Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 19:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/darfor-ar-alfred-hitchcock-historiens-framsta-filmskapare/

Film

Därför är Alfred Hitchcock historiens främsta filmskapare

Alfred Hitchcock Foto: Alamy

Cinemateket i Stockholm rivstartar 2020-talet genom att visa samtliga av Alfred Hitchcocks filmer som finns bevarade. Jan Holmberg förklarar varför den brittiskfödde Hollywoodlegendaren är tidernas bästa filmregissör. 

Alfred Hitchcock är historiens främsta filmskapare. Jag kommer inte att lyckas förklara varför, till det räcker inte spaltutrymmet och inte heller mina andliga och intellektuella resurser. Men Cinemateket visar under 2020 alla Hitchcocks filmer! Se så många av dem ni kan. Om ett år utmanar jag vem som helst att lansera en annan kandidat till titeln, men till dess är Alfred Hitchcock historiens främsta filmskapare. Ingen annan har som han förmått utnyttja mediets resurser så totalt.

Det rör sig om drygt femtio långfilmer över lika många år, men nästan oavsett var man tittar i konstnärskapet så finns den där, den omisskänneliga balansen mellan lätthet och tyngd. För just när man tror sig kunna avfärda en film eller en enskild detalj som ytligt effektsökande, så öppnar sig ett bråddjup och åskådaren faller handlöst ned i något som liknar klarsyn.

Till det yttre är hans filmer ”bara” spännande (det är inte så bara; mer om spänning så småningom). De kan vara romantiska spionhistorier eller otäcka men underhållande mordberättelser, men den övergripande handlingen är mest en rafflande fond mot vilken den verkligt drabbande intrigen utspelas och som rör maktförhållanden mellan människor i allmänhet och män och kvinnor i synnerhet.

Cary Grant och Ingrid Bergman i ”Notorious!”. Foto: SNAP/REX

Högt säger ”Notorious!” att spionen Ingrid Bergman underkastar sig agenten Cary Grants vilja av patriotism och kärlek; tyst men tydligt säger filmen att hon gör det för att hon inte har något val. I filmer som ”Studie i brott” eller ”Marnie” är det visserligen den kvinnliga huvudpersonen som verkar vara boven i dramat, men det är den manlige hjälten som är den verkliga förövaren.

Farley Granger och Robert Walker i ”Främlingar på tåg”. Foto: Warner Bros Inc.

Hitchcocks filmer har i stort sett alltid ett kärlekstema. Oftast konventionellt, men inte alltid. I viss mån ”Främlingar på tåg” och definitivt ”Repet” skildrar homosexuella relationer på ett sätt som bara nätt och jämnt passerade under censurens radar. Vilket i och för sig inte ska betraktas som fördomsfrihet från regissörens sida: alla romantiska förhållanden i Hitchcocks filmer är uttryck för makt, och sexualiteten mest en övning i våldshandlingar.

Hans pessimism är total och dessvärre inte mindre aktuell i dag. I ”Fåglarna” låter en person som vår tids klimatskeptiker: ”Jag tror inte att några fåglar kommer att orsaka jordens undergång.” Huvudpersonen Melanie svarar att det inte bara rör sig om några fåglar.

Men det som gör Hitchcock till världens främsta filmskapare är ändå inte intrigerna. Tvärtom ryms hos detta dramaturgiska geni också ett slags anti-berättande, där själva handlingen underordnas andra kvaliteter som form eller rytm. Likt ingen annan infriar Hitchcock den annars alltför fromma förhoppning som ställdes på filmmediet när det var nytt: hans filmer är synteser av alla de sköna konsterna.

”Psycho” Foto: Sportsphoto / Alamy Stock Photo

Ett exempel på form. Till allt annat som kan sägas om ”Psycho” så är den också konsekvent visuellt komponerad. I stort sett hela filmen är utformad som ett koordinatsystem, där återkommande horisontaler bildar x-axeln (det långsträckta motellet, persienner, kamerapanoreringar) och vertikaler y-axeln (en brant trappa, gardiner, höga och låga kameravinklar). Jämför dessa kompositioner med Saul Bass förtexter till filmen, uppbyggda av just våg- och lodräta linjer. ”Psycho” är film som abstrakt konst.

James Stewart och Kim Nowak i ”Studie i brott” (”Vertigo”) Foto: Paramount/Kobal/REX

Jag kunde gärna skriva om mycket annat i Hitchcocks allra bästa film ”Studie i brott”, men nämner den här som exempel på rytm. Bernard Herrmanns musik till filmen är i sig mästerlig; att den lånar friskt från Wagners ”Tristan och Isolde” är bara kongenialt med filmens ämne. Musikens repetitiva cirkelform korresponderar med en återkommande spiralfigur i filmen (i förtexterna, i en hårknut, i bilkörningen runt San Franciscos gator) men också med kamerarörelserna och bildmontaget. Herrmanns fallande och stigande toner anknyter också direkt till det tema som avslöjas av originaltiteln ”Vertigo”. Med alla de stilgrepp som står till buds framkallar ”Studie i brott” en känsla av att falla liksom dess rollfigurer faller, bokstavligen eller i fällor. Liksom de, som det heter på Hitchcocks språk, fall in love (om nu det de ägnar sig åt kan kallas kärlek).

