Chimamanda Ngozi Adichies brev till Michelle Obama: Till landets första dam, med värme

Hon hade rytmkänsla, ett gungande flyt, händerna skar genom luften, kroppstyngden flyttades från fot till fot, en underbar rytmkänsla. Hade det inte rört sig om just en svart amerikansk kropp hade det verkat tillgjort.

Den turkosgröna klänningens trekvartsärmar signalerade korrekthet, precis som den matchande broschen. Men klänningens snitt trotsade all stelhet som lurar i orden ”framtida presidentfru”, den hängde lika lätt på henne som kroppsspråket var ledigt. Och så broschen, som visserligen är en accessoar från Gamla världen, men den här var stor och äventyrligt utformad och satt mitt på hennes bröst. Michelle Obama talade. Det var på demokraternas partikonvent 2008. Min oro steg och virvlade runt i mig, jag såg på och försökte med blicken förmå henne att vara så fulländad hon bara kunde. Inte för min skull, jag var redan övervunnen, utan för de delar av USA som helst såg att hon skulle snubbla.

Hon dök upp i det allmänna medvetandet och hade gott om sunt förnuft, bitande humor och var bekväm i sin egen kropp. Hon såg ut som en kvinna som hade koll på privatekonomin, som visste precis vad hon hade framför sig och som kunde läxa upp någon som behövde läxas upp. Hon var lång och modemedveten. Hon ville ogärna gå in i rollen som presidentfru, och försökte inte dölja den motviljan bakom plattityder. Hon verkade kanske inte unik, men ärlig. Hon skärpte sin makes då något suddiga konturer, gjorde honom påtaglig, något mer än bara en dröm.

Men hon var tvungen att göra sig plattare för att någorlunda passa in i presidentfrumallen. På advokatbyrån där de träffades innan kärleken drabbade dem hade hon varit sin makes mentor; de verkade vara vänner på riktigt, partners, likar i ett modernt äktenskap i ett nytt amerikanskt århundrade. Ändå ville väljare och observatörer, stora stråk av USA, att hon skulle anpassa sig, böja sig, lägga band på den kvicka och ibland vassa tungan. När hon nämnde hans dåliga morgonandedräkt, som en udda och mänsklig detalj, sades hon förklena honom.

Författaren Chimamanda Ngozi Adichie skriver till Michelle Obama.
Foto: Europa Newswire/REX  

Eftersom hon sa vad hon tänkte, och eftersom hon bara log när hon kände för det och inte ständigt och jämt och tomt, påtvingades hon den absolut billigaste amerikanska karikatyren: den arga svarta kvinnan. Kvinnor i allmänhet har inte rätt att vara arga, och från svarta amerikanska kvinnor förväntar man sig extra stor och evig tacksamhet, ju mer den liknar att kräla i stoftet desto bättre, som om medborgarskapet är ett fenomen de inte kan ta för givet.

”Jag älskar det här landet”, sa hon och fick applåder. Hon behövde säga det – det var ett balsam på de sår som uppstått när hon opatriotiskt nog sagt att hon, som vuxen individ, inte alltid hade varit stolt över sitt land.

Det är klart att hon älskade sitt land. När hon berättade sitt livs historia var den helylleamerikansk, den dröp av nostalgi: en skiftarbetande far och en mor som var hemmafru, det var en närmast mytisk berättelse om självtillit, måttfullhet och belåtenhet över att tillhöra arbetarklassen. Men hon var också ättling till slavar, en av de hela människor vars blod den amerikanska staten delar upp i åttondelar och sextondelar. Och hennes kluvenhet borde vara en medfödd rättighet. För någon som jag som vuxit upp utomlands och gillar USA är det här något av det allra märkligaste med landet: att de som har störst anledning att ha en avvikande åsikt minst av alla tillåts ha en avvikande åsikt.

Michelle Obama talade. Jag kände att jag ville beskydda henne eftersom hon talade till ett USA som ofta tolkar en svart kvinnas självförtroende som högmod och hennes rättframhet som självhävdelse.

