Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/claes-mansson-det-ar-trist-att-man-inte-kan-fa-respekt-som-snall/

00:55. Skådespelaren Claes Månsson: Det var här som jag spelade teater första gången. Jag blev mer eller mindre lurad – jag trodde att jag bara skulle sköta ljuset.
Kultur

Claes Månsson: Det är trist att man inte kan få respekt som snäll

Skådespelaren Claes Månsson är tillbaka i barndomsstaden Göteborg. Och från stadsteaterns scen vid Götaplatsen är det inte långt till fritidsgården i miljonprogrammet Bergsjön – där hans liv genom en tillfällighet tog en helt ny vändning.

Man behöver ingen gps när man ska till fritidsgården i Bergsjön om Claes Månsson är med i bilen. 198 cm trivsel viker in sig i passagerarsätet och säger att vi verkligen inte behöver oroa oss för att hitta fram. Han ska peka. Annars tar han sällan kommando över livet, men nu ska han öva sig. Så vi kör österut från stadskärnan i Göteborg, in i miljonprogramsområdet Bergsjön och Claes Månsson är för en gångs skull väldigt bestämd.

– In här! Och sen vänster. Nu ska vi... Oj, vad de bygger om! 

Infarten är uppgrävd och nya huslängor blockerar sikten, men Claes Månsson vet sin väg. Han minns platsen med hela kroppen. En enda gång i livet har han utmanat sig själv till bristningsgränsen och det var här.

När den unge Claes Månsson skulle ut på sin första praktik som fritidsledare på 70-talet fick han två lappar med två olika telefonnummer. Att han ringde just till Bergsjön först skulle visa sig livsavgörande.  

– Den röda byggnaden vid skolan är fritidsgården! Exakt likadan som då.

Då. När Claes Månsson transformerades. Julkabarén 1978.

Foto: Tomas Ohlsson

Inuti Bergsjögården är det mesta ombyggt. En grupp fritidsledare släpper in oss, innan de yngsta skolbarnen ska anlända för dagen. Han ler varmt mot alla och får bara varma leenden tillbaks. Det mesta han säger slutar med lite uppåtmelodi, eller ett ”ajjemen”. Göteborgsdialekten kommer snabbt tillbaka när han återvänder till stan.

– Där nere, Claes Månsson pekar nerför den grova furutrappan mot källaren, tvättade jag jämt, för jag hade ingen tvättstuga.

– Så gör jag också, visst är det praktiskt, skrattar fritidsledaren Obed Chavez.

Tillsammans går de in i rummet där det numera är klättervägg och basketkorg. I dag är den gamla scenen ombyggd till dj-bås, men öppnar man dörrarna kan man kliva upp på en liten avsats och få känslan av estrad. Obed Chavez tror att strålkastaren från 70-talet ska finnas kvar. Och mycket riktigt, det är samma. Claes Månsson lägger händerna runt den matta svarta plåtkåpan med ”Bergsjögården” inristat. 

– För visst var det du som skötte ljuset? frågar Obed.

Claes nickar. Jo. Han skulle egentligen bara sätta ljus på julshowen det där året, men sedan var det en av skådespelarna som inte kom på repetition, och någon annan som mindes att Claes var en rolig historieberättare och säkert kunde hoppa in som tillfällig ersättare. Men så blev han aldrig avlöst. Och det var dags för premiär.

Claes Månsson framför scenen där allt började. Foto: Tomas Ohlsson

– Jag var så fruktansvärt blyg. Alltså vansinnigt (han drar ut på ordets första vokal, vaaansinnigt) hämmad av blygsel sedan tonåren. Hela kroppen skrek att detta var fel, säger Claes Månsson. Jag gick på toaletten sju gånger på en halvtimme. 

Ändå är han så oerhört tacksam för att han puttades över sitt inre stup, för efteråt var det helt underbart. 

Men har det alltid varit så att andra puttar dig framåt i livet?

– Ja, ofta faktiskt. Jag fick de där telefonnumren av min yrkesvägledare och slumpen tog mig till Bergsjögården. Sedan tvingades jag upp på scenen i kabarén och året efter det övertalades jag att söka scenskolan.

Tänker du nån gång på alla kliv du inte tagit?

– Du vet att det var ett sånt jävla kliv detta. Att gå upp på scenen här och allt jag gick igenom då... något jag aldrig hade trott mig om.

Menar du verkligen att det var nog för en livstid?

– Ja, jag tror det. Sen behövde jag ju ett helt år innan jag var redo att ta mig till intagningsproven för scenskolan. Och då ska du veta att på den tiden var ju ett år, ett år. Nu går det ju som... Claes knäpper till med fingrarna.

Som för alla andra är tiden relativ för honom. Den känns annorlunda i minnet. 

