Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Dagen då fredagsmyset kom till Sverige

Illustration: Malin Koort/NU Agency

Det var den sista fredagen i augusti 1968. Sovjet hade nyss invaderat Tjeckoslovakien och i USA spöade polisen Vietnamdemonstranter. I Sverige var det dagen då fredagsmyset föddes. Jesper Högström förklarar varför.

Det var en fredag i världshändelsernas skugga. Sovjet hade invaderat Tjeckoslovakien veckan innan, i USA gick polisen bärsärkagång under det demokratiska partikonventet i Chicago och spöade upp demonstranter mot Vietnamkriget. Världen verkade lika galen var man än vände sig. Apornas planet – originalversionen – gick på svenska biografer. Men i Sveriges Televisions enda kanal sände man denna fredag den 30 augusti 1968 pilsnerkomedin ”Fridolf sticker opp” med Douglas Håge och Hjördis Pettersson. Först frampå nattkröken följde Alain Resnais kortfilm om koncentrationslägren, ”Natt och dimma”. Prioriteringen retade denna tidnings tv-kritiker Karl-Olov Eliasson, till ursinne: ”Resonerar TV:s programsättare som så att majoriteten av tv-tittare bör förskonas från att få veta sanningen om människans villkor, om vad som kan hända i den värld vi lever i? Ge majoriteten Fridolfs förljugna värld på bra sändningstid och spara de svåruthärdliga realiteterna, de viktiga sanningarna åt specialintresserade med sena nattvanor. Men om vi ska överleva, om vår värld ska bli bättre, behöver vi skakas om. Brutalt väckas till insikt om vilka avgrunder som hotar oss.”

Många höll med Karl-Olov Eliasson i detta revolternas år. Den som bläddrar i DN:s lägg från denna skolstartvecka för snart 50 år sedan hittar en recension av ”Stålsprånget”, Per Wahlöös dystopiska roman om den borgerliga skendemokratin Sverige. Recensenten Mauritz Edström återger med gillande tonfall Wahlöös bild av Sverige som ett land ”där socialdemokraterna övergivit socialismen och alla partierna har gått samman i en teknokratisk-kapitalistisk förening som sveper in den fortsatta exploateringen i fraser om samförstånd, trygghet och välstånd”, ett ”manipulatörernas samhälle, där massmedia dödat kritiken och sövt ner folket”. Man hittar en rapport från den amerikanska författaren Susan Sontags besök på föreningen Unga Filosofers seminarium om USA på Medborgarhuset i Stockholm: hon förklarar att de radikala intellektuella i Amerika är utsatta för en repressiv tolerans som gör dem kraftlösa, samtidigt som de flesta amerikaner ”dras åt höger”. Man hittar en artikel som ifrågasätter huruvida daghemmen, denna nya företeelse, egentligen är inredda på barnens villkor. Slöjdrummet är för fint, för prydligt. Man hittar – i serien ”Samlevnad i nya former” – en intervju med designfirman Mah-jongs grundare, som har beslutat sig för att bo i kollektiv. De vill ”slippa det borgerliga samhällets sjukt isolerade familjebildning.” De vill ersätta falska gemenskaper med äkta.

Ingenstans nämns dagens historiska betydelse. Ingenstans nämns det att detta var dagen när fredagsmyset tog sina första stapplande steg.

Marken var naturligtvis väl förberedd. Familj­er hade samlats framför radions underhållnings­program – framför allt Lennart Hylands ”Karusellen” – redan på 50-talet. Detta program som sedan flyttades över till tv och blev ”Hylands hörna”. Det var nu det blev populärt att tala om tv:n som ”den elektroniska brasan”: den husliga härd kring vilken familjen fylkades och njöt sin helgledighet. Men denna trevliga samvaro ägde givetvis rum på lördagar. Det krävdes att denna lördag blev arbets- och skolfri för att fredagen skulle kunna bli den stora mysdagen. Detta skedde gradvis under hela 60-talet, men från och med höstterminen 1968 – som inleddes denna sista vecka i augusti – blev den skolfria lördagen verklighet över hela landet. Det var en viktig triumf för den repressiva tolerans Susan Sontag beklagade, ty de sålunda befriade skolbarnen och arbetarna tänkte inte ägna sin fritid åt att förbättra världen. De föredrog att manipuleras och sövas ner. De lydde helt enkelt uppmaningen i den lokala varuhuskedjan Kipplers annonser för vickningschips (2:85 för en 200-gramspåse) – ”vicka, dippa, grilla och ha kul med Estrella”.

