En humla susar genom luften, stor och svart med roströd blöjbak: en stenhumla, en drottning. Jag har sett hennes likar i rang de senaste veckorna, sedan solen och värmen kommit: den randiga mörka jordhumlan och en mindre helsvart, som jag drömmer om är den rara vallhumlan men som kanske är en melanistisk trädgårdshumla. Det enda synliga som skiljer dessa båda åt är sådant som undgår mig: ett mera långsmalt huvud hos den ena än den andra. 

Plommonträdet står i full blom, några av julrosorna dräller fortfarande av pollen och narcisserna trumpetar i olika nyanser av gult och vitt i ett hav av förgätmigej. Här finns mat till alla drottningarna, och det behöver de. De har sovit i sju månader efter att ha blivit befruktade i augusti, och medan de sovit har deras dräktighet gjort sig redo att leverera ett helt blivande humlesamhälle. 

Jag känner mitt ansvar. Det är på min och mina grannars trädgårdar det hänger om drottningarna ska kunna äta sig mätta och hitta lämpliga ställen att bygga sina bon och börja lägga alla de där äggen de bär på. Och när deras första kull med döttrar färdigbildats och flyger ut i världen, så är det samma sak igen: det måste finnas blommor med pollen och nektar. Om inte dör de. 

Läs mer: Ny rapport: En miljon arter nära att utrotas 

Sedan jag läst Dave Goulsons bok ”Galen i humlor” när den kom ut 2013 ser jag på min trädgård med nya ögon. Humleögon. Jag genomskådar den ytliga flärdfullheten hos mina hortensior – förädlade att förföra med blomklasar som är alltigenom sterila och onyttiga. Människoblicken vill nästan inte vara med när jag klipper ner dem till en form som får plats i gröna kärlet och förpassar dem till kompostering. Men humleblicken är tillfreds när jag ersätter dem med vidjehortensior med bara en tunn spetskant av skyltblommor runt de oansenliga fertila blommor som utgör den egentliga meningen med deras existens. (Det finns ett stort utbud av vackra, fertila hortensior som väntar på att upptäckas.) De tätt fyllda rosorna som väcker sådan förtjusning med sina parfymer och läppstiftsfärger, de gigantiska, färgsprakande dahliorna där yrkesskickliga växtförädlare lyckats trolla bort allt som kunde mättat ett humlesamhälle  – nej, vi imponeras inte, vi som betraktar dem med sakligt kritisk humleblick.

Blommor och bin. Vi visste ju sedan länge hur det hänger ihop, ändå har vi glömt bort att respektera sambandet dem emellan. Och oj, vad vi har gått vilse.

Det finns cirka 300 arter av vildbin i Sverige. Humlorna räknas in bland dem med ett fyrtiotal arter. Förutom mörk och ljus jordhumla, stenhumla, trädgårdshumla och vallhumla, som susar omkring i min trädgård, finns det hushumla, ängshumla, ljunghumla, klöverhumla, gräshumla, haghumla och ett trettiotal till som jag aldrig sett mer än på bild i den numera vältummade boken ”Humlor i Sverige” av Bo Mossberg och Björn Cederberg.

Därtill 250 solitärbin, som jag också börjat lära känna, medveten om att inte ens specialiserade entomologer kan åstadkomma några snabba identifikationer av flertalet av dem utan hjälp av mikroskop. Men jag är nästan säker på att det är små blå murarbin som surrar i min klätterhortensia när den slår ut i maj, och jag har redan räddat fem röda murarbin som stångade sig utmattade mot glaset i mitt växthus. Jag bara hoppas att några ullbin har hittat till mina lammöron, för det är så ljuvligt att veta att de betar de silkesmjuka håren av lammöronens blad för att klä boet med. Eller bladskärarbin, som biter av små bitar av rosens eller kaprifolens blad för att åstadkomma vad jag inbillar mig ser ut som en utsökt fjällpanel. Med den klär de små kammare, där deras ägg utvecklar sig till larver och så småningom färdiga bin, redo att bära vidare deras gener och deras kunskap om hur man bygger bon med blad av ros och kaprifol. 

Den biologiska mångfalden är mystisk och svåråtkomlig, gömmer finkalibrerade livsmönster som jag bara kan ana. Men de finns här, runtomkring mig, i min egen trädgård, dessa hemlighetsfulla världar.

En tredjedel av alla dessa vildbin är utrotningshotade, som arter. Men alla minskar också i antal med en takt som är alarmerande, vilket för övrigt gäller flertalet insekter. Den främsta anledningen till detta är det moderna jord- och skogsbruket, med dess inriktning på högeffektiv avkastning, monokulturer och användning av potenta kemiska bekämpningsmedel. 

Den biologiska mångfalden är mystisk och svåråtkomlig, gömmer finkalibrerade livsmönster som jag bara kan ana. Men de finns här, runtomkring mig, i min egen trädgård, dessa hemlighetsfulla världar.

