Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 03:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/darfor-dominerar-litteraturen-den-klassiska-musiken-just-nu/

Kultur

Därför dominerar litteraturen den klassiska musiken just nu

”A clockwork orange” – ett musikaliskt verk. Foto: Nils Jorgensen

Glöm musikaliska romanser. I höst är det romankonserter som gäller när litteraturen invaderar både operascener och konserthus. Men kanske är det i själva verket musiken som har infiltrerat böckerna. Det skriver DN:s musikkritiker Johanna Paulsson i en essäistisk sonat.

”Jag tänker alltid på mina böcker som musik innan jag skriver dem.” Orden är Virginia Woolfs, men tonerna snart någon annans. I december uruppförs den österrikiska tonsättaren Olga Neuwirths operaversion av Woolfs könsöverskridande roman ”Orlando” på Wiener Staatsoper. Kanske har hon då tagit fasta på de trumpetstötar som ljuder redan från boksidorna när den unge mannen Orlando vaknar upp en morgon och inser att han under natten förvandlats till kvinna. En snarlik historia – Angela Carters kultroman ”Den nya Evas passion” – klingade i fjol på Kungliga Operan under namnet ”Tristessa”. 

Att litterära klassiker av exempelvis Shakespeare legat till grund för operor av såväl Verdi som Britten är sedan gammalt. Likaså fenomenet tonsatt poesi i alltifrån romanser till moderna körverk. Men frågan är om musiken inspirerats av de stora berättelserna eller om det i själva verket är författarna som inspirerats av musikens väsen. Den brittiske essäisten och kritikern Walter Pater hävdade i slutet av 1800-talet att alla konstarter strävade mot musikens tillstånd. Underförstått mot en förening av form och innehåll. Andra har argumenterat för att musik och litteratur är naturliga fiender, men kopplingarna dem emellan har blivit ett forskningsfält i sig. 

Vid sidan av hybridgenren opera är litteraturens förhållande till musiken samtidigt komplext. Det kan handla om konkreta referenser till tonsättare och verk, om rytm och prosans musikalitet eller om musiken som en metafor. Men även om sådant som att låna eller härma musikens eget formspråk. En del menar att dylika jämförelser, av såväl lingvistiska som musikteoretiska skäl, knappast låter sig göras. Men med antologin ”Virginia Woolf & Music” (Indiana University Press, 2014) visar redaktören Adriana Varga och de medverkande skribenterna att samtliga företeelser går att hitta hos Woolf och att den som bortser från musikens inflytande faktiskt går miste om en del av hennes litterära kvaliteter. 

Ta bara den experimentella novellen ”The string quartet” från 1921 som egentligen inte alls handlar om en stråkkvartett som sådan, utan om upplevelsen av musikens abstrakta och impressionistiska natur. Berättandet härmar detta flöde av intryck, som på så sätt blir både subjekt och struktur i själva storyn. Senare skriver Woolf i sin dagbok att hon författar ”Vågorna” till en rytm, inte till en handling. Hon vill att ljudet av havet ska höras genom hela romanen. Dessutom använder Woolf gärna musiken som modell för att gestalta det inre känslolivet i förhållande till yttre omständigheter. Inte olikt relationen mellan ord och ton hos den återkommande inspirationskällan Richard Wagner. 

Allusioner och teman ur den tyske senromantikerns operor är väldokumenterade hos såväl Woolf som hennes jämnåriga kollega James Joyce. ”Den flygande holländaren” (och problematiskt nog även den antisemitiska legenden om ”den vandrande juden”) hemsöker exempelvis både Woolfs roman ”Mrs Dalloway” och Joyces moderna klassiker ”Odysseus”. Den senare utspelar sig under ett enda dygn den 16 juni 1904, då den alldaglige antihjälten Leopold Bloom vandrar omkring längs gatorna i Dublin. Här finns, som Helsingborgs konserthuschef Fredrik Österling uttrycker det i generalprogrammet, ”alla slags ingredienser”: skandaler, politik, rasism, sex, förnedring, otrohet och utanförskap. Motiv som går att koppla till samtiden och som därför får sätta tonen för Helsingborgssymfonikernas konsertsäsong på temat litteratur. 

Utöver Joycespåret ges även en ”romankonsert” kring idéromanen ”Bergtagen” av Thomas Mann – ännu en Wagnervurmande författare som bland annat använde sig av ledmotiv. Senare skrev han ”Doktor Faustus” om den fiktiva tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår ett avtal med djävulen för kunna komponera nyskapande musik. Wagner spökar förstås även i detta tvetydiga försök till uppgörelse med Nazitysklands barbari. Det handlar om musik som övergivit såväl tonaliteten som de klassiska formerna. Inte sällan så målande och musikteoretiskt traggligt beskriven att man förstår varför filosofen och musikvetaren Theodor Adorno och tolvtonskompositören Arnold Schönberg blev sura över att Mann inte hade gett dem kredd för fackkunskaperna de bidragit med.

