeln. Vådan av att enbart lita till sin egen sanning när tillvaron, som man känner den, faller samman. Det är inte det lättsammaste av teman. Men väldigt allmänmänskligt och lätt att relatera till. När ledsna barn är inblandade är det få vuxna som reagerar föredömligt i skilsmässor.

Amanda Kernell har i sina tidigare filmer varit skicklig på att hitta rätt skådespelare bortom allfarvägarna, särskilt i ”Sameblod” men också i det bebisdramatiska kortdramat ”I will always love you Kingen”. 

”Charter” är inget undantag. Norska Ane Dahl Torp är ett fynd i rollen som Alice. Hon är ständigt i blickpunkten och balanserar skickligt mellan rollfigurens många olika sinnesstämningar som skiftar lika snabbt som ett trafikljus. Sverrir Gudnasons papparoll befinner sig på ett längre avstånd. Lite ur fokus, betydligt svårare att få grepp om. Men den såriga dynamiken mellan dem talar sitt tydliga språk, även om perspektivet är hennes.

”Charter” är lika hårt reducerad som sin tvåstaviga titel. Bildberättande är naket, monokromt färgsatt ofta i grått och blått. Återhållet. Inga stora gester, känslorna ofta under ytan. Sophia Olssons fantastiska foto är en fröjd att se. Den danske kompositören Kristian Eidnes Andersen, som också jobbat med Lars von Trier-filmer, har skapat ett melankoliskt sökande soundtrack. En ljudbild som understryker hur stråken av psykothriller slingrar sig in i den socialrealistiska grundstrukturen. 

Amanda Kernell tycks hjärtligt ointresserad av att förklara eller psykologisera kring den sönderslagna familjen. Hon lämnar med varm hand över till publiken att fylla i de blanka rutorna. Hon jobbar med indicier, inte med bevis. Det är ett förtroende som inte alltid är så vanligt, men desto modigare. En effektiv, berättarteknisk prestation som verkligen skakar om på ett spännande sätt, även om ”Charter” svider rejält i själen.

Se mer. Tre andra filmer om uppslitande familjeseparationer: ”Kramer mot Kramer” (1979), ”The squid and the whale” (2005) och ”Marriage story” (2019).

Läs fler filmrecensioner i DN 

Läs mer: Amanda Kernell: ”Charter” är mitt kärleksbrev till alla skilda föräldrar