Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-31 23:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dansanta-chilenska-ema-i-otakt-med-samtiden/

Filmrecensioner

Dansanta chilenska ”Ema” i otakt med samtiden

Mariana di Girolamo som dansaren Ema.
Mariana di Girolamo som dansaren Ema.

En misslyckad adoption, frigörande dans och enigmatiska bilder präglar den hyllade regissören Pablo Larraíns intåg i samtidens Chile. Tyvärr är ”Ema” undflyende manierad och Larraín känns mest som en turist i den livsstilsradikala danssvängen. 

Den chilenske filmskaparen Pablo Larraín har utmärkt sig för sitt tillbakablickande perspektiv. Kuppskildringen ”Post mortem” från 2010 var en film om demokratins död, skildrad genom ögonen på en gråmulen obduktionstekniker. Regissörens uppföljande film, ”No” från 2012, handlade om nejkampanjen mot Pinochet inför valet 1988. Sedan dess har han också hunnit med en film om nationalskalden Pablo Neruda.

När Larraín med ”Ema” för ovanlighetens skull ägnar sig åt livet på 2000-talet, hamnar han oförhappandes i otakt med den omedelbara samtiden. De stora protester som inleddes runt om i Chile under hösten visar att politiska omvälvningar knappast bara finns i backspegeln.

”Ema”, som skildrar efterspelet till en misslyckad adoption, är samtidigt ett vågat kliv i en ny riktning för regissören. Att den haltar betänkligt har heller inget med bristande politisk aktualitet att göra.

Filmens utgångsposition presenteras i en upptakt som korsklipps med en dansföreställning framför ett glimrande ljusklot. Dansaren Ema och koreografen Gastón är knappast sinnebilden av trygga adoptivföräldrar. Nu har de dessutom ångrat sig och returnerat sonen. Handläggaren döljer inte sin avsky. Parets egen relation är ett slags synkroniserad drunkning i skuldkänslor. I dansens blåtintade upplösning knäfaller den vitklädda ensemblen och klänger efter Emas kropp.

Emas relation till den förlorade sonen förblir konturlös, och pojken glöms helt bort under stora delar av filmen.

Resten av filmen handlar om hennes frigörelse. Det framgår inte exakt hur familjesituationen har spårat ur, förutom att åttaåringen orsakat mordbrand, och dessutom placerat katten i frysen. Nu försöker Ema närma sig en återförening med pojken genom att förföra hans nya vårdnadshavare, vilket leder till mycket transformativ närkontakt i färgade lampors sken.

Det låter som en blandning mellan ”Vi måste prata om Kevin” och ”Blå är den varmaste färgen”, men Larraíns film är långt ifrån lika moraliskt intressant eller filmiskt virtuos.

Det är slitet att klaga på form över innehåll – som om form inte kan vara innehåll – men ”Ema” är undflyende manierad och Larraín känns som en turist i den livstilsradikala danssvängen. Emas relation till den förlorade sonen förblir konturlös, och pojken glöms helt bort under stora delar av filmen.

I stället verkar nyckelscenen infalla när Gastón (Gael García Bernal) mansplainar att reggaeton leder till rytmisk fördumning, medan Ema oförtrutet dansar vidare efter egen regi. Mariana Di Girólamo är visserligen lyckat enigmatisk i huvudrollen, på samma gång blankt tillintetgjord och målmedveten, och flera av bilderna från Valparaíso har ett sorglöst skimmer.

Men trots att filmen tangerar musikalens underbara löfte om förlösande rytmer och katarsiska danssteg, faller ”Ema” platt under ämnets tyngd.

Se mer. Tre filmer från Chile: ”Mar (2018), ”En fantastisk kvinna” (2017), ”Andernas drömmar” (2019).

Läs fler filmrecensioner i DN 

Läs intervju med Mariana di Girolami från Stockholms filmfestival