Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Christian Claesson: Litteraturen speglar dagens spanska splittring

Spansk demonstration mot katalansk separatism i Barcelona.
Spansk demonstration mot katalansk separatism i Barcelona. Foto: Santi Palacios

Den hårda kärnan av spansk nationalism diskuteras för sällan i dagens konflikt mellan Madrid och Barcelona. Alla litterära uttryck som inte varit på kastilianska har systematiskt utestängts, skriver Christian Claesson.

Krisen i Katalonien har gjort att också den spanska nationalismen har kommit upp till ytan. Det händer inte särskilt ofta. I den spanska politiska debatten talar man ofta om nationalism, men vad som åsyftas är nästan alltid katalanska eller baskiska varianter, sällan den hårda kärna av spansk nationalism som är så självklar att den knappt behöver omnämnas. Ändå är den likafullt betingande för hur landet är konstituerat.

Den spanska litteraturens beskaffenhet utgör en talande spegling av det spanska samhället i stort – och då avses inte i första hand vad som faktiskt skrivs i romanerna, utan hur de litterära strukturerna ser ut bortom böckerna och vilken roll litteraturen spelar för nationalstatens självbild. I Spanien innebär begreppet spansk litteratur uteslutande litteratur på spanska – inte texter skrivna och utgivna i landet Spanien, vilket i så fall hade innefattat även litteratur skriven på de officiella minoritetsspråken katalanska, baskiska och galiciska.

Förklaringen till detta går långt tillbaka i tiden och måste inbegripa en förståelse av hur nationen är konstruerad. Sedan den nuvarande författningen antogs 1978 har landet lagt sig i framkant i fråga om regionernas autonomi och regionalspråkens rättigheter. Jämförbara länder som Frankrike och Italien, med sin starka centralism, har fastslagit att endast ett språk ska vara officiellt och privilegieras framför alla andra, men i Spanien är regionalspråkens användning inom respektive region skyddad i författningen. Artikel 3 i konstitutionen slår fast att ”rikedomen hos de olika språkliga uttrycken i Spanien är ett kulturarv som ska vara föremål för särskild respekt och skydd”. Frågan är bara hur respekten för språken ser ut.

Läs mer: Olle Svenning: Övergreppen i Katalonien drabbar hela Europa

Vad som egentligen utgör den spanska nationen är hett omstritt, vilket inte minst synts i diskussionen om den katalanska självständighetsomröstningen. Premiärminister Mariano Rajoy hävdar att Spanien är det äldsta landet i Europa, men det kan inte annat än avfärdas som nationalistisk mytbildning. Spanien har visserligen existerat som löst sammanhållen union sedan slutet av 1400-talet (där de ingående kungadömena hade olika lagar, skattesystem och valuta fram till 1800-talet), och inte minst som en sorts imaginär enhet och hemland som etablerades långt från den iberiska halvön i de fjärran krigen och erövringen av Amerika. Det finns dock inga belägg för att landet funnits som politisk och administrativ enhet förrän den första konstitutionen skrevs 1812.

Språk och litteratur har varit två fundamentala delar i skapandet av nationalstaten under de senaste tvåhundra åren. Den tyske författaren och filosofen Johann Gottfried Herder lade i slutet på 1700-talet grunden för den moderna nationalismen: kulturer är i grunden olika, menade han, och litteraturen skriven på folkspråket är det sanna uttrycket för folkets själ. Europa hade varit ett myllrande virrvarr av språk och dialekter, där språk framför allt sågs som ett medel, men i Herders romantiska anda började man nu att koppla samman språk, litteratur, historia och nation. I medeltidens Spanien användes ett flertal olika språk på officiell nivå i de olika regionerna, men från 1600-talet började kastilianska att användas som synonym för spanska – det lilla kungadömet Kastiliens makt över resten av landet hade nu blivit så påtaglig att man började ta delen för det hela. Författningen från 1812 anger emellertid inget officiellt nationalspråk – det skulle dröja ända till 1931.

Faktum är att spanskans officiella funktion ofta etablerats i förhållande till yttre och inre fiender i allmänhet, och visavi katalanskan i synnerhet. La Renaixença, det stora uppsvinget för katalanskan och dess kultur i mitten på 1800-talet, fick genast som motreaktion att spanskans institutionaliserades och gjordes till officiellt skolspråk. När Spanien sedan förlorade sina sista stora kolonier i det spansk-amerikanska kriget 1898, vilket ledde till ett nationellt trauma och åratal av intellektuellt sökande efter landets själ, så var det katalaner, basker och galicier som fick betala priset: attityden mot de regionala nationalisterna hårdnade, Kastilien togs återigen in som symbol och förebild för en spansk nationalkaraktär, och ett kungligt dekret försökte i ett slag göra spanskan till landets enda officiella språk.

