Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dan-josefsson-skandal-att-quickexperten-far-utbilda-framtidens-rattpsykologer/

Kulturdebatt

Dan Josefsson: Skandal att ”Quickexperten” får utbilda framtidens rättspsykologer

Journalisten Dan Josefsson skriver om professor Sven Å Christiansons kurser på Stockholms universitet.
Journalisten Dan Josefsson skriver om professor Sven Å Christiansons kurser på Stockholms universitet. Foto: Eva Tedesjö, Claudio Bresciani/TT

Att Sven Å Christianson sår tvivel om skuldfrågan i Kevinfallet på kursen i rättspsykologi är ett haveri. Stockholms universitet borde tillsätta en Christiansonkommission, skriver journalisten Dan Josefsson.

I veckan avslöjade DN att psykologiska institutionen vid Stockholms universitet försöker lyfta bort professor Sven Å Christianson som ansvarig för kursen i rättspsykologi. Studenter vittnar om att han sprider osanningar om rättsskandaler som han själv varit med om att orsaka. Universitetets initiativ är förstås lovvärt. Men man kan fråga sig varför det fått gå så många år innan något görs.

Att Sven Å Christianson struntar i jävsregler avslöjades redan på 1990-talet. Under de sju år mellan 1994 och 2001 då Thomas Quick, numera Sture Bergwall, dömdes för åtta mord var Christianson betald konsult åt åklagare Christer van der Kwast. Han var också, med sin egen formulering, ”coach” åt polisen Seppo Penttinen. Dessutom deltog Christianson mycket aktivt i en lång rad vallningar som han själv utformade och som påstods hjälpa Bergwall att återhämta minnen. Samtidigt bedrev Christianson egen ”forskning” på seriemördaren Sture Bergwall genom att i åratal besöka honom på Säter och hålla bandade intervjuer till en bok om seriemördaren Quick. Ovanpå detta tackade Christianson ja till jobbet som neutral domstolssakkunnig. Han ställde sig i rätten och intygade under ed att polisens och Säters idé att Bergwall ”förträngt” sina minnen – och att det därför var naturligt att han inte visste var han gömt försvunna kroppar – bekräftats av ”aktuella internationella forskningsrön och klinisk erfarenhet”. Och förutom allt detta publicerade Christianson artiklar i internationella vetenskapliga publikationer, där han bekräftade hypotesen om bortträngda minnen genom att berätta om den svenske seriemördaren som behövde terapi för att minnas sina mord. De ”internationella forskningsrön” som professorn hänvisade till i rätten var det alltså han själv som skrev. 

Christiansons myller av aktiviteter blev till en magnifik cirkelargumentation och det var till stor del tack vare den som Bergwall kunde dömas för mord på åtta människor som han aldrig träffat.

2008 avslöjade Hannes Råstam Quickskandalen i SVT:s Dokument inifrån. Men för Råstam förblev det en gåta varför professor Christianson betedde sig som han gjorde. Efter Hannes Råstams död ville jag försöka reda ut vad som hänt i Sture Bergwalls terapi på Säter. Jag kartlade den åldrade psykoanalytikern Margit Norells då närmast okända liv. Hon visade sig vara Säters ideologiska ankare och styrde all terapi som Bergwall fick på kliniken. Norell trodde att snart sagt alla psykiska problem berodde på bortträngda minnen av sexuella övergrepp i den tidiga barndomen. Hennes terapier gick för det mesta ut på att hjälpa patienten ”avtäcka” sådana minnen och Sture Bergwall var inget undantag.

I min bok ”Mannen som slutade ljuga” vittnar många av Norells tidigare lärjungar om att de blev djupt känslomässigt beroende av henne. Hon gav kombinerad handledning och personlig terapi till klinikchefen Göran Källberg, Bergwalls psykoterapeut Birgitta Ståhle och många andra. Säter utvecklades till en sektliknande verksamhet utan tankefrihet, och även polisutredningarna kom att genomsyras av Norells föreställningar. 

Under arbetet med boken lyckades jag få träffa Sven Å Christianson för en intervju. Där avslöjade han för första gången att han också under alla Quickåren fått kombinerad psykoterapi och handledning av Margit Norell varje vecka. Han beskrev henne som ”den mest skickliga psykolog jag ens varit i närheten av”, ”den undanräknat mina barn viktigaste personen i mitt liv” och ”en mamma som jag aldrig har haft”. Christianson gick till Norell i elva år, fram till strax före hennes död i januari 2005 då hon skulle fylla 91 år.

Intervjun löste gåtan varför Christianson kom med alla dessa pseudovetenskapliga påståenden om bortträngda minnen i mordutredningarna och i rätten. När han stod där och bekräftade Säters idéer hade han själv och Sture Bergwall i praktiken samma terapeut. Inte konstigt att de tänkte lika.

