Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Danska havshjältar

Foto: Beatrice Lundborg
Den danske författaren Carsten Jensen har skrivit en fascinerande sjöroman om det danska fiskarsamhället Marstal, där han växte upp. – Jag ville skildra vår historia som krigar- och sjöfartsnation, säger han till Boklördags Ulrika Kärnborg. Jag har skrivit en gammaldags roman, fast på ett nytt sätt.

Som en burlesk sjörövarroman på danska, komplett med kapten James Cook som talande skrump­huvud och vilda infödingar? Som en korsning mellan "Moby Dick" och "Pirates of the Caribbean", minus Johnny Depp?

Nej, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Carsten Jensens nya roman, men den är lång, över 700 sidor. Och väldigt fascinerande; faktiskt så spännande att jag varje dag på jobbet längtar hem för få läsa vidare om det lilla fiskarsamhället Marstal med den stora flottan och invånarnas öden under hundra år, från 1848 till andra världskrigets slut.

Efter några år i karantän som "folkfiende" och "invandrarvän" har journalisten och kulturkritikern Carsten Jensen (för övrigt mångårig medarbetare här i DN) försonats med sina landsmän. "Vi, de drunknade" har sålt i över 100 000 exemplar i hemlandet och nästan utnämnts till nationalepos av entusiastiska läsare.

Har du gått och blivit snäll på gamla dagar?
- Nej, nej, säger Carsten Jensen och vinkar avvärjande. Jag är fortfarande kritisk till många av de politiska strömningarna i Danmark, och det vet folk. Jag tänker inte hålla tyst bara för att jag har blivit en skönlitterär författare.

Vi sitter i ett pampigt kontorsrum på Albert Bonniers förlag. Jensens blick far mellan familjeporträtten som pryder väggarna. Han ser trött och glad ut. De sista dagarna har varit hektiska, middagar och intervjuer avlöser varandra i en strid ström.

Du måste ha gått och burit på den här romanen i många år. För att vara din egentliga debut är den verkligen fantastisk. Hur kom du på idén att skriva om din egen hemstad?

- Att jag någon gång skulle skriva om Marstal har jag vetat länge, jag visste bara inte i vilken form jag skulle göra det. Jag visste att det fanns otroliga arkiv som ingen hade brytt sig om, och jag kände att jag ville berätta om ett annat Danmark än det som folk nu för tiden identifierar sig med. Jag ville berätta om Danmark som krigar- och sjöfararnation, fast på ett jordnära och inte heroiserande sätt.

Har det fungerat?

- Ja, men alla kanske inte har haft klart för sig att jag har haft ett syfte med den, nämligen att visa att Danmark inte alltid har varit en liten, självtillräcklig bondenation, med folk djupt begravda i den feta myllan.

Utan i stället ...?

- ...ett land som genom sjöfarten ständigt stått i förbindelse med resten av världen, inte alltid på ett trevligt vis, det medges, men i alla fall. Det är inte alla danskar som gillar att höra talas om det.

Jag har aldrig läst någon som lyckas beskriva våldet på riktigt samma sätt som du gör det. Det är faktiskt något kvinnligt över det.
Blodet och kroppsvätskorna sprutar, liken ruttnar, skeppspojkarna pryglas, men du verkar inte njuta ett dugg av det. Det är inte precis någon pojkbok du har skrivit?

- Nej, jag fascineras inte av våld. Men när jag läste om hur sjömännen i Marstal hade det, med sadismen i den tidens folkskola och den stenhårda disciplinen ombord på skeppen tänkte jag att jag ville visa hur våldet formade de här männi­skorna. Eller kanske snarare deformerade dem. För att inte tala om deras kroppar.

Och kvinnorna då?

Carsten Jensen ser plötsligt lite avvaktande ut.

- Som du säkert har märkt så spelar kvinnorna ingen stor roll i den första hälften av romanen. Det "vi" som berättar och håller samman bokens olika delar är förstås stadens invånare, men nästan bara den manliga delen. Män och kvinnors liv var så olika, de träffade knappt varandra. Männen var ute på sjön hela tiden.

Men senare i romanen tar ju kvinnorna mer plats. Det träder långsamt fram några starka individer som motvikt till alla de sönderpiskade sjömännen.

- Det känns också korrekt. Under 1900-talet stiger kvinnorna liksom fram ur historiens skuggor.

Carsten Jensen berättar att han träffat en dansk konteramiral som i full uniform bjöd på kaffe och öste lovord över de "adekvata" beskrivningarna av livet till sjöss. Konter­amiralen berättade att han hade köpt in "Vi, de drunknade" som julklapp till alla som tjänstgjorde runt Grönland, även de fjorton stackars soldaterna som på öns ena sida har till uppgift att skydda Danmark mot norsk invasion.

- Eller något sådant, säger Cars­ten Jensen och blinkar knipslugt. De skulle ha signerade exemplar. Och efteråt fick jag veta att även soldaterna i Afghanistan satt och läste boken. Jag har danska armén att tacka för mycket!