Vi har, som synes med visst fog, en tendens att se det sena sextiotalet som den intellektuella radikalismens tid. Men lika sant är att det är tiden när Sverige på allvar invaderades av amerikanska konsumtionsvanor. Chips hade introducerats i Sverige redan 1957 av Estrella-grundaren Folke Andersson som varit på boxning i New York och upptäckt snacksen vid ringside. Men 1967 – Sergeant Pepper-året, välfärdsstatens hög­sommar – grundades den stora konkurrenten, företaget som mer eller mindre skulle lägga beslag på begreppet ”fredagsmys”. Det är en vacker ironi i att ”W”-et i OLW står för ”Wasabröd” – det var den klassiska knäckebrödstillverkaren, företaget som associerat sig med längdskidåkningens dygderika slit i fädrens spår som nu lierat sig med den amerikanska snacksfabrikanten Old London i den moderna hedonismens tecken. Snackstillverkare och revolutionärer var ju ense: störtas skulle det gamla snart i gruset. Fast inriktningen på barn hade inte kommit än. Inte bara dagis, utan hela samhällen, var inredda på de vuxnas villkor. Chipsen associerades fortfarande med ”vickning”, en företeelse med samma vuxna och lätt antikverade klang som ”sexa” eller ”nachspiel”, med rötterna i en högtidsklädd och borgerlig festkultur. Nu hade den luckrats upp, man hade slängt slipsen och börjat dansa utan att hålla i partnern, men skålen med chips tillhörde fortfarande rekvisitan i en scen ur ”Mad men” och stod på ett glasbord kring vilken unga, tjusiga vuxna dansade till James Last eller Herb Albert. Fanns det några barn med på det nyfödda fredagsmyset så sov de i soffan.

Jag var tre år gammal 1968. Men när jag kommer till medvetande, några år senare, var ritualen redan fulländad. Den barnanpassning som 1968 års radikaler hade efterlyst hade ägt rum, men återigen, inte på det sätt de hade tänkt sig. Hela fredagskvällen tillbringades i gillestugan framför tv:n. En slumpmässig titt i en tv-tablå från hösten 1976 bekräftar minnet. ”Sesam” börjar 17.30, ­sedan ”Den osynlige mannen” och så en paus för middag. Denna hade gärna ett exotiskt inslag (världen hade kommit till våra vardagsrum, fast kanske inte på det sätt 1968 års folkupplysare hade tänkt sig): en av de få rätterna på min repertoar som kock är fortfarande fläskfilé med curry och banan. Sedan den obligatoriska amerikanska fredagsdeckaren (i detta fall ”Ellery Queen”, fast det lika gärna hade kunnat vara ”Kojak”, ”Baretta”, ”Columbo” eller ”McCloud”). Allt detta i TV2, kanalen som startat något år tidigare med syfte att vara just det samhällsmedvetna forum som utsatte tv-publiken för de brutala insikter Karl-Olov Eliasson drömt om. Den som var sugen på mer vuxen underhållning efter det kunde slå över till ettan där Lasse Holmqvist höll i ett av sina evinnerliga soffprogram.

Till allt detta åt man chips, jordnötter och salta pinnar. Vuxna kände fortfarande ett behov av att ta avstånd från den sortens föda: en av min fars flyktiga flickvänner kallade det för ”apmat”. Underligt nog är begreppet en av de få saker jag minns av henne, fredagsritualen en av de få saker jag minns av den kortvariga familjebildningen. Den sjukt isolerade borgerliga familjebildningen hade ju börjat krackelera i den bemärkelsen att skilsmässorna börjat härja i gillestugorna. Samlevnad i nya former förekom verkligen, men om igen: inte riktigt på det sätt dess förespråkare hade tänkt sig. Själva den trygghetsskapande ritualen var bestående, chipsen som dippades i de nya exotiska pulvermixarna en oblat som utgav trygghet i en föränderlig värld. Ett skydd mot de avgrunder som hotade oss.

