Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Därför är svensk litteratur ett ständigt pågående kafferep

I svenska romaner dricker alla, alltid, kaffe.
I svenska romaner dricker alla, alltid, kaffe. Foto: JESSICA GOW / TT

Svenska romanfigurer sörplar kaffe. Ester Nilsson, Mikael Blomkvist, kriminalromanernas poliser – alla tycks de vara obotliga koffeinister. Celia Svedhem skriver om drycken som blivit ett fundament i den svenska litteraturen.

”De dricker kaffe, och kaffe och kaffe.” Så skriver Agnes Lidbeck om systrarna Ellen och Maria i romanen ”Förlåten” (Norstedts 2018).

Men så är det också en mycket realistiskt hållen berättelse. I Sverige dricker vi nio kilo kaffe per person och år, vilket motsvarar 3,2 koppar om dagen. Det är näst mest i världen, bara Finland är ännu törstigare.

De svenska litterära samtidsskildringarna ligger heller inte på efterkälken. Det är svårt att erinra sig en enda modern roman där gestalterna inte bälgar i sig den aromatiska drycken på var och varannan sida. Hade de litterära personernas konsumtion fått räknas in i det nationella snittet hade vi utan svårigheter passerat Finland!

Kaffedrickandet är otvivelaktigt en stor del av vår kultur, så självklart har det gjort avtryck i samtidslitteraturen. Jag skulle dock vilja sträcka mig så långt som till att säga att kaffedrickandet har blivit en väsentlig del av berättandet i nutida, svenska romaner.

Etnologen Åsa Ljungström har skrivit om kaffedrickandet i ”Millennium: Åtta genusvetenskapliga läsningar av den svenska välfärdsstaten genom Stieg Larssons Millenniumtrilogi”, en antologi som publicerades av genusinstutitionen vid Mittuniversitetet 2013. Ljungström skriver där att kaffe har en unik ställning i Sverige då det intas i alla samhällslager, av folk i alla klasser och av alla kön. Detta kan egentligen inte sägas om någon annan dryck eller förtäring utom möjligen sill och potatis vid traditionella festmåltider. Hon menar att kaffedrickandet har en utjämnande effekt och att det därmed hjälper människor att mötas.

Det stämmer väl med min läsning av de senaste årens svenska skönlitteratur. En överväldigande stor del av närmanden mellan de fiktiva karaktärerna sker med hjälp av kaffe. I ”Utan personligt ansvar” (Natur & Kultur, 2014) har Lena Anderssons huvudperson Ester Nilsson förälskat sig i Olof Sten. Han ska regissera och sätta upp manuset hon skrivit. I början av boken frågar hon honom om de kan ses för att dricka kaffe. Det är höljt i dunkel om Ester avser ett jobbmöte eller en faktisk dejt. Att ses för en kaffe implicerar bara någon form av lättsam träff, en enkel sammankomst där inget ännu är lovat. Hade hon i stället föreslagit en middag hade hennes romantiska avsikter genast blottlags.

Lite längre fram har Ester blivit Olofs älskarinna, men det är fortfarande hon som är den drivande. Olof är gift på annat håll, sval och mindre intresserad av deras relation.

”– Vi skulle ses, sa hon, var det inte så vi sa?

– Vi gjorde väl det.

– Kan vi inte gå och dricka öl? Bara domna bort tillsammans. I dag vill jag bli full. Med dig.

– Nej. Jag ska bara ha kaffe.”

Det Ester frågar är ju om de kan tillbringa kvällen och natten tillsammans. Men Olof svarar att han som mest har en timme för henne. I kontext av en längre framskriden relation kan alltså kaffet även användas för att skapa avstånd, för att signalera att man önskar ta ett steg tillbaka.

Till skillnad från själva kaffet som verkar egaliserande och dricks av alla, menar Ljungström att det som omgärdar kaffedrickandet kan skilja sig mycket åt mellan olika sociala grupper. Utifrån sådana attribut kan värdefull information utläsas om en person. Ljungström nämner som exempel koppen, eller muggen, som kaffet serveras ur. I Millenniumtrilogin (”Män som hatar kvinnor”, 2005, ”Flickan som lekte med elden”, 2006 och ”Luftslottet som sprängdes”, 2007, samtliga utgivna på Norstedts) serverar doktoranden Mia Bergman fika ur en småblommig servis hon ärvt av sin mormor. ”Det förankrar doktoranden Mia i en bakgrund av hederlig strävsamhet under små omständigheter”, skriver Ljungström.

Min egen bläddring genom samtidslitteraturen bekräftar mycket riktigt dessa omgärdande faktorer som synnerligen kommunikativa. De mest framträdande av dessa är kvantiteten och styrkan på drycken, samt sällskapet som den intas i. Kaffets förgyllningar i form av mjölk, socker eller sprit är också centrala symbolbärare.

Therese Bohman skriver i ”Aftonland” (Norstedts 2016) om sin huvudperson Karolina:

”Hon hatade kanelbullens dag för att det gjorde för ont att tycka om den. Man kan bara tycka om sådana dagar i sällskap med andra. Tänk om hon skulle köpa med sig en kanelbulle hem, hälla upp en kopp kaffe och tänka ’Nu firar jag kanelbullens dag, vad mysigt det är’. Hon grät ännu högre av tanken på hur otroligt sorgligt det vore.”

