Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Därför är det dags att åter tala om det allmänna bästa

Människans sociala existens har sitt ursprung i spädbarnets beroende av sin vårdare, menar franske filosofen François Flahault. I dag har statsmakten abdikerat från ansvaret att balansera den sköra relationen mellan individ och kollektiv.

Varför har Thomas Piketty åstadkommit en sådan skräll i den globala debatten? Väsentligen för att han utmanat själva grund­bulten i den liberala marknadsfilosofin: att om vi utbildar oss, arbetar och sköter oss så har vi, oavsett social bakgrund, en hyfsad chans att få vår del av den tillväxt som en fri marknadsekonomi genererar.

Om Piketty har rätt – om vi går mot en framtid där de redan rika blir ännu rikare, där ett i princip meritokratiskt system backar tillbaka till ett där ärvda pengar snarare än egen förmåga blir utslagsgivande för framgång i livet, då är det inte konstigt att det blir en skräll. Särskilt inte när rönen presenteras i kölvattnet av en global finanskris där livet brutalt förändrats för hundra­tusentals människor.

Det som gett Piketty hans formidabla genomslag är också att han är fack­ekonom, det vill säga medlem av det högstatusskrå som i mer än två decennier varit de rådgivare politiker framför allt lyssnat på, och att hans bok, ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”, bygger på många års forskning och långa tidsserier. Det gör den svår att ignorera, också för kritiker som anser att dess tyngd främst är fysisk – ”tillräcklig för att förvandla barnens hamster till en dockskåpsmatta” (Financial Times).

Ingen har hittills, såvitt jag sett lyckats riva ner de bärande bjälkarna i hans analysbygge. Kritiken har främst gällt prognoserna och åtgärdsförslagen. Ekonomen Lars Calmfors skriver (DN 6/8) att Piketty ställer nödvändiga frågor, men att en svaghet är att han framställer ett möjligt framtida utfall som om det vore lagbundet.

Pikettys data stöds emellertid av andra forskare. En rad studier finns som visar att klyftorna mellan de mycket rika och oss andra vuxit dramatiskt på senare år. Sociologen och civilisationskritikern Zygmunt Bauman redovisar ett antal i en elegant liten volym, ”Does the Richness of the Few Benefit Us All?” (Polity Press, Malden, 2013).

Särskilt chockerande är förstås data som visar att de mycket rika i världen ökat sina förmögenheter mellan 2007 och 2011, de år då statskassorna botten­skrapades för att rädda privatägda banker.

Utvecklingen är dock inte ett problem för alla. Exempelvis inte för det amerikanska finansföretaget Citigroup. I en rapport från 2006, ”Revisiting Plutonomy – The Rich Getting Richer”, välkomnas den. Och Citigroups analytiker anser också att den kan väntas fortsätta.

Politiskt brukar ökad rikedom för de rika inte anses som ett problem, så länge tillväxtkakan växer och allas delar ökar i absoluta tal.

Men om festen är slut? Om det vi sett hittills är början på en process där den västerländska medelklassen alltmer pauperiseras, författigas, och en allt större andel sjunker ner i ett prekariat, en tillvara präglad av osäkerhet? Om en önskvärd global utjämning mellan stater drar med sig dramatiskt ökad ojämlikhet inom dem?

Hur ska vi då bete oss? Vad är alternativen? Under debatten om Piketty skymtar en djupare, etisk och politisk: vilket samhälle vill vi ha? För vilka?

Den franske filosofen François Flahault tar sig an frågan i boken ”Où est passé le bien commun” (Mille et une nuits, Paris 2011). På svenska blir det ungefär: ”vart tog det allmänna bästa vägen?”. Flahault var tidigare forskningschef vid det franska forskningsorganet Centre Nationale des Recherches Scientifiques (CNRS). Boken är en utvidgad version av en rapport till Europarådet, som velat veta hur universella, individuella mänskliga rättigheter kan förenas med strävan efter ”det allmänna bästa”.

Smaka på det senare uttrycket. Nog känns det unket? Som mjölk som passerat sitt bäst-föredatum. Förmyndaraktigt, prudentligt, osexigt, närmast totalitärt. Uttrycket har i decennier varit så gott som utmönstrat ur den offentliga debatten, åtminstone i Västerlandet. Flahault ser tre skäl till det. Ett är att begreppet ”det allmänna bästa”, på latin bonum commune, har förmoderna kristna rötter, och därför ansetts obrukbart i ett modernt, sekulariserat samhälle. Ett annat är att totalitära regimer använt det ideologiskt för att legitimera politiskt förtryck, något som gjort det demokratiskt kontaminerat. Ett tredje skäl är att ”den osynliga handen” i en liberal marknadsekonomi ansetts bäst ägnad att, lämnad i fred, realisera det allmänna bästa, ett gott liv för alla.