När Claes Månsson letar sig tillbaka till uppväxtens minnesbilder, ser han stabilitet och harmoni. En mor och en far och en bror i en liten HSB-tvåa mitt i stan. Mamman kom från en familj med missbruk och fattigdom, men hon skickade inget av det traumat vidare till sönerna. Först var hon hemmafru, men när barnen börjat skolan tog hon anställning i samma möbelaffär som Claes pappa arbetade. 

Claes var ett blygt barn, som sagt, men aldrig mobbad. Han var bra på idrott och imponerande lång redan då och det tror han räddade honom från bråk.

Den familj han själv bildat med hustrun Gudrun beskriver han också med lojalitet och värme. Claes Månsson talar med sina vuxna barn Gustav och Lisa på telefon varje dag och nu finns det två barnbarn också. En treåring och en på ett och ett halvt. När han pratar om dem lyser blicken upp och leendet blir så där barnsligt glatt. 

På kvällarna går nu denne Solstickepojke till Göteborgs stadsteater och gestaltar den snåle och självuppfyllde patriarken James Tyrone i den stora amerikanska klassiken ”Lång dags färd mot natt”. Uppsättningen är regisserad av Emil Graffman, en ledare som har rykte om sig att vara bestämd och väldigt noggrann. 

– Ja, i det här projektet håller regissören i allt. Ingmar Bergman var ju sådan också, men annars har jag inte varit med om det förr.

Anna Bjelkerud, Claes Månsson, Fredrik Evers. Foto: Ola Kjelbye

Dramat är en krampartad familjeberättelse, helt väsensskild från de miljöer Claes Månsson säger sig ha egen erfarenhet av. Var hämtar han då svärtan ifrån?

– Man behöver ju inte va en mördare för att spela en mördare. Det gäller att kunna tänka ”som om”, man får ha fantasi helt enkelt. Som när man var barn.

Och hur var det då?

– Då gick jag på matinéerna nere på Göta och Lorensberg. Min bror och jag såg westerns och Robin Hood och sen gick vi hem och lekte det. Och då var det ju helt verkligt! Jag antar att alla barn har den förmågan, men sen kanske vissa förlorar den.

Claes Månsson tror att scenskolan hjälpt honom att behålla barnasinnet. Kanske att han till och med lärde sig backa i utvecklingen. Han, som alltid varit längst i klassen och slagit huvudet i varenda dörrpost, fick öva sig på att vara hämningslöst lång.

– Jag hade liksom limmat fast armbågarna i midjan, för att inte välta omkull saker. Nu ropade lärarna åt mig att ”släppa ut” dom. Man kan inte gå runt och se ut som en jättelång person i alla sina rollgestaltningar, även om man är det. 

James Tyrone får vara rätt lång i Månssons version på Göteborgs stadsteater. Men han är inte böjd och insnärjd av sin kropp. Han tar plats. När jag ser en av provföreställningarna har jag en bänkgranne som skrattar högt – så där så han slår sig på knäna och knuffar sin fru i sidan – varje gång Claes Månsson gör entré eller öppnar munnen. Det finns en förväntan på komik sen Lorry-åren. 

– Det är jättevanligt att folk stannar mig på gatan och vill höra mig säga ”Jag har ätit pannkaka” – en av replikerna från filmen ”Yrrol”. Men det är ju nästan alltid vänligt. I och med att jag har varit rolig genom åren, så finns det med i mina möten med publiken. Det trivs jag med.

Foto: Tomas Ohlsson

Sen citerar Claes Månsson dramatikens husgudar – Bertolt Brecht och Stanislavskij – som sagt att det är bra att söka komiken i tragiken, och tvärtom. Det tycker han funkar i ”Lång dags färd mot natt”.

– Det är ju roligt med folk som tar sig själva på så stort allvar, som James Tyrone gör. Och snålhet, som han lider av, är ju jätteroligt. ”Du får välja vilket sjukhus du vill”, säger Tyrone till sin sjuke son, ”...så länge jag har råd”. Och sen: ”Vad du vill. Inom rimliga gränser.”

Han skrattar åt sin karaktär. Humpf, humpf. 

Så tyckte DN:s recensent om uppsättningen. 

Pjäsen har fått ett blandat mottagande, men de kritiska recensionerna biter knappt alls. Han säger att han nog är immun efter debuten på Turteatern 1984 där han spelade Gustav Vasa och fick recensionen ”Claes Månsson är helt ointressant som Gustav Vasa”. 

– Det var DN:s kritiker Bengt Janzon. Några år tidigare hade Ingmar Bergman slagit honom på käften. Jag är ju mot våld, men... Jag blev så ledsen.

