Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 13:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/darfor-ar-svensk-hardrock-stor-i-latinamerika-dn-moter-graveyard-pa-turne-i-brasilien/

Kultur

Därför är svensk hårdrock stor i Latinamerika – DN möter Graveyard på turné i Brasilien

Bild 1 av 2 Fanet Alessandra Mayeta är lyrisk över Graveyards framträdande.
Foto: Dado Galdieri
Bild 2 av 2 Joakim Nilsson på scen i Rio de Janeiro.
Foto: Dado Galdieri

RIO DE JANEIRO. För många europeiska rockband är drömmen att få spela i Latinamerika. Här är publiken vildare och hård musik vansinnigt populär – kanske för att hårdrockens glansperiod sammanföll med när diktaturerna föll. 

Svenska retrorockarna Graveyard har precis avslutat sin första Latinamerikaturné. DN Kultur träffade bandet under deras avslutande spelning i Rio.

Sångaren Joakim Nilsson står i ett par shorts, ljusblått linne med matchande strumpor och soundcheckar sin röda, halvakustiska Gibsongitarr på en utomhusscen i Rio de Janeiros ruffiga hamnkvarter. Solen bränner och Graveyard har precis landet. Kvällen innan har bandet spelat på ett nästintill utsålt Fabrique Club i megastaden São Paulo som är känd för sin vilda publik.

– Det var nog vår bästa spelning på denna turnén, säger Joakim Nilsson.

Det tog bandet flera timmar att lämna rockklubben med 650 personer på grund av alla som ville få sina skivor signerade.

– En snubbe blev så rörd av att träffa oss att han började gråta, fyller gitarristen Jonatan Ramm i.

För många europeiska rockband är drömmen att få spela i Latinamerika. Här är publiken vildare än i det mer strömlinjeformade Europa. Det är också mer spännande än i USA, där allt blivit så förutsägbart.

– Här i Latinamerika är det mer av allt. Mer känslor, mer uttryck, säger Jonatan Ramm.

Graveyard på scen i Rio de Janeiro

Det är en timme kvar till att Graveyard ska gå på scen som huvudband på en festival som det alternativa mikrobryggeriet Hocus Pocus arrangerar i Rio. Arrangörerna har slarvat bort nycklarna till logen och bandet trängs på loftgången utanför. Ett psykedeliskt instrumentalband larmar från scen och röken av marijuana stiger. När nycklarna väl hittats kan bandmedlemmarna äntligen få vila ut i logen. Ända sedan första spelningen i Guadalajara i Mexiko för nästan två veckor sedan har det gått i ett. Bandet är trötta och hungriga.

– Vi är ju vegetarianer och det verkar inte riktigt funka här, säger Joakim Nilsson.

– I Peru sa de ”Vi har kyckling. Kan ni äta det?” skrattar trummisen Oskar Bergenheim.

Kulturkrockarna är många, men publiken skäms inte. Folk kan vänta i timmar på att få träffa bandet efter en spelning.

– En kväll kom det fram en tjej och visade sin tatuering. Hon hade tatuerat in Graveyards logga. Kändes coolt, men också sjukt. Varför tatuera in oss!? säger Oskar Bergenheim.

Under militärdiktaturerna på 1970-talet var det få västerländska band som spelade i Latinamerika. Argentina, Brasilien och Chile styrdes av världsfrånvända generaler som menade att rockmusik var dåligt för ungdomen. Generalerna föredrog att befolkningen lyssnade på inhemsk musik, vars texter hade censurerats av militärerna. Förbudet gjorde att det blev revolutionärt att lyssna på utländsk rockmusik.

Publiken möter Graveyard i Rio de Janeiro.

När diktaturerna föll på 1980-talet sammanföll det med att hårdrocken hade sin glansperiod. 1982 släppte Iron Maiden ””The number of the beast” och 1983 debuterade Metallica med ”Kill ’em all”. Epoken kröntes med att Rock in Rio, världens största rockgala, arrangerades 1985 på en enorm gräsplan i utkanten av Rio. Under tio dagar lockade Whitesnake, Scorpions, Ozzy Osbourne, Iron Maiden, AC/DC, Queen, Yes och Nina Hagen över en miljon fans från hela Latinamerika. Samma dag som AC/DC spelade offentliggjorde generalerna i Brasilien att de skulle överlämna makten till en civil president. Det blev en historisk konsert som markerade övergången från diktatur till demokrati. Rock in Rio blev Latinamerikas Woodstock och skapade grunden till kontinentens särskilda kärlek till hårdrock.

