Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-05 10:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/darfor-borde-upptackarna-av-poliovaccin-ha-tilldelats-nobelpriset/

Kultur

Därför borde upptäckarna av poliovaccin ha tilldelats Nobelpriset

Den amerikanske läkaren Jonas Salk presenterade sitt poliovaccin 1954. Parallellt utvecklade Albert Sabin (t.h.) ett annat verksamt vaccin.
Den amerikanske läkaren Jonas Salk presenterade sitt poliovaccin 1954. Parallellt utvecklade Albert Sabin (t.h.) ett annat verksamt vaccin. Foto: UPI, Courtesy Everett Collection

Längtan efter att få fram ett vaccin mot polio var lika skriande på 1950-talet som den är i dag efter ett vaccin mot Covid-19. Men Jonas Salk och Albert Sabin lyckades och deras respektive poliovaccin nästan helt utrotade den svåra sjukdomen, skriver professor Hugo Lagercrantz.

Det finns få nu levande personer, som kan berätta om spanska sjukans härjningar år 1918–1919. Men det många människor födda därefter, fram till 1950-talet, minns polioepidemierna. Själv kommer jag ihåg hösten 1953 då kamrater insjuknade i barnförlamning, som man sa då.  Unga människor, om de alls överlevde, blev förlamade och deformerade samt i värsta fall andningsförlamade. Även om det var vanligast bland barn kunde vem som helst drabbas.  ”Franklin Delano Roosevelt, det mest kända offret för polio, hade ådragit sig sjukdomen då han var en kraftfull trettionioåring och som en följd av den måste stödjas med tunga skenor av stål och läder från höfterna till fötterna för att kunna stå upprätt.” Så inleds Philip Roths sista roman – ”Nemesis” (översättning av Nancy Westman).

I boken skildras hur en polioepidemi bröt ut under krigsåren i Newark, där Philip Roth växte upp. Precis som i dag i exempelvis Kina, Italien och Österrike, tillstod inte hälsovårdsmyndigheten till en början att det var fråga om en epidemi. Men när förekomsten snabbt ökade stängdes simbassänger, man förbjöds att gå på bio och besöka sportevenemang och människor sattes i karantän. De privilegierade flydde ut till landet.

Bokens huvudperson Bucky Cantor var fritidsledare och hade nyligen anställts som gymnastiklärare. En eftermiddag i juli 1944 står han på en skolgård med sina elever och tränar softball. Ett par bilar fullastade med italienska pojkar kör fram till gården. De hoppar ut ur bilarna och ropar att de är där för att sprida polio bland judarna: ”Vi vill inte att er sort ska bli utan.” Polion hade nämligen dykt upp i de italienska kvarteren men ännu inte nått de mer judiska.  Italienarna blev alltmer hotfulla och spottade på trottoaren, tills Cantor lyckades tillkalla polisen som skrämde iväg inkräktarna. Sedan bad Cantor sina pojkar att hämta varmt vatten och ammoniak för att tvätta trottoaren ren från spottloskorna. Senare under veckan dök två av de judiska pojkarna inte dök upp på träningen. De hade vaknat med hög feber och stela nackar. Dygnet därpå förlamades deras armar och ben och de fick svårt att andas. Efter två dygn insjuknade elva pojkar, trots att de inte varit på skolgården den dagen italienarna dök upp. Men det falska ryktet att de hade spridit polion till de judiska kvarteren gick inte att avliva. Huvudpersonen Cantor går runt till familjerna, vars söner dött. Hans fästmö förmår honom att fly till ett sommarläger på landet. Men även där började lägrets barn så småningom drabbas av polio. Cantor frågar sig själv om det är han som har smittat barnen, eftersom han själv insjuknar i polio och blir svårt handikappad. Hämndens rättvisegudinna Nemesis straffar honom, medan Gud sviker i Roths uppgörelse med religionen.

Polio har funnits i alla tider, men sjukdomen tog fart fram till slutet av 1950-talet, då massvaccinationer började. Ökningen av polio berodde troligen på förbättrad renlighet, då det tidigare varit mer smutsigt och vattnet orent varvid de flesta små barn smittades med poliovirus, utan att bli särskilt sjuka – ungefär som med coronaviruset i dag. Det förklarar varför barn och yngre vuxna, men i mindre grad äldre personer, drabbades svårt av polio särskilt under 1930-1950-talen. Dödligheten var hög och de som överlevde blev i värsta fall andningsförlamade. De krävde respiratorvård med den tidens så kallade järnlungor, vilka bestod av stora metallcylindrar med vakuumpumpar, som lyfte bröstkorgen upp och ner. Trots detta dog många av patienterna, då man inte visste hur man skulle ställa in respiratorerna. Liksom i dag utmärkte sig Danmark i sin tuffa kamp mot epidemin. Läkarkandidater i Köpenhamn beordrades att passa respiratorpatienterna. Danska forskare utvecklade tekniker för att analysera blodgaser, så att syretillförseln och koldioxidavgivandet blev optimalt. 

Det fanns inget riktigt vaccin mot polio när Philip Roths bok utspelar sig, år 1944.

Längtan efter att få fram ett vaccin mot polio var lika skriande, som den är i dag efter att få fram ett vaccin mot Covid-19. President Roosevelt lät starta en särskild insamling för forskning om polio, som gick ut på att alla skulle skänka minst en dime (10 cent), varför fonden kallades för March of Dimes.  Problemet var att odla fram viruset i stora mängder, så att man kunde göra ett vaccin.