Fyrtio år senare är denna ritual fast nog att ha kunnat bli ett accepterat inslag i snackföretagens marknadsföring. Det känns logiskt. Fredagsmyset föddes i ”Mad mens” tidevarv, den tid vi tänkte på som radikalismens men som i själva verket var den gryende globaliseringens. Som den amerikanske författaren Kurt Andersen påpekade i romanen ”True believers”: på en nivå segrade ju de radikala, när det gällde att luckra upp traditionerna, att få pappa att ta av sig slipsen och mamma att lämna spisen. Men inte genom att utmana kapitalismen, utan genom att samarbeta med den. Fredagsmyset bejakar allt som är flyktigt och lättviktigt i den kommersiella kulturen. Snacks är sammanvävt med en anda som på ett närmast demonstrativt sätt bejakar det onyttiga, det smaklösa, det substansbefriade. Alla dessa reklamfilmer, dessa slogans och jinglar som man efter ett tag börjar referera till och sjunga med i. ”Estrellarycket”. ”Var är brudarna?” ”För att du älskar det goda”.

Ja, vi älskar det goda. Vi älskar det gränsöverskridande, det öppna, det flärdfria och avslappnade. Vi drömmer om en oidentifierad gemenskap som omfattar fabriksarbetare i skyddshjälmar, struliga men ändå charmiga tonåringar; alla de som sjunger med i glädjehymnen ”Nu är det fredagsmys” i OLW-reklamen, denna svenska motsvarighet till Beethovens ”An die Freude”. I denna reklam­film är pappan svart och bär rastaflätor, just för att betona den gränslösa toleransen, det modernitetsbejakande i denna chipsens gemenskap. Det kommer nog snart en ny variant, med ett samkönat föräldrapar. Samlevnadsformerna kan ju växla men i hobbyrummet på dagis (inte länge för fint, inte längre för prydligt) myser vi som alltid. Sin särskilda svenska prägel får fredagsmyset just genom att bejaka barnperspektivet (precis som 1968 års pedagoger drömde om, men inte riktigt på samma sätt). De vuxna har sjunkit ner i samma soffa som ungarna, sätter i sig samma snacks, tittar på samma program som är en blandning av det enfaldigaste ur barnens värld och det dummaste ur deras egen – Let’s dance, Gladiatorerna, Idol.

Visst kan man tro att alltsammans förändras. Det banalaste påstående man kan göra om fredagsmyset är att det är en modern ritual; och en ritual kräver gränser. Nu översvämmas de gränserna hela tiden: fler och fler snackssorter som äts när som helst i veckan, video, dvd, Netflix och iPhones istället för det enda tv-programmet på den enda kanalen.

Det linjära tv-tittandet är på väg att dö ut. Platt-tv:n må vara stor, men är inte en elektroniska härd längre: familjen sitter utspridd vid alla sina separata eldstäder. När mina äldre döttrar, födda 1999 och 2001, var små inleddes fortfarande fredagsmyset med Bolibompa prick 18.00; min son, född 2006, vill hellre se gamla ”Family Guy”-avsnitt på Netflix eller trainspotterfilmer där något kanadensiskt godståg passerar en järnvägsövergång i British Columbia på Youtube. Och eftersom de av princip inte kan komma överens ser de varsitt program på varsin dator. Gränserna luckras upp. Men det är ju trots allt den processen fredagsmyset är en del av: en ritual för en tid som hyllar det icke-rituella, det hopsjunkna, det fria och det lediga. För en gränslös men ändå egendomligt välreglerad värld som välsignar oss med sina exotiska produkter. När mina barn säger ”fredagsmys” är det numera enbart snacksen de talar om. Ett halvsekel efter premiären lever vi alla på apmatens planet.

Att ”mysa” betydde i äldre svenska,

Att ”mysa” betydde i äldre svenska, enligt Svenska Akademins Ordbok, att le, utan att därvid göra någon större rörelse med munnen eller ansiktets muskler och i synnerhet med mer eller mindre slutna läppar, småle; ofta ss. uttryck för belåtenhet, välvilja och dylikt”.

I modern svenska betyder det att ha det trivsamt i största allmänhet.

Det specifika ordet ”fredagsmys” har funnits i SAOL sedan 2006.

Bland klassiska fredagsprogram på tv hittar vi mysrysaren ”Familjen Addams” (60-talet), ungdomsthrillern ”Kulla­mannen” (1968), amerikanska deckarna ”Baretta”, ”Kojak”, ”McCloud” och ­”Columbo” (70-talet), ”Nöjesmaskinen” med Stina Lundberg och Sven Melander (1982-84), evighetsfrågesporten ”På spåret” (från 1987), Malena Ivarssons ­pikanta ”Fräcka fredag” (1988), Robert ­Aschbergs konfrontativa ­”Diskutabelt” (1989), och de moderna tävlings­programmen ­”Gladiatorerna” (2000) ”Idol” (som startade 2004, men bilden är från årets omgång) och ”Let’s dance” (2006).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.