Ja, ja – Beethoven var född 1770, så visst fyller han 250 år. Men jubileumsfestival? Är inte varje år ett Beethovenår på konsertestraderna världen runt?

Konserthuset i Stockholm tvekar inte. 2020 ska det vankas ”L v B” med råge. De nio symfonierna ska spelas, liksom de trettiotvå pianosonaterna och tio violinsonaterna. Samt de fem cellosonaterna och den enda operan ”Fidelio”.

Men man börjar med stråkkvartetterna, de som många finsmakare menar står högst och når djupast i Beethovens tonkonst. En och samma ensemble har engagerats för att framföra de sexton kvartetterna – alltifrån de ungdomliga sex med opustalet 18 till de sena fem från den stendöve kompositörens introverta och visionära sista år.

En sådan komplett Beethovencykel gjordes för mindre än tio år sedan i Konserthuset med den firade Belceakvartetten. Nu har turen kommit till Cuarteto Casals, baserad i Barcelona och uppkallad efter den katalanske cellomästaren Pablo Casals. I helgen invigde de jubileumssäsongen med två utsålda konserter.

De är tre spanjorer, varav två bröder, och en amerikan. Ihop har de spelat sedan 2002, såväl klassikerna i den rika repertoaren som nyskrivet. Ibland med så kallade barockstråkar, trots att stråkkvartettformatet (två fioler, en altfiol och en cello) dök upp efter barocken. Men till den unge Beethovens musik skapar sådana stråkar ett spännande sound, särskilt när det alstras utan vibrato.

Med Abel Tomàs på förstafiol öppnades festivalen med silkeslena sirligheter i D-durkvartetten opus 18. För första gången någonsin tänkte jag ”rokoko” om Beethoven; ända tills ett ilsket utbrott i genomföringen gjorde en reva i första satsens älskvärdhet. Cuarteto Casals skulle bjuda på många sådana överraskningar i en exposé som sträckte sig till opus 127 och den svårälskade Ess-durkvartett som inledde Beethovens sena skapande.

En annan överraskning för många var Vera Martínez entré på primariestolen i den s k Razumovskykvartetten i F-dur. Casalskvartetten har den sympatiska principen att byta mellan första och andra fiol, och Martínez har det klös i stråken som passar bättre för den mognare Beethoven. Men soundet förblir balanserat, trots de fyra musikernas olika temperament. Arnau Tomàs är en utpräglat diskret men ändå distinkt cellist, medan violasten Jonathan Brown inte drar sig för att ta plats i klangbilden.

Razumovsky, ja. Beethovens kvartetter var beställda av och/eller tillägnade idel adel med namn som Lobkowitz, Zmeskall von Domanovecz, Galitzin och självaste kejsarsonen Rudolf. Alla värnade de om Beethovens exklusivitet, vilket gav honom en paradoxal konstnärlig frihet som främst kommer till uttryck i kammarmusiken.

Än i dag studsar vi till inför djärvheten i Beethovens tankebanor. Ställen av total ödslighet, bråkigheter, avvikelser från ämnet, plötslig extas – allt kan ursäktas och överskylas eller, som Cuarteto Casals, framhållas och försvaras. Med varm insikt och yttersta finess, och jag längtar redan efter deras nästa besök i april.

Läs fler texter av Camilla Lundberg och fler av DN:s konsertrecensioner