En annan fiktiv tonsättare är Vinteuil, vars ”lilla fras” ur en violinsonat fungerar som en musikalisk madeleinekaka – ett sinnenas minne – i Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. För att ta reda på hur musiken låter har Helsingborgs symfoniorkester bett fyra – tills vidare anonyma – kompositionsstudenter komponera varsitt förslag som uruppförs under spelåret. Något att se fram emot i februari är en nyskriven konsert för viola och orkester av Andrea Tarrodi med jojkinslag av Maxida Märak. Stycket bygger på Linnea Axelssons versepos ”Aednan”. Musiken och ”känslornas klang” bor redan i dikten, fastän sången tvingats till tystnad. Så beskrev också Svenska Dagbladets kritiker Therese Eriksson den Augustprisbelönade boken som just ”ett mångfacetterat körverk” om den samiska erfarenheten. 

Musiken och litteraturen ingår i ett uppenbart kretslopp, där utbytet genom århundradena skett i bägge riktningarna.

Musiken och litteraturen ingår i ett uppenbart kretslopp, där utbytet genom århundradena skett i bägge riktningarna. Tänk ”Kreutzersonaten” av Beethoven som blev en kortroman av Tolstoy som blev en stråkkvartett av Janácek… Den tjeckiska tonsättarens ”Sinfonietta” dyker för övrigt upp som ett återkommande tema i den flitigt musikrefererande japanen Haruki Murakamis ”1Q84”. Romansvitens två första delar med 24 kapitel vardera sägs i sin tur vara inspirerade av Bachs ”Das wohltemperierte Klavier” i två volymer med lika många solostycken i omväxlande dur och moll. Har jag förresten sagt att James Joyce debuterade med diktsamlingen ”Kammarmusik”? Poesi och tankar om naturen och historiens cykler som i sin tur blivit till musik, däribland ”Strings in the air above” för kör av Catharina Palmér. 

I boken ”James Joyce and Absolute Music” (Bloomsbury Academic, 2018) lyfter Michelle Witen särskilt fram betydelsen av att episoden om sirenerna i ”Odysseus” är skriven som en fuga och utforskar den irländske modernistens syn på ”absolut musik”. Alltså instrumental musik som inte refererar till någonting utanför sig själv och som hos Joyce får sin litterära motsvarighet i ”Finnegans Wake”. Annars är ”Odysseus” kanske mest känd för sin innovativa stream of consciousness-teknik. Just Molly Blooms inre monolog har inspirerat flera verk av den brittiska, Berlinbosatta tonsättaren Rebecca Saunders, som i början av juni tilldelades Ernst von Siemens Musikpreis på 250.000 euro – ofta kallat för ”musikens Nobelpris”.

Om man – väldigt förenklat sett – tänker sig att den här texten är skriven i typiskt tredelad sonatform så har den i mitten introducerat en del nytt material under genomföringen och nu modulerat sig fram till återtagningen. Det innebär att det är dags för en repris av den inledande expositionens teman. Låt oss alltså börja om med Virginia Woolf. ”Varför skriver ni romaner? Ni borde skriva musik”, lät hon pianisten Rachel säga redan i debutromanen ”Resan ut”. Funderingarna verkar ha förföljt författaren genom livet; i ett brev till tonsättaren och vännen Ethel Smyth berättar hon mot slutet av sitt liv om sina intentioner att undersöka just musikens inflytande på litteraturen.

Få personer förkroppsligar det ambivalenta karriärvalet och symbiosen mellan musik och litteratur lika väl som Anthony Burgess. Den brittiske författaren är mest känd för sin Stanley Kubrick-filmatiserade roman ”A clockwork orange”, där värstingen Alex begår våldsbrott till tonerna av Beethoven. Men Burgess gjorde också hyfsat ifrån sig som tonsättare i en typiskt engelsk musiktradition med föregångare som Elgar, Holst, Vaughan Williams och Walton. Ofta lär han ha sagt att han hade föredragit att vara känd som en romanskrivande kompositör snarare än tvärt om. Inspirerad av Joyces tidigare nämnda fuga gav sig Burgess följaktligen på att skriva böcker i musikalisk form.

Vårens 250-årsjubilar Beethoven hade tillägnat Napoleon Bonaparte sin tredje symfoni, ”Eroican”, men drog i vredesmod tillbaka dedikationen när den franske fältherren utropade sig till kejsare. Något som Burgess tog fasta på i ”Napoleon Symphony”. Hans roman i fyra satser följer strukturen i Beethovens trea och återberättar Napoleons liv och nederlag med en mycket brittisk humor, uppenbart filtrerad genom 1900-talets världskrig och författarens eget anarkistiska temperament. Det är ”litteratur som partytrick” för att tala med The Irish Times kritiker i en träffande recension av nyutgåvan 2012. Så vansinnigt underhållande och samtidigt så bisarrt i sitt skärskådande av Europas våldsamma historia. 

Senare experimenterade Burgess vidare med romanformen, musikhistorien och Mozarts 40:e symfoni i ”Mozart and the wolf gang”. Enligt Paul Schuyler Phillips i ”Anthony Burgess: Music in literature and literature in music” (red. Marc Jeannin, Cambridge Scholars Publishing, 2009) är det förvånansvärt få som lagt märke till att ”A clockwork orange” faktiskt också är skriven i sonatform. Så lömskt kan musiken infiltrera litteraturen.