Efter mycket arbete och många försök lyckades till slut tre forskare i Boston. Den som ledde gruppen hette John Enders. Han var egentligen humanist, men så en dag följde han med en kamrat till ett laboratorium och blev så fascinerad att han började forska om virus tillsammans med två yngre medarbetare: Thomas Weller och Fredrick Robbins. Det var svårt att få fram stora mängder av virus, eftersom virus inte kan odlas i näringslösning som bakterier, utan bara förökar sig i levande celler. Dessutom hade en ledande professor fastslagit att poliovirus enbart kan förekomma i nervvävnad. Det var därför ett radikalt nytt sätt att undersöka om viruset kunde föröka sig i annan vävnad som Bostonforskarna prövade. De tillvaratog förhud från omskurna pojkbebisar och placerade den lilla hudbiten i ett provrör. Forskarna försökte om och om igen att odla olika slags virus men misslyckades. Till slut tog de fram ett avföringsprov från en poliopatient och lyckades genom mycket tricksande få viruset att föröka sig i stora mängder. 

Det var en stor framgång och det första steget för att få fram ett vaccin. Det väckte stor uppmärksamhet och gjorde intryck på den svenske läkaren och forskaren Sven Gard.  Han besökte laboratoriet i Boston för att träffa John Enders som han kände sedan tidigare. Inte långt efter att Gard kommit hem lyckades han driva igenom att forskarna i Boston fick dela Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1954 ”för deras upptäckt av poliomyelitvirus förmåga att föröka sig i kulturer av vävnader av olika slag”, trots att Nobelkommittén redan hade bestämt sig för en annan pristagare. Jag minns hur min far som var barnläkare gladde sig åt det här Nobelpriset och skrev populärvetenskapliga artiklar om upptäckten.

Men nu gällde det att få fram ett vaccin. Mycket tack vare Roosevelts fond March of Dime lyckades en ung läkare vid namn Jonas Salk få stora anslag. Han kom från en fattig ryskjudisk familj och växte upp i Harlem i New York, men tack vare ett stipendium kunde han utbilda sig till läkare. Salk satte igång i stor skala att framställa vaccin, vilket möjliggjordes av Nobelprisupptäckten. Virus kunde nu odlas fram i stora kvantiteter och avdödas med formalin. På så sätt fick man fram ett vaccin som stimulerar immunförsvaret mot polio. Det gällde dock att hitta en balans så att vaccinet skyddar mot polio utan att i sig orsaka det. Andra forskare tvivlade på att det var möjligt fram till att Salk vaccinerade sig själv och sin familj utan att det uppkom några biverkningar. Salk arbetade oerhört intensivt och till slut kunde han och hans medarbetare vaccinera en halv miljon barn. 

På våren 1955 rapporterade Salk att barn som fått hans vaccin var skyddade från sjukdomen, medan de som inte fått vaccinet drabbades av polio som tidigare. Det blev en oerhört stor nyhet i nästan alla tidningar och radion.  Kyrkklockorna ringde. Salk hyllades som en hjälte nästan som Charles Lindbergh och de första månfararna.

Men något Nobelpris fick Salk aldrig. En av anledningarna var att han inte gjort den primära upptäckten nämligen hur man får fram polioviruset. Den andra orsaken var att det blev något fel när vaccinet skulle framställas vid ett läkemedelsföretag i USA. Polioviruset var inte tillräckligt oskadliggjort. I stället för att skydda mot sjukdomen insjuknade flera vaccinerade barn och några till och med dog (den så kallade Cutter-incidensen). Det blev en stor skandal. Den kunde ha undvikits om Salk lyssnat på Sven Gard, som upptäckt ett räknefel när det gällde hur mycket formalin som behövdes för att döda viruset.  Men Salk brydde sig inte om denna kritik, som han åhörde vid ett möte i Rom. Sven Gard utvecklade ett eget svenskt vaccin, som var säkrare. Min far samarbetade med Gard och var med om att starta massvaccineringen av svenska barn.

Salk hade en konkurrent, som hette Albert Sabin, som utvecklade ett eget vaccin, som bestod av levande försvagade virus. Det ansågs till en början vara mer riskabelt och fick inte prövas i USA, utan testades först i Sovjetunionen. Det visade sig vara lika riskfritt som Salk-vaccinet. Fördelen med detta vaccin är att det inte behöver injiceras med spruta, utan kan ges med hallonsaft eller dylikt. Det har blivit det mest använda vaccinet i många länder. Tack vare Salk och Sabin är polio nästan helt utrotat och förekommer bara i enstaka länder såsom Afghanistan och Nigeria.

Salk, Sabin och Gard nominerades till Nobelpriset i fysiologi eller medicin av kolleger i Lund.

Men när Gard, som var med i Nobelkommittén fick reda på det la han in sitt veto, då han menade att de nominerade inte hade gjort den grundläggande upptäckten att odla fram viruset, som sedan möjliggjorde vaccintillverkningen. Min åsikt är att Salk och Sabin borde ha fått Nobelpris. Liksom Philip Roth ”för sina diskussioner av de stora livsfrågorna på ett så glasklart och individuellt inkännande sätt att alla läsare utom svenska akademiledamöter kommer att sitta spänt framåtlutande i fåtöljen” enligt Expressen-kritikern Nils Schwartz i sin recension av Nemesis.

Läs fler essäer 

Ämnen i artikeln

Nobelpriset
Vaccination

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt