Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-29 00:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dag-johan-haugerud-jag-ar-besatt-av-hur-vi-pratar-med-varandra/

Film

Dag Johan Haugerud: ”Jag är besatt av hur vi pratar med varandra”

Dag Johan Haugerud, filmregissören bakom ”Barn”.
Dag Johan Haugerud, filmregissören bakom ”Barn”. Foto: Paal Audnestad

”Barn” är ett känsloladdat norskt drama om en skolgårdstragedi som förvandlas till politiskt sprängstoff. Men regissören Dag Johan Haugerud är mest intresserad av att undersöka hur vi egentligen kommunicerar med varandra. 

”Barn” börjar med en vanlig skolrast som slutar i katastrof. Vid ett fotbollsmål råkar den 13-åriga Lykke (Ella Øverbye) skada sin klasskamrat Jamie så allvarligt att han senare avlider på sjukhus. Tragedin i medelklassområdet i Oslo får också en ödesdiger politisk laddning eftersom Lykke är dotter till en välkänd socialdemokratisk minister medan Jamie är son till en toppolitiker från högernationalistiska Fremskrittspartiet. 

– Man får gärna läsa in alltifrån norsk politik till synen på kärnfamiljen och barnens situation i samhället. Men kärnan i filmen handlar om hur vi beter oss i vardagslivet och hur vi pratar med varandra. Jag har alltid varit besatt av språket och den mellanmänskliga kommunikationen i vardagen, sade Dag Johan Haugerud när DN träffade honom på en blåsig terrass med havsutsikt i samband med världspremiären på filmfestivalen i Venedig förra året. 

Ur ”Barn”.
Ur ”Barn”. Foto: Göteborgs filmfestival

Att manusförfattaren Haugerud är ytterst noga med vilka repliker han ger till regissören Haugerud är ingen slump. Innan han halkade in i regissörsstolen hade han skrivit flera romaner, både experimentella saker och mer traditionella familjeskildringar. 

– Ja, men jag antar att alla mina romaner skulle klassas under etiketten ”norsk samtidslitteratur”, ler Haugerud som också är utbildad bibliotekarie. 

Även om han även har läst filmvetenskap i Stockholm hade han egentligen inga konkreta planer på att bli regissör. Efter några lyckade kortfilmer gjorde han succé med långfilmsdebuten ”Som du ser meg” på norska Amandagalan. Förutom bästa norska film tog den nyanserade dramakomedin hem statyetter för bästa regi, bästa manus och bästa kvinnliga skådespelare (Laila Goody). 

Jag minns att hela min lilla stad hamnade i ett slags undantagstillstånd. Det var ett stort drama som gjorde alla rädda.

I början av februari utsågs ”Barn” till Bästa Nordiska film på Göteborgs filmfestival. Filmen, som går under den mer intresseväckande internationella titeln ”Beware of children”, bygger delvis på en olyckshändelse från Haugeruds uppväxt i Eidsberg, mellan Oslo och svenska gränsen. När han var cirka tio år råkade en av hans skolkamrater välta ett fotbollsmål över sig. Till skillnad från ”Barn” klarade klasskompisen livhanken, men skadades svårt. 

– Jag minns att hela min lilla stad hamnade i ett slags undantagstillstånd. Det var ett stort drama som gjorde alla rädda. Jag minns efterspelet och har återanvänt många av de repliker jag hörde då. Det var en bra utgångspunkt för att berätta om andra saker i dagens Norge på ett så komplext sätt som möjligt, berättar han. 

Hans Olav Brenner, Andrea Bræin Hovig och Ella Øverbye i ”Barn”.
Hans Olav Brenner, Andrea Bræin Hovig och Ella Øverbye i ”Barn”. Foto: Lars Olav Dybvig

Stämningen i ”Barn” liknar bitvis Atom Egoyans sorgedrama ”Ljuva morgondag” (1997) som också utspelar sig under efterskalven av en tragedi. I ”Barn” visas själva olyckan aldrig i bild men ligger som ett tungt moln över hela dramat. I filmen återkommer Haugerud till bilden av det tomma fotbollsmålet som också blir en symbol för ett splittrat samhälle. 

– Eftersom jag ville ha ett persongalleri som var nästan lika stort som i en Robert Altman-film så fick ju själva olyckan bli en slags osynlig huvudrollsfigur. 

Thorbjörn Harr och Henriette Steenstrup i ”Barn”.
Thorbjörn Harr och Henriette Steenstrup i ”Barn”. Foto: Triart

Intellektuellt påminner Haugerud också om landsmannen Joachim Trier (”Oslo, 31 augusti”, ”Louder than bombs”) i sina försök att komma åt tillvarons dubbeltydigheter. Inför inspelningen av ”Barn” preppade teamet genom att se filmer av den amerikanska dokumentärfilmslegendaren Frederick Wiseman som är världsledande i konsten att vara som en fluga på väggen. 

– ”Barn” är också inspelad i långa tagningar för att skapa en viss distans så att publiken ska bli ett slags observatörer – och själva kan välja vilka rollfigurer de vill intressera sig för eller sympatisera med, säger Haugerud som spelade in delar av filmen i Studio Fares i Trollywood, Film i väst i Trollhättan.  

Precis som den franska husguden Eric Rohmer gillar han att filma ”vardagsmänniskor” med allmängiltiga bekymmer i vanliga miljöer och situationer. 

– Rohmers filmer sitter fortfarande i ryggmärgen sedan filmvetenskapen. Jag gillar också Woody Allen, även om det inte är så politiskt korrekt att säga det just nu. Men en film som ”Små och stora brott” visar på ett mästerligt sätt hur man kan hitta en balans mellan ett enormt allvar och humor, säger Dag Johan Haugerud. 

Jag upplever att den politiska korrektheten är tydligare och mer närvarande i Sverige än i Norge.

Hans nästa film kommer att kretsa kring rasism och är inspirerad av en svårtolkad verklig händelse. 

– Jag kan tyvärr inte säga mycket mer än så just nu. Men filmen ska återigen framför allt handla hur vi använder språket, hur vardagsrasismen ligger i språket. Den mest intressanta konflikten ligger i dialogen, säger han.  

Som många andra är han bekymrad över det uppskruvade och hätska tonläget i den offentliga debatten och den splittrande hatretoriken på sociala medier. Själv vill han erbjuda ett alternativ till allt detta. 

– Jag vill nyansera allt eftersom vi gör det för lite i dag. Det är så enkelt att presentera klichébilder av verkligheten, jag vill försöka syna politikerna bakom partiretoriken, undersöka hur politiken griper in i vardagen. 

Han tycker att det finns tydliga skillnader mellan det offentliga samtalet i Sverige och Norge. 

– Jag upplever att den politiska korrektheten är tydligare och mer närvarande i Sverige än i Norge. Det gick till exempel snabbare för Fremskrittspartiet att bli rumsrent i Norge än vad gäller SD i Sverige. I Norge är det vanligare att folk säger saker öppet utan att behöva ta konsekvenserna av det. Vi saknar tyvärr lite av de här spärrarna som fortfarande ändå finns i Sverige.

Läs filmrecensionen av ”Barn” 

 

Läs fler texter av Nicholas Wennö