Det är framför allt med den sistnämnda föreställningen Flahault tar strid. Men det är viktigt att understryka att han inte ser det allmänna bästa som en teleologisk utopi, typ det klasslösa samhället, eller som ett statiskt, definierat tillstånd. Han definierar, kanske något diffust, det som summan av allt, materiellt och immateriellt, som främjar den gemensamma mänskliga existensen, och i förlängningen vars och ens individuella vara. Han ingår i den kommunitaristiska tradition som hävdar att det gemensamma varat, samhället, föregår individen och inte tvärtom. Liksom författaren Nina Björk i ”Lyckliga i alla sina dagar” ser han ursprunget till den sociala existensen i spädbarnets beroende av sin vårdare. Detta band vidgas successivt till att omfatta allt fler människor, också sådana vi inte känner personligen. Det som skiljer mänskliga samhällen från andra arters, skriver Flahault, är att det har institutioner som reglerar samvaron.

Flahault använder termen ”le bien commun” också i plural (översätts väl bäst med ”allmänna nyttigheter”). Exempel på materiella gemensamma nyttigheter är enligt honom luft, vatten, biodiversitet, gator och offentliga rum och gatubelysning. Gissningsvis kan också försvar, polisväsen, räddningstjänst och domstolar räknas dit (i skrivande stund framstår i ett svenskt perspektiv ett fungerande brandbekämpningsflyg som en höggradigt kritisk offentlig resurs). Immateriella gemensamma nyttigheter är exempelvis sällskap, musik, matrecept, språk, samtalsämnen och social tillit.

En bärande tanke hos Flahault är att band mellan människor inte kan skapas eller vidmakthållas utan att förmedlas via dylika nyttigheter. Och det rör sig, påpekar han, om nyttigheter vars värde för mig inte minskar genom att jag delar dem med andra. Att andas samma luft eller tala samma språk som min granne, att ge en vän ett råd eller en främling en vägbeskrivning tar ingenting från mig. Människan ingår, skriver Flahault, inte bara i ett biologiskt ekosystem utan också i ett kulturellt/socialt. Men i ett liberalt marknadssamhälle ”är allmänna nyttigheter alltid panelhönor på konsumtionsbalen”. Att något har ett pris har blivit en indikation på att det kan bli föremål för ett rationellt beslut.

Flahault är inte antikapitalist. Varuutbyte, tillväxt, ekonomiskt välstånd är för honom viktiga aspekter av le bien commun. Men detta kan inte reduceras till dessa värden. Flahault är, som andra kommunitarister, svår att placera på en höger–vänsterskala. Han ifrågasätter det västerländska individbegreppet och en utilitaristisk, kontraktuell samhällssyn. De är, hävdar han, fiktioner utvecklade av John Locke och andra upplysningstänkare som ett politiskt vapen mot den absoluta furstemakten. Även vänsterkritik av konsumismen och den liberala marknaden utgår, hävdar Flahault, från tankefiguren om en från omvärlden frikopplad, oberoende individ. FN:s förklaring om mänskliga rättigheter var, skriver han, ett nödvändigt svar på nazismens och, senare, kommunismens övergrepp, men en brist är att den inte säger något om vad som binder människor samman eller om vad som är viktigt i dessa relationer.

Flahault förnekar inte betydelsen av individuella rättigheter. De är, liksom frihet och ett öppet samhälle, för honom självklara komponenter i en modern version av det allmänna bästa. Hans modell för politiskt handlande är 1800-talets slaverimotståndare, som utan utopiska samhällsvisioner riktade in sig på ett begränsat, men etiskt viktigt och konkret mål. Rättigheter måste balanseras mot hänsynen till det gemensamma. För det mänskliga ekosystemet är ingen idyll, det är fyllt av konflikter. Beroendet av andra innebär också att vi är sårbara för andras dominans och förtryck. Aristoteles och Adam Smith, marknadsliberalismens anfader, konstaterade båda att den mänskliga girigheten och begäret efter makt saknar gränser. Motkraften är, i Montesquieus anda, politik. Politiska institutioners uppgift är att artikulera en ständig debatt kring det ”allmänna bästa”, garantera rättvisa, stärka social tillit och motverka en för samhället farlig ”avsocialisering” där de på botten respektive toppen inte längre anser sig ha med varandra att göra. Från denna roll har västerländska partier och statsmakter i stort sett abdikerat, anser Flahault.

Men Citigroups rapport ser ett kvardröjande faromoment:

Medan de rika får en allt större del av välståndet, och de fattiga en mindre del, förblir den politiska friheten det den var – en människa, en röst (i penningväldena). Vid någon punkt är det troligt att arbetarna kommer att kämpa emot de rikas stigande andel av vinsten och det kommer att komma en politisk backlash mot de rikas stigande välstånd.

Sociologen Alexis de Tocqueville, författare inte bara till den berömda boken om demokrati i Amerika utan också till en insiktsfull analys av bakgrunden till franska revolutionen, hävdade 1848 i ett tal inför den franska deputeradekammaren att Europa hade ett val mellan reform och revolution. Kanske lever vi i en liknande historisk tid idag. Då behövs diskussionen om hur individuella fri- och rättigheter kan förenas med ett allmänt bästa. Globalt, i Europa och i Sverige.

Ulla Gudmundson är skribent och tidigare bland annat analyschef i UD och Sveriges ambassadör vid Heliga stolen.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.