En svart kaffe.
En svart kaffe. Foto: Bendiksby, Terje

Att Karolina är singel och att hennes hjärta värker av ensamhet blir ju mycket tydligt bara genom dessa få rader kring en eventuell kaffestund. Ett liknande, om än alldeles motsatt stycke finns i ”Mördarens mamma” (Norstedts 2018) av Ida Linde. Hon skriver här om Henrietta:

”En sak att dela. Så när jag bryggde två koppar i stället för en porlade fingrarna medan de skopade och hällde. En välsignad stund vid klaffbordet när vi blåste och sörplade tills kaffet bränt fram sin särskilda vakenhet i oss.”

Visst är Henriettas glädje över att äntligen få vara två glasklar? Just det här med att dricka sitt kaffe ensam eller i sällskap är essentiellt. Kaffe är länkat till känslan av samhörighet på ett mycket intimt sätt. Och känslan av samhörighet, den är ett grundläggande behov, vilket som bekant psykologen Abraham Maslow fastslog 1943. Han menade att det är det tredje viktigaste för människan, efter att äta och känna sig trygg. Att bli accepterad av och tillhöra en grupp är således en mycket stark drivkraft.

Just detta bör vara en nyckel till kaffets omåttliga popularitet. Nog för att det finns en kemisk beroendefaktor i koffeinet, men minst lika bindande är känslan av att vara del av ett sällskap, att få trivas tillsammans med andra. Det sägs ju att svenskar är ett ängsligt folk, angelägna om att få vara med, att få tillhöra. Få av oss vågar därmed tacka nej till en kopp. Om man får tro en masteruppsats i sociologi av Nicki Sideridou (”Emotioner och emotionella uttryck i Sverige och Grekland”, 2011) är svenskar också mer återhållsamma i sina känslouttryck än till exempel greker. Kanske är detta att dricka kaffe tillsammans ett av få sätt att bekräfta varandra, som vi känner oss bekväma med.

Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal var ”kaffegök” eller ”kaffekask” mycket populärt bland män, berättar Renée Valeri i ”Svenska vanor och ovanor” (Natur & Kultur 1991). Mjölk däremot var något som barn fick i kaffet, möjligen kvinnor. Socker ansågs feminint.

I dag tycks göken helt ha flugit sin kos. Socker finns kvar, men verkar just antyda en person från en annan tid, någon som numera kommit upp i en aktningsvärd ålder. Mjölk i kaffet tycks fortfarande bära på ett barnsligt och mjukt arv. Mjölkdrickarna i vår tids litteratur är ofta menlösa och naiva. ”Jag hoppas du inte måste ha mjölk?” frågar Petra en potentiell älskare i Martina Haags ”Det är något som inte stämmer” (Piratförlaget, 2015) Nej då, försäkrar den här fjällvandrande karlen och Petra kan andas ut. Själv använde hon mjölk i sitt förra liv. Då när hon blev bedragen, innan hon visste bättre. Nu genomgår hon något mycket karaktärsdanande och dricker följaktligen sitt kaffe svart.

Några som också alltid dricker sitt kaffe svart är alla poliser i kriminalromanerna. Men så är de ju sällan några dunungar heller. De flesta kriminalare i svenska deckare är väldiga koffeinister. De flankeras ständigt av en kopp. Både för att öka koncentration och för att vakna till. De fräsande kaffeautomaterna, de vita engångsmuggarna och den stora tonvikten på kaffets styrka framför dess smak vill illustrera hur hårt kriminalarna får jobba. Ju längre mordutredningarna framskrider desto mer tvingas poliserna grimasera när de sväljer den allt beskare drycken.

Lisbeth Salander (Rooney Mara) och Mikael Blomkvist (Daniel Craig) dricker kaffe i den amerikanska filmatiseringen av Stieg Larssons Millenniumböcker.
Lisbeth Salander (Rooney Mara) och Mikael Blomkvist (Daniel Craig) dricker kaffe i den amerikanska filmatiseringen av Stieg Larssons Millenniumböcker. Foto: Columbia Pictures/LMK

Allra mest kaffe konsumeras kanske ändå i Millenniumtrilogin. Den amerikanske litteraturkritikern David Kamp recenserade böckerna i The New York Times när de gjorde sitt internationella segertåg. Kamp reagerade på ”det patologiska kaffedrickandet”. Han tänkte sig att det var ett omedvetet tic från författaren – ett stilfel!

Snart efter att dessa rader publicerats exploderade kommentarsfälten av svensk-amerikaner som tog författaren i försvar. Kaffedrickandet är varken sjukligt eller överdrivet, just sådär ser den svenska kaffekulturen ut! Kamp lät sig dock inte lugnas, han fortsatte enträget att hävda att detta ständiga kaffeintag var osunt. Han skrev att Mikael Blomkvist såklart var Larssons alter ego och att Larssons vanor därmed gick att avläsa hos Blomkvist. Utifrån det drog han en kontroversiell slutsats: ”Larsson overcaffeinated himself to death”. Kamp upprörde onekligen mången svensk, men han pekade också på något tydligt; kaffe både morgon, middag, kväll och däremellan berättar om något mycket nordiskt.

Hur, när, var och med vem en fiktiv karaktär intar sitt kaffe förmedlar obestridligen massor av upplysningar till läsaren. Kaffedrickandet kan sägas ha blivit en hörnsten i det moderna svenska berättandet. Det är en informationskälla och en stämningssättare utan motstycke. Om man vill vara fyndig kan man uttrycka sig som att kaffekoppen är för romanen, vad den lilla svarta är för garderoben. Ett fundament. Beroende på vilka accessoarer man sedan förser den lilla svarta med får man fram den stil man önskar.

Skribenten

Celia Svedhem är psykolog och frilansskribent.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.