P U L S. Koreografen Anna Öberg skriver ordet i versaler på ett stort block under den miniföreläsning som inleder ”Solitude”. Nedanför antecknar hon pulsens viktigaste beståndsdel, ”repetitioner”. Begrepp som kan tyckas menlöst allmängiltiga, men denna turnerande Dansnät Sverige-produktion, som i helgen fick avsluta festivalen Folkdans 2.0 på Dansens hus, lyckas under timmen som följer övertyga åskådarna om pulsens kraft.

Föreställningen ligger dessutom helt i linje med festivalens strävan att inte låta folkdans och folkmusik tas som gisslan av nationalistiska krafter, och visar samtidigt på att även det förment traditionella förändras. 

Det börjar med att de som vill får delta i enkel övning på scen som går ut på att hitta sin individuella rytm. Sedan vägleds vi till att låta den uppgå i kollektivets: en pedagogisk illustration av dansen som ordlös kommunikation och socialt smörjmedel i alltifrån kasst koordinerade hejarklackar till taktfast marscherande orkestrar eller på svettiga klubbgolv.

Därefter är scenen de fyra dansarnas. De är i olika åldrar och kommer från olika discipliner, här finns det samtida (Anita Vika Langødegård), pardansen (Lotta Johansson), freestyle (Viktor Fröjd) och, förstås, hos samtliga, inte minst Svensk Folkdansensemblenestorn Bert Persson, folkdansen. 

Men det är socialdansen, den egna rörelsegläjden, som accentueras snarare än det sceniskt performativa. Kostymen, skräddad byxa och t-shirt, dämpar virtuositeten än mer och förstärker vem som helst-känslan. 

Koreografin är något skissartad och bidrar till att samspelet med musikerna hamnar i fokus. Dansarna känner lyhört in fiolspelmannen Olof Misgeld och trummisen Petter Berndalens rytmiska förskjutningar och växande groove.  

Också ljuset får en framskjuten plats, inte minst rumsligt. Som när en sinnrik konstruktion med rörliga lodrätt hängande lysrör leker med dansarnas flämtande andhämtning. (Det överraskar inte att ljusdesignern Anton Andersson anlitas vid bredare konsertsammanhang, av artister som Zara Larsson och Thåström.)

Musik och ljus som stämningsskapare och blickfång är välkommet inte minst under passager då koreografin fastnar i lite sega repetitioner.

Men det är gnäll i marginalen.

”Solitude” är lättsam, men inte lättviktig. Avantgardistiska Anna Öberg är den första folkdansaren någonsin som tagit masterexamen i koreografi vid Dans och cirkushögskolan, och hennes verk marknadsförs med peppiga slogans av typen ”folkdans som du aldrig sett den förr”. 

Det kan stämma…  men Öbergs framåtsyftande ligger snarare i att hon skalar av folkdansens traditionstyngda utanpåverk och med lätt hand blottar dess kärna, egentligen all danskonsts essens: rytmer och rörelse i symbios. Kropp – och puls.

Addera därtill en för den samtida dansscenen alltför sällsynt känsla av att i det här rummet är alla lika inkluderade och välkomna, oavsett ålder, förförståelse eller rytmkontroll. Men ”Solitude” som verkstitel? Näe, hos Anna Öberg härskar samvaron! 

Läs fler recensioner av Lisa Boda