Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 01:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/corpus-christi-gor-syndare-till-falska-fralsare/

Filmrecensioner

”Corpus Christi” gör syndare till falska frälsare

Bartosz Bielenia i ”Corpus Christi”.
Bartosz Bielenia i ”Corpus Christi”. Foto: New Europe film sales

En fängelsekund fejkar en ny prästidentitet med fatala konsekvenser. Den verklighetsbaserade polska publiksuccén ”Corpus Christi” pendlar mellan tragedi och komedi och påminner om en Lars von Trier-film.

Snaggad skalle. En klar blick som tycks bära sorgsen insikt. Tjugoåringen Daniel skulle passa fint i prästrollen. Tyvärr sitter han på ungdomsanstalt. Han får assistera prästen där, men domen gör prästdrömmen omöjlig. Han kan ändå inte släppa vad prästen sagt under en predikan: ”Var och en av er är Kristus predikant.”

När Daniel efter frigivningen kommer till en liten by utger han sig för att vara präst och utan att ha planerat för det finner han sig plötsligt ha välkomnats som vikarie för ordinarie prästen.

”Corpus Christi” pendlar mellan tragedi och komedi, med glimtar av thriller. Den är inte helt lätt att få grepp om men i botten finns en skildring av vårt behov av tro.

Den något splittrade filmen skulle inte klara sig utan huvudrollsinnehavaren Bartosz Bielenias karisma. Filmen är hans, han dominerar som en ung man som försöker göra om sig från syndare till frälsare. Han griper efter attribut och ritualer, medan hans själ tycks lika tom och renskrubbad som hans bleka ansikte. Han är gåtan man försöker gissa under hela filmen.

I Polen upptäcks varje år flera fall med falska präster, något som länge fascinerat manusförfattaren Mateusz Pacewicz.

Det finns ett trauma i byn. Sju unga har dött i en bilolycka. Änkan efter mannen som framförde den mötande bilen lever kvar i samhället, utstött. Daniel får för sig att han ska kunna uppnå försoning. Han glömmer att de som känner till hans rätta identitet också rör sig i trakten.

I Polen upptäcks varje år flera fall med falska präster, något som länge fascinerat manusförfattaren Mateusz Pacewicz. Miljön är en medspelare i filmen. Det lilla samhället är moget att plockas av en bedragare som Daniel. ”Corpus Christi” är också en film om mötet mellan en outsider och en konform miljö. Daniel har ingen djupare kunskap om religion men det finns något Kristus-likt i honom, han söker en sorts gemenskap i anden.

”Corpus Christi” får en att tänka på Lars von Trier-filmer, särskilt ”Breaking the waves” (1996) och ”Dogville” (2003). I valet av Bielenia kan regissören Jan Komasa ha tänkt på de berömda bilderna av Renée Falconetti som den pinade Jeanne d'Arc i Carl Th. Dreyers ”En kvinnas martyrium” (1928).

Det är intensiva, högspända filmer. ”Corpus Christi” är tunnare, men hör hemma på samma kyrkbänk.

Se mer. Tre polska klassiker: ”Aska och diamanter” (1958), ”Kniven i vattnet” (1962), ”Amatören” (1979).

Läs fler filmrecensioner DN