Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Den slokande flaggan på Sergels torg uttrycker en hotad, men viktig insikt

Foto: Henrik Montgomery / TT

Dan Jönsson kommenterar det omdiskuterade konstverket på Sergels torg, Mattias Norströms vissnade flaggstång.

Knappt hade Mattias Norströms vissnade flaggstång kommit på plats på Sergels torg, så började invektiven strömma in. Osmakligt och kränkande, recenserade KD-politikern Erik Slottner, uppenbarligen utan att ha sett verket på plats.

Läs mer: Krökt flaggstång på Sergels torg väcker debatt

Det har jag inte själv heller, om sanningen ska fram – och rent generellt hör väl ”Du gamla du fria” till den sortens konstverk som tycks vara som gjorda för just vår tids snabba bildflöden.

Den slokande stången med sin trotsigt vajande, blågula korsfana är en enkel, lättbegriplig symbol som ändå på ett mångtydigt sätt planterar sig mitt i samtidens upprörda debatter om nationalitet, identitet och värderingar.

Har Sverige tappat geisten? Eller finns det kraft i ödmjukheten?

Ska man ens skämta med vår gamla punschfana på det här viset?

Det behöver man ju inte stå på Sergels torg för att ha åsikter om. Lika lite som man 1967 behövde ha en av Carl Johan De Geers antimilitaristiska ”Skända flaggan”-affischer i handen för att förstå budskapet.

Konsten har i dag blivit en så naturlig del av det moderna medielandskapet att den mer eller mindre förväntas uppföra sig som ett massmedium i egen rätt – producera nyheter, väcka debatt, skapa opinion. Och för det ändamålet krävs förstås att man når en stor och bred publik.

I denna samtidskonstens mediala rundgångsstrategi är ”Du gamla, du fria” onekligen ett förebildligt verk. Om detta också gör det till bra konst är en helt annan fråga. I en kommentar i SvD sågade konstkritikern Clemens Poellinger flaggstången som ”lättköpt” – en reaktion som brukar bli professionens vanliga vad gäller den här sortens verk, där den skenbara bristen på komplexitet ofta står i direkt proportion till kraften i processerna de drar igång (med Lars Vilks Muhammedhund som typexempel).

Själv tycker jag tvärtom att Norström gjort ett rätt modigt verk, som här och nu uttrycker en hotad men väsentlig insikt. Nämligen att det hör till den fria konstens ansvar att behandla alla maktens symboler och insignier just som de skämt de är.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.