Smärtan som drabbade honom efter Janzons kritik bar Claes Månsson med sig i ett halvår tror han. Numera fäster han större vikt vid dem som tycker om det han gör. Några möter han när han går genom Göteborg till jobbet, till exempel. Han säger att så fort han är här faller han djupare in i – inte bara dialekten – utan hela sin göteborgska persona. Den Claes stannar och pratar lite, som med de två damerna som oberoende av varandra tyckte att han varit ”underbar” på Stadsteaterns scen. Det tar han fasta på.

Efter premiären i mitten av september kom också en blomsterkvast från regissören Thorsten Flinck, som beklagade att han inte mådde bra nog för att komma till Göteborg. Thorsten Flinck och Claes Månsson gick i samma klass på scenskolan under det tidiga 80-talet. Flink var yngst, bara 19, och Månsson äldst med sina 30 år.

– Men vi blev kompisar jättefort. Det fanns ju andra som jag umgicks med, som Peter Dalle till exempel. Men Thorsten var något alldeles speciellt.

Utifrån är ni ju väldigt olika.

– Jag vet. Men på något sätt behövde vi varandra. Jag har alltid umgåtts med – och tyckt om – sådana killar. Utåtagerande. Och jag tror han tyckte om mig för mitt lugn. Vi hade nytta av varandra. 

Vad är det du gillar med utåtagerande killar?

– De får igång mig på något sätt. Jag kan vara lite trögstartad. Jag har tänkt på det nu på sistone när Hasse och Tage blivit lite aktuella igen, att de nog hade något liknande. Jag kände Hasse, och han var ju sprudlande, men behövde nog Tage för att sortera sin galenskap.  

Närheten mellan klasskamraterna Flinck och Månsson har hållit i sig genom hela livet.

– Han kanske inte är den man ringer om man själv har problem, men han är en oerhört fin vän. Han är gudfar till båda mina barn, säger Claes Månsson samtidigt som han kånkar den tunga strålkastaren från 70-talet över gräsmattan för en bra bild åt DN. 

Foto: Tomas Ohlsson

Allt vi ber om, provar han faktiskt. Ligger ner raklång på betongen. Sträcker sig mot ljuset. In i skuggan. Böjer sig framåt. Eller nej, sitter på huk. I februari fyller han 70, men i rörelserna ser man ynglingen. Den som han slåss för att bevara.

– Naiviteten! Man får inte låta sig stukas där. Man måste våga visa känslor.

Är du modig på det planet?

 – Ja, ibland överdrivet. Jag gråter till filmer eller över barn som far illa.

Det låter som att du har nära till varma känslor, men att du är sämre på att släppa fram hårdhet och beslutsamhet?

– Jo. Men jag har blivit bättre på det de sista åren. När jag jobbar numera kan jag faktiskt bli jävligt arg. Och det konstiga är att jag får mer respekt då. När jag verkligen beter mig, då lyssnar folk.

Hur känns det?

– Lite kluvet. Det är trist att man inte kan få respekt som snäll. 

Foto: Tomas Ohlsson

Claes Månsson ser knepig ut och skakar på huvudet. Han vill öva upp någon slags fasthet, men ändå aldrig släppa sitt öppna sinnelag. Genom livet har han hyllat slumpen, som han tycker lett till så mycket gott, men i ett fall visar det sig att han faktiskt genomgående valt. Och agerat. Då handlar det om kärleken.

Den fyra år yngre Gudrun Gamell gick på fritidsledarutbildningen, i samma årskull som Claes Månsson. De tyckte om varandra och ”var väl ihop”, säger Claes Månsson, men det var kanske inte helt uttalat.

– Då var det jag som satte ner foten. När utbildningen var slut krävde jag besked. ”Nu måste vi bestämma oss. Annars blir det ingenting.” Det var jag som sa det.

Är du hundra?

– Jo. Och likadant när jag hade kommit in på scenskolan, som 30-åring. I Göteborg hade de åldersgräns och jag var för gammal, så det var Stockholm som gällde. Jag var tvungen att flytta, och då var jag också tydlig. ”Om du inte följer med nu Gudrun kommer detta inte att hålla.” 

   Hon följde med.

Gudrun och Claes gifte sig. De flyttade till Stockholm och lever ihop än i dag. Han puttades in i skådespelaryrket, men i kärleken tog han kommandot. Och det bar. 

Foto: Tomas Ohlsson

 

Bild 1 av 7
Foto: Tomas Ohlsson
Bild 2 av 7 Claes Månsson framför scenen där allt började.
Foto: Tomas Ohlsson
Bild 3 av 7 Anna Bjelkerud, Claes Månsson, Fredrik Evers.
Foto: Ola Kjelbye
Bild 4 av 7
Foto: Tomas Ohlsson
Bild 5 av 7
Foto: Tomas Ohlsson
Bild 6 av 7
Foto: Tomas Ohlsson
Bild 7 av 7
Foto: Tomas Ohlsson