De unga i det demokratiska Brasilien struntade i samba och blev metalheads. I gruvdistriktet Minas Gerias, som försörjer landet med järnmalm, bildade bröderna Cavalera metalbandet Sepultura som än i dag är det största metalbandet från Latinamerika. Deras ”Roots” från 1996 räknas till ett av thrash metal-historiens främsta album och många ser Sepultura som det femte hjulet i The Big Four of Thrash – Anthrax, Megadeth, Metallica och Slayer. Förutom att Graveyard och Sepulturas namn är snarlika (Sepultura betyder grav på portugisiska) umgicks banden när de spelade på en festival i Tyskland för några år sedan.

– De var schysta, säger basisten Truls Mörck.

Graveyard är dock inte metal utan har skapat en egen stil genom att spela en explosiv retrorock som är svår att etikettera. Influenserna från 70-talsrock är tydliga, men många beskriver också Graveyards musik som psykedelisk, vintage rock med malande stonerkänsla.

– I skivbutiker har vi hittat våra album i allt från heavy metal-facket till blues, berättar gitarristen Jonatan Ramm.

Joakim Nilsson

Det är en halvtimme kvar tills det är dags att gå upp på scen och bandets turnémanager portionerar ut huvudvärkstabletter och vätskeersättning till frontmannen Joakim Nilsson. Han fick i sig någon dålig mat i São Paulo och har haft diarré hela dagen. Han tar sig ett glas whisky och några öl för att komma igång igen.

Graveyard bildades 2006 i Göteborg. Deras senaste album ”Peace” gick rakt upp på topplistan när det lanserades i juni förra året. Bandet säljer ofta ut sina konserter i Sverige och har skapat en trogen publik i Europa och USA där de varit ett femtontal vändor. Ändå syns bandet sällan i media eller spelas i radio i Sverige.

– Det finns inga kanaler för band som vi. Vi passar inte in i någon trend. Vi gör vår grej. P3 spelar aldrig oss, säger Joakim Nilsson.

Att Graveyard är bosatta i Göteborg gör också att bandet inte behöver rätta sig efter aktuella trender. Basisten Truls Mörck drar håret bakom öronen.

– Göteborg har en väldigt tillåtande kultur. Man får vara den man vill.

Festivalbesökarna vrålar när Graveyard går upp på scen och öppnar med ”Hisingen blues”, bandets första hit. Längts fram vid kravallstaketet hoppar brasilianskan Alessandra Mayeta som tryckt upp en egen Graveyard-tröja som hennes kompis designat. I tio år har hon längtat efter att se bandet.

– En dröm går i uppfyllelse i kväll, skriker hon.

Under sista låten kan inte magsjuke Joakim Nilsson hålla sig. Han spyr upp whiskyn och ölen.

– I’m sorry about that, säger han och går av scen.

Efter att ha halsat två flaskor vatten går han upp på scen igen och avslutar Graveyards Latinamerikaturné med en mördarversion av ”The siren”, bandets mest kända låt som spelats nästan sju miljoner gånger på Spotify. Publiken blir som tokig och ställer till med en pogodans framför scen. Joakim Nilsson ylar på som om ingenting hänt och konserten avslutas med att basisten greppar micken.

– We’ll be back!

I logen tar frontmannen av sin nedspydda, svettiga skjorta.

– Det var skönt att få det ur sig. Under de två sista låtarna låg spyan i halsen.

Graveyards trummis Oskar Bergenheim på scen i Rio de Janeiro.

Efter åtta spelningar i Mexiko, Peru, Chile, Argentina och Brasilien har Graveyard sällat sig till en liten skara svenska band som genomfört turnéer i Latinamerika. Förutom Roxette och Europe är det endast Hellacopters, Millencolin och No Fun At All som spelat här de senaste åren.

– Jag trodde faktiskt att Latinamerika skulle vara risigare. Och farligare. Men vi har inte stött på något alls. Folk har varit så vänliga, säger Joakim Nilsson.

Det enda som hände var att någon stal en gitarrpedal före extranumren i Chile och att deras back drop flögs till Paraguay i stället för till Argentina.

– På något sätt känns det ändå skönt. Vi har både fått våra fördomar bekräftade och dementerade, skrattar han.