Kvinnor i allmänhet har inte rätt att vara arga, och från svarta amerikanska kvinnor förväntar man sig extra stor och evig tacksamhet.

Hon talade ledigt, som folk pratar mest, meningarna flankerades och tryfferades av samtalsmarkörer som ”alltså” och ”liksom” som konstigt nog kändes ärliga. Hon kändes äkta. Hon var äkta. I hela USA satt svarta kvinnor stilla, de riktade sina blickar mot en sorts Gud, för hon representerade dem tydligt och klart i världen.

Hennes tal hade nerv och blev en succé. Men det fanns en glimt av något dystert i hennes blick och i själva framförandet, i de få och ganska små stakningarna. En hård mörk boll av ängslan. Som om hon var rädd för att behöva hålla andan i åtta år, för att behöva leva livet med en sten i magen.

Åtta år senare var hennes blå klänning enklare, men verkade inte lika angelägen om att vara korrekt. Dess glansighet och de stora kantiga örhängena visade att hon inte längre provspelade för rollen.

Hennes döttrar var vuxna. Hon hade skyddat dem och hyllat dem, och de var alltid mycket fotogeniska när de dök upp i offentligheten, som om deras välvårdade yttre var ett slags förebråelse. Hon hade kallat sig ”mom-in-chief” och i skydd av den ofarliga titeln hade hon gjort sådant hon kände starkt för.

Hon kramade fler människor än någon annan presidentfru kramat och fick ordet ”presidentfru” att bli synonymt med en varm och tillgänglig person.

Hon värnade om veteraner och militärfamiljer, lyssnade på dem och blev deras förkämpe. Hon öppnade Vita husets dörrar för människor i den amerikanska marginalen. Hon kom från arbetarklassen och hade gått på Princeton, så hon kunde prata om möjligheter som något högst konkret. Hennes program Reach Higher manade gymnasieelever att ta sig längre och vilja mer. Hon hoppade rep med barn utanför Vita huset som ett led i sitt initiativ att bekämpa barnfetma. Hon anlade en köksträdgård och kampanjade för hälsosammare mat i skolorna. Hon nådde utanför landets gränser när ljuset riktades mot flickors utbildning i världen. Hon dansade på tv. Hon kramade fler människor än någon annan presidentfru kramat och fick ordet ”presidentfru” att bli synonymt med en varm och tillgänglig person, någon som är både normal och inspirerande och som är cool på så många plan.

Hon hade blivit en amerikansk stilikon. Hon och hennes klänningar och träning. Hennes hållning och kurvor. Slanka vältränade armar och långa smala fingrar. Till och med hennes favoritskor med taxklack åtnjuter numera viss respekt bland kvinnor som absolut inte skulle kunna ta på sig skor från detta limbo mellan lågskor och högklackat. Ingen annan offentlig person förkroppsligar i högre grad den kvinnliga individualismens mantra: Klä dig som du vill.

Det var Demokraternas partikonvent 2016. Michelle Obama talade. Hon sa ”svart kille” och ”slavar”, ord hon inte hade kunnat yttra för åtta år sedan eftersom direkta utspel om svarthet hade fått påtagliga konsekvenser.

Hon var avslappnad, känslosam, sentimental. Osäkerheten var borta. Hennes rytm var inte lika framträdande, för hon behövde den inte längre som rustning, hon hade redan segrat.

Förolämpningarna, både de öppna och de som lindats in i skämt, de sura granskningarna, de påhittade skandalerna, det tarvliga ifrågasättandet av legitimiteten, den respektlösa tonen som fanns överallt och som folk tog så lätt på. Hon hade mött allt detta och ibland blev hon sårad och ibland blinkade hon till men hon fortsatte hela tiden att vara sig själv.

Michelle Obama talade. I den stunden förstod jag att hon inte hade väntat på att få andas ut under de gångna åtta åren. Hon hade släppt ut det där andetaget, med små åtbörder, försiktigt eftersom hon var tvungen att vara försiktig, men hon hade ändå andats ut.

Översättning från engelska: Niclas Hval. Artikeln är tidigare publicerad i The New York Times.