Men folket i Marstal, då. Är de glada över "Vi, de drunknade"?

- Ja. Överlyckliga. När boken skulle komma ut hade vi "smygpremiär" i Marstals enda bokhandel och jag hälsades välkommen med flaggor, blomster och mässingsorkester, nästan som om jag vore bygdens förlorade son.

- När jag drog i gång researcharbetet tillbringade jag mycket tid i staden, både för att forska i sjöfartsarkivet och för att tala med folk. Vi ordnade samtalsaftnar där alla var välkomna. Jag berättade om bokprojektet och frågade om det var någon där som visste något. Det var det alltid. Och jag kände att det brådskade. De sista ögonvittnena, till exempel från and­ra världskriget, dör nu. Det gäller att lyssna medan man kan.

Carsten Jensen är ett stort namn i Danmark, och han har en lång produktion av böcker bakom sig, bland annat litterära reseskildringar och essäböcker. Jag gissar att övergången till fiktion ändå måste ha varit svår, och frågar hur han tacklar skaparkriserna när han kör fast.

- Det svåraste var att hitta språket och lära sig att använda fantasi i stället för fakta. Jag satt och tog mig igenom alla de gamla äventyrsförfattarna: Mark Twain, Jack London, Herman Melville och så vidare. Både för prosans skull och för att se hur de beskrev Söderhavet. Jag ville åstadkomma en gammaldags roman, fast på ett nytt sätt. Det är trist nu för tiden att prosan har fallit sönder i massa subgenrer. Finns det en intrig, ja, då är det en deckare, finns det filosofiska utläggningar, ja, då är det inte en roman över huvud taget. Och finns det fantastiska inslag, då är det magisk realism. Jag ville skriva något som innehåller alla de där beståndsdelarna, men som ändå är en roman.

Ett allkonstverk, alltså.

- Kanske det. Nej, förresten. Bara en roman.

Jag läste en intervju med Umberto Eco där han berättade att han började läsa skönlitteratur på ett helt annat sätt när han höll på med "Rosens namn". Mer för att kolla upp hur andra författare skriver. Gäller det även för dig?

- Jag säger som min gode vän och författarkollega Jens-Martin Eriksen: Jag läser bara sådant jag kan stjäla. Nej, skämt åsido, men det ligger något i det. Man blir faktiskt en annan läsare när man skriver själv.

Sedan berättar han att det inte är Jack London eller Herman Melville som framför allt inspirerat honom under arbetet med romanen om Marstal. Spåren går långt tillbaka i tiden, men inte så långt. Han nämner den marxistiske Martin Andersen Nexø och Hans Kirk, den sistnämnde dansk socialrealist och författare av kollektivromaner. Hans Kirk var också ämnet för Cars­ten Jensens doktorsavhandling i litteraturvetenskap, som kom i bokform 1981.

Men du är ju ingen socialrealist?

- Nej, tiderna förändras ju. Och jag ska berätta en hemlighet för dig.

Jag lutar mig förväntansfullt fram.

- Medan jag satt där i Marstal och skrev, läste jag en hel massa romaner av Knut Hamsun, speciellt från den senare delen av hans författarskap, Jag vet inte riktigt varför. Jag menar, jag skriver inte alls som Hamsun. Det gör ingen, hans stil är unik, oefterhärmlig. Men det var något där, nej, jag kan inte säga vad det var &

Och nu då, när du har haft sådana väldiga framgångar, måste vi för alltid säga adjö till journalisten Carsten Jensen?

Carsten Jensen tvekar, men sedan tittar han mig rakt i ögonen.

- Jag har ingen aning men jag har lärt mig en hel massa om mig själv som författare genom att ha skrivit "Vi, de drunknade". Nu vill jag använda de kunskaperna. Vem vet hur många produktiva år jag har kvar. Tjugo? Tjugofem? Det gäller att ta vara på tiden.

Född i ­Marstal på Ærø, söder om

Född i ­Marstal på Ærø, söder om Fyn, där hans roman ”Vi, de drunknade” utspelar sig, 1952.
Kulturjournalist och essäist, debuterade 1981 med en bok om författaren Hans Kirk, som också var ämnet för hans avhandling i litteraturvetenskap. Sedan dess har han skrivit en lång rad böcker, framför allt fantastiska reseskildringar.
I Danmark betraktas han som kulturradikal samhällsdebattör, med tidningen Politiken som husorgan. Själv gillar han inte ordet kulturradikal. ”Äsch, det är bara en etikett som danskar gillar att sätta på alla som deltar i någon form av kulturdebatt. Och radikal, tja, det är det väl knappt någon som är längre. I alla fall inte i Danmark.”
Med sin exfru har Jensen dottern Laura, 11 år. Sedan några år tillbaka dejtar han den brittiska författaren Liz Jensen. ”Det är underbart, vi har samma efternamn, fastän hon är britt. Och hon lärde sig danska för att kunna läsa min roman. Är inte det äkta kärlek?”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.