Läs mer: Colm Toibín: Nationalism med gamla anor gör dödläget mellan Katalonien och Spanien totalt

Litteraturvetenskapen följde i stort sett samma mönster som på andra håll i Europa – inte minst i Sverige – och ställdes i slutet av 1800-talet i nationalstatens tjänst. Tidigare litteraturforskare hade inte ansett att spanskan var det som främst definierade nationalkaraktären, utan det var i stället den spanska katolicismen – påvesätet må ligga i Rom, men det var Spanien, inte minst genom att ha spridit katolicismen till Amerika, som var religionens sanna förkunnare. När litteraturhistorikern Ramón Menéndez Pidal (den författare som nominerats flest gånger till Nobelpriset i litteratur utan att få priset) började sin gärning i slutet av seklet hade de herderianska tankarna också nått Spanien. Nu var det i stället filologin som blev nationens sekulära legitimering.

Pidal forskade framför allt om medeltidslitteratur och gjorde ett enormt arbete med att skriva ner och analysera de folkliga och muntliga romanser, alltså berättande poem, som utgjorde en rik, vacker och mångtydig del av Spaniens litterära tradition. Språk, litteratur och historia kombinerades till ett enda forskningsfält, som i sin tur kom att definiera det specifikt nationella. I den spanska självbilden, stukad efter förlusten av de sista resterna av det stora imperiet, fanns det ingen plats för andra språk eller regionala avvikelser – för många intellektuella och politiker blev nu landets okränkbara enhet det allra heligaste, vilket man svårligen tyckte sig kunna kombinera med en mångkulturell och flerspråkig politik. Pidal dog vid 99 års ålder 1968 och var verksam in i det sista, och det är ingen överdrift att säga att han, genom sitt verk, de forskningsgrupper han skapade och sina talrika adepter, har format spansk litteraturvetenskap under 1900-talet. Än i dag kallas litteraturvetare i Spanien för filologer, i den store nationalfilologens anda.

I förståelsen av vad som ska ingå i begreppet spansk litteratur har man alltså systematiskt utestängt alla de uttryck för en spansk verklighet som inte varit på kastilianska. Sålunda har även regionerna värnat hårdnackat om kopplingen mellan språk, litteratur, historia och nationalkänsla: den baskiska litteraturvetenskapen har traditionellt ansett att endast texter på lokalspråket är baskisk litteratur, även om det alltid funnits basker (och katalaner och galicier) som av en eller annan anledning valt att skriva på spanska. Uppdelningen på universiteten av spansk och katalansk litteratur, i Pidals efterföljd, har gjort att det finns få kontaktytor mellan disciplinerna. Studenter och forskare, som ofta själva är tvåspråkiga och verkar i en tvåspråkig miljö, har sällan en aning om vad som försiggår inom det andra språkets litteratur och forskning, och stimuleras inte heller att ta reda på det. I det enspråkiga Spanien finns ingen möjlighet att läsa något av minoritetsspråken på grundskole- och gymnasienivå (och knappt ens i högre utbildning), trots att en större kunskap om regionernas specificitet sannolikt hade fördjupat den respekt som så högtidligt omtalas i grundlagen.

Det är viktigt att påpeka att det inte finns något avgjort naturligt i den här ordningen, utan att det är ett styrkeförhållande som vuxit fram under seklerna, inte minst under landets konfliktfyllda 1900-tal, med inbördeskrig, diktatur och en mödosam återgång till demokrati efter Francos död. På 1980- och 90-talen kunde man skönja en uppluckring av begreppen och en vilja bland forskare och intellektuella till att förkovra Spaniens rika och dynamiska potential av mångkultur och mångspråklighet, men den ambitionen har i dag tappat andan.

Den bristfälliga integrationen kan sannolikt förklaras med att den spanska nationalismen rentav behövt och aktivt sökt upp de regionala motsvarigheterna för motstånd och ideologiskt bränsle. Under decennierna efter demokratins återinförande var det den baskiska separatismen som stod i centrum för medier och politiker. Efter att ETA la ner vapnen för gott 2011 är det den katalanska separatismen som står i centrum för den politiska debatten – trots att undersökningar hela tiden visat att separatism kommit långt ner på listan över orosmoment hos spanjoren i gemen, där mer jordnära saker som arbetslösheten, ekonomin och bostadssituationen i stället toppar.

Visionerna för en annan förståelse av spansk litteratur får sökas hos forskare i de tvåspråkiga regionerna och utomlands. Där försöker man frångå litteraturvetenskapens traditionella nationalism för att snarare tänka sig en mer jämlikt strukturerad litteratur, där inte det spanskspråkiga automatiskt ses som centralt. Vill man nå en förståelse för hela Spaniens litteratur och dess angelägenheter måste man också finna ett sätt att inkludera de andra språkliga uttrycken, genom komparativa förhållningssätt, större språklig kompetens och kollaborativa projekt. Det här synsättet kan även överföras på det spanska samhället i stort: om man aktivt stödde ett större intresse för de andra spanska språken (som de faktiskt kallas i konstitutionen), som ett erkännande av att de angår samhället i stort och inte bara är en isolerad företeelse i skuggan av spanskan, skulle man också kunna förverkliga det löfte om pluralism och demokrati som finns i författningen.

Ett mer inkluderande Spanien, byggt på jämlikhet i stället för antagonism, hade säkerligen desarmerat många separatistiska strävanden och vunnit på att förkovra sin rikedom i stället för att kväsa den. Krisen i Katalonien visar att en diskussion som bryter med litterära, kulturella, institutionella och politiska konventioner är nödvändig när dammet lagt sig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.