Jag har nämnt några av medarbetarna till filmerna och den som skriver Hitchcock menar många fler. ”Hitchcock” var ett varumärke, skickligt marknadsfört av honom själv och andra som kunde tjäna pengar på det. Även om han otvivelaktigt var ett geni, så gjorde han verkligen inte filmerna själv. 

Alfred Hitchcock vid inspelningen av ”Frenzy”. Foto: Keystone Press / Alamy Stock Photo

En av filmmediets mest uppenbara men obegripliga egenskaper är att den är både konst och industri. Nog för att också andra konstformer verkar på en marknad, men ingen annan är som filmen så kapitalintensiv och riskabel. Enligt alla ekonomiska och konstnärliga lagar borde det vara omöjligt att under sådana villkor producera något annat än vardagsvaror. Men ibland kan också sådana förhållanden producera stor konst, och i Hitchcocks filmer nästan alltid.

Likt alla rovdjur är kapitalismen fruktansvärd och vacker på samma gång, och jag vet inget bättre exempel på det än Hollywood under dess storhetsperiod, cirka 1920–1960. Även om Hitchcock kom till USA först 1940 (han gjorde drygt hälften av sina filmer i Storbritannien), så är han sinnebilden för ett system som inte borde vara möjligt.

Den arbetsdelning som industrialismen fullkomnade och Karl Marx kritiserade fick i verkstadsindustrin sin perfekta bild i det löpande bandet, en tillverkningsprocess lika förutsägbar och monoton som en klocka. Hollywoods tillämpning stod inte Ford-fabrikerna efter. Var och en av hundratals inblandade människor i en filmproduktion hade en synnerligen avgränsad roll, och det var verkligen inte givet att regissören hade någon större kontroll över den komplicerade processen från finansiering, manus, inspelning och klippning till marknadsföring och release.

Det är i detta sammanhang man ska förstå det missbrukade begreppet auteur, så omhuldat av oss filmtyckare. I våra dagar har auteurfilmen blivit liktydig med konstfilm, men den ursprungliga och mycket intressantare definitionen av auteuren, formulerad av gänget kring den franska filmtidskriften Cahiers du cinéma i slutet av 50-talet, går ut på att se regissören som filmens skapare trots vederbörandes begränsade inflytande. De första auteurer som utnämndes var därför Hollywoodregissörer som Hitchcock, fast förankrade i ett fabrikssystem där de själva som mest var förmän.

Den fascinerande frågan är alltså: med tanke på dess karaktär av massproduktion – hur kan en Hitchcockfilm bli så enastående? Och hur kan vi ens känna igen Hitchcocks signatur i den? Den senare detaljen är förstås något som regissören själv såg till med sin återkommande cameo-roll, men vad med hans signum i överförd mening? Det är klart att det kan förklaras i termer av återkommande teman och stilgrepp, men i djupare mening är det obegripligt hur hans filmer så kan förena underhållning för stunden med konstupplevelser för livet.

Hitchcock gjorde spänningsfilmer, en marknadsanpassad genre väl lämpad för kommersiella påfund, inklusive marknadsföringen av regissören som the master of suspense. Men inom genrefilmens ramar gjorde Hitchcock (och hans medarbetare) filmer som lär oss mer än de flesta andra konstverk eller filosofiska traktater om vad det innebär att vara människa.

Francois Truffaut intervjuar Alfred Hitchcock. Foto: Allstar Picture Library / Alamy Stock Photo

I François Truffauts intervjubok ”Hitchcock om Hitchcock” talar regissören om denna sin specialitet och förklarar vad som skapar spänning hos publiken. ”Vi sitter här och samtalar”, säger han till Truffaut, ”det kanske finns en bomb under bordet”. Om den exploderar skulle bomben orsaka död och förödelse; hände det i en film skulle vi i publiken som mest bli uppskakade. Men om vi vet om att bomben finns där, att den ska detonera snart och vi ser klockan ticka, så får samtalet onekligen en annan laddning. ”Ni borde inte sitta där och kallprata”, vill publiken säga enligt Hitchcock, ”det finns en bomb under bordet och den ska snart explodera.” 

 

”Fåglarna” öppnar Cinematekets temasatsning på Alfred Hitchcock. Foto: Universal/Kobal/REX