När debatten om neonicotinoider nyligen rasade som värst, efter att sockerbetsodlarna i förstone fått dispens för att använda sådana bekämpningsmedel mot skadeinsekter, framkom fakta som nog inte varit så allmänt kända. Det var just professor Dave Goulson som i radioprogrammet ”Naturmorgon” berättade att de omtvistade bekämpningsmedlen är 7.000 gånger giftigare för insekter än DDT. Är det alltså åt det hållet det har utvecklats. I högsta instans blev det till slut ändå nej till neonicotinoider även i den svenska sockerbetsodlingen, vilket var klädsamt även av skälet att Sverige drivit på för ett förbud i EU. Det vore ju rätt svårsmält att därefter hedra det eftersträvade förbudet med att ge dispens för användning på hemmaplan.

Men andra destruktiva bekämpningsmedel finns i pipelinen, var så säker.

Grips man av förstämning och miljöångest av att få reda på så här hemska saker, så kan man i alla fall må lite bättre av att försöka erbjuda humlor och andra vildbin en skyddad refug i den egna trädgården. 

Men då krävs det alltså att man tänker efter lite när man väljer vilka växter man ska plantera. Det är lätt att fylla balkonglådorna med sterila petunior, rabatterna med fyllda rosor och dahlior och allehanda högförädlade sommarblomshybrider med fantastisk färgprakt och i storlek extra large. En stor del av dem är helt utan värde för pollinerande insekter. Det är över huvud taget inte något som man funderat på de senaste hundra åren, när allt fokus inriktats på att presentera ständigt större, praktfullare, mera rikblommande, regntåliga och remonterande blommor i allt mer spektakulära färger och dofter. Odlarna har odlat dem utan att reflektera. Trädgårdscentran har sålt dem utan att reflektera. Vi har köpt dem, gött dem och vattnat dem utan att reflektera, även jag. Okunskapen är monumental. 

Ska vi kunna erbjuda trädgårdar som är en, om än blygsam, kompensation för ett odlingslandskap som sviker hållbarhetsmålen, vilket ju egentligen inte borde behövas, så måste vi åtminstone kunna erbjuda just det. Vi måste inse att blommor är mat, för dem som vi delar våra trädgårdar med.

Är det något som emellertid fått genomslag, så är det att skaffa bisamhällen. Det har rentav blivit en trend. Det verkar ju logiskt. Bina är hotade. Det är ont om pollinerare – alltså skaffar vi fram pollinerare. De pollinerare vi är mest förtrogna med är tambina. 

Det fungerar ju så långt som att våra fruktträd och bärbuskar blir pollinerade, om det nu bara handlade om det. En bikupa innehåller normalt omkring 60.000 bin. Ofta har man mer än en kupa. Honungsbin är blomtrogna. En vacker term, som innebär att bina inte lämnar exempelvis ett blommande äppelträd förrän de rensat det på allt pollen. Man kan på så sätt vara säker på att få en god pollinering. Men kan dessutom räkna med att få honung, vilket ju är ett stort plus. Det är inte konstigt att biodlandet vunnit ny terräng och blivit populärt. 

Läs mer: Björn Wiman: Man skäms över hur vårt samhälle förtränger massdöden 

När jag släpper ut mina (fast mina är de inte, de är sina egna) röda murarbin från växthuset och ser dem flyga upp i det blommande plommonträdet, så är det ju inte utan att jag våndas lite. Hur mycket de kan hinna med att uträtta, dessa solitärbin, som lägger en rad med ägg, kanske i ett av de bamburör jag ställt till förfogande i ett av mina fantasifulla bihotell. Humledrottningarna, hur långt har de hunnit med sina ättlingar? Hinner de hjälpa solitärbina att befrukta plommonblommorna, som hastigt brister ut i sitt vita överdåd, för att sedan släppa ett snöfall av blomblad över smultronplantorna som växer under dem efter bara en kort vecka? 

Handlade det bara om pollineringen, så skulle jag såklart skaffa mig en bikupa. 

Men det handlar inte bara om pollineringen. Det handlar om att alla de vilda solitärbin och humlor som faktiskt lever här och har gjort det i alla tider (även om jag inte lärt känna dem förrän på senare år) ska kunna fortsätta göra det. Introducerar jag sextiotusen blomtrogna honungsbin, vad har de vilda bina för chans då? När det är ont om mat, vilket det är i vårt moderna, förgiftade landskap, så blir det inte bättre för att det kommer armador av människointroducerade bin som fått den hedervärda titeln ”blomtrogna” för att de tar allt. 

Jag förstår att de flesta som i dag skaffar bin gör det för att det ska bli bra. Det saknas pollinerare – här kommer jag med pollinerare! Insekterna blir färre – jamen då ser jag till att de blir fler!

Jag förstår att man vill väl. Men jag är rädd att det blir precis tvärtom, och att de allt populärare bikuporna blir ännu ett hot för de redan svårt utsatta vildbina.