Trots Hannes Råstams avslöjanden 2008 hade universitetet konstigt nog tyckt att Christianson var fortsatt lämpad att ansvara för kursen i rättspsykologi. Men 2013, när jag avslöjat den fulla vidden av Christiansons otroliga roll i Sveriges värsta rättsskandal, trodde många nog att universitetet skulle agera. Så blev det dock inte. Inte ens när jag visade min med dold kamera filmade intervju med Christianson i dokumentären ”Kvinnan bakom Thomas Quick” i SVT vintern 2013 hände något.

Att den fem år långa resningsprocessen friade Sture Bergwall från alla åtta morden och att han släppts ut från Säter, ledde inte till några åtgärder mot Christianson. Inte ens när statliga Bergwallkommissionen i sin över 500 sidor tjocka rapport kom med förödande kritik mot Christiansons ovetenskapliga expertutlåtanden, och visade att han agerade i strid med jävsreglerna som domstolssakkunnig, hände något. Stockholms universitet tyckte fortfarande att den rätte mannen att leda kursen i rättspsykologi var Sven Å Christianson.

2017 avslöjade jag och mina kollegor att femårige Robin och sjuårige Christian 1998 grundlöst pekats ut som skyldiga till mordet på kamraten Kevin i Arvika. Christianson hade precis som i Quickfallet varit polisens konsult och lärt utredarna att pojkarna kunde ha trängt bort sina minnen av mordet. Efter att pojkarna pekats ut som mördare berättade Christianson i P1:s Tendens (19/1, 1999) att han fått barnförhören skickade till sig på band, och han öste beröm över polisens många och långa förhör. Att ställa ledande frågor till barn tyckte han inte var några problem: ”Man ska inte vara rädd för ledande frågor... Jag menar, det går inte att hålla ett samtal utan att det finns någon form av suggestion.”

Efter att dokumentärserien ”Fallet Kevin” sänts sa universitetet att kursen i rättspsykologi skulle utredas. Men ingenting hände. Christianson kunde fortsätta att i och utanför föreläsningssalen deklarera att han skulle ha agerat likadant om han arbetat med Quick- och Kevinfallet i dag, och att såväl Sture Bergwall som Robin och Christian är skyldiga trots att de friats.

2017 granskade DN det så kallade saxmordet i Hovsjö 2001, där 12-årige Jonas stämplades som skyldig till mord på sin bästa vän efter en utdragen förhörsprocess med experimentella metoder. Christianson var även där polisens bollplank. DN:s granskning visade att förhören med 12-åringen var en mardröm i paritet med Kevinfallet. Förundersökningen återupptogs och sedan våren 2019 är Jonas inte längre utpekad som skyldig till det mord som polisen med Christiansons hjälp pressade honom att erkänna. Ett falskt erkännande som till stora delar förstörde Jonas liv.

Christianson har därmed avslöjats vara djupt inblandad i hela tre enorma svenska rättsskandaler. Ändå kunde han hösten 2019 ta emot en ny kull studenter i kursen i rättspsykologi.

Men nu vittnar två visselblåsare inifrån Christiansons kurs om att professorn kommer med påståenden som att ”det inte var något som sade att bröderna [i Kevinfallet] inte hade begått mordet”. Detta trots att min granskning i SVT, och även chefsåklagare Niclas Wargrens återupptagna förundersökning, tydligt visar att pojkarna gavs alibi av hela fyra personer i sammanlagt fjorton förhör, som polisen gömt undan. Det här känner Christianson rimligen till. Han utnyttjar alltså sin position som kursansvarig i rättspsykologi till att förfölja de människor vars liv han varit delaktig i att förstöra, och som av rättssystemet friats från alla misstankar. Och detta gör han för att rädda sitt eget ansikte.

I sin självbiografi kallar Leif GW Persson Christianson för ”rättspsykologins egen motsvarighet till Karolinska institutets doktor Macchiarini och den enskilda person som vållat vårt rättssystem mest skada under de senaste fyrtio åren”. Att en enskild individ i maktställning agerar på ett oförutsägbart och omdömeslöst sätt brukar inte ses som ett systemfel i sig. Ingen organisation kan helt gardera sig mot sådant. Men det är ett systemfel att Sven Å Christianson, trots alla varningssignaler och journalistiska avslöjanden, år ut och år in tillåtits fortsätta utbilda framtidens rättspsykologer.

När Christianson väl lyfts bort från kursen i rättspsykologi bör universitetet tillsätta en Christiansonkommission som reder ut hur det kunde gå så här snett.

Läs mer: Universitetet försöker stoppa psykologiprofessorns kurs

Läs mer: Stora brister när 12-åring pekades ut som mördare