Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/darfor-kan-vi-aldrig-fa-nog-av-hamlet/

Kultur

Därför kan vi aldrig få nog av Hamlet

Bild 1 av 12 ”Han brottas med idealbilden av hur han ska vara och agera”, säger Adam Lundgren, som Hamletdebuterar på Dramaten i vår, om sin rollfigur.
Foto: Magnus Hallgren
Bild 2 av 12 ”Han brottas med idealbilden av hur han ska vara och agera”, säger Adam Lundgren, som Hamletdebuterar på Dramaten i vår, om sin rollfigur.
Foto: Magnus Hallgren
Bild 3 av 12 Hannes Meidal som Hamlet 2017.
Foto: Marc Femenia
Bild 4 av 12 Liv Mjönes som Hamlet 2014.
Foto: Petra Hellberg
Bild 5 av 12 Jonas Malmsjö som Hamlet 2008.
Foto: Sören Vilks
Bild 6 av 12 Anders de Wahl som Hamlet 1914.
Foto: Henry B. Goodwin
Bild 7 av 12 Ulf Palme som Hamlet 1960.
Foto: Inga uppgifter
Bild 8 av 12 Ingmar Bergman regisserar Pernilla August (då Östergren) och Peter Stormare i ”Hamlet” 1986.
Foto: Bengt Wanselius
Bild 9 av 12 Gustaf Skarsgård som Hamlet 2010.
Foto: STOCKHOLMS STADSTEATER
Bild 10 av 12 Helena Bergström som Hamlet 2004.
Foto: Petra Hellberg
Bild 11 av 12 David Dencik som Hamlet och Lil Terselius som Gertrude 2007.
Foto: Foto Stig Hammarstedt
Bild 12 av 12 Jakob Hultcrantz Hansson som Hamlet och Claes Ljungmark som vålnaden 2013.
Foto: Jonas Lindkvist

Dödskallen, värjan, vansinnet – ingen annan rollfigur i världsdramatiken har haft ett sådant genomslag som Hamlet. I vår är han dubbelt aktuell. Niklas Wahllöf träffar fyra skådespelare som tolkat den svårmodige prinsen för att ta reda på varför vi aldrig får nog.  

Niklas Wahllöf
Rätta artikel

Polonius får ett knivhugg rakt igenom draperiet som han står gömd bakom. Han faller döende till golvet. Tyvärr råkar han få med sig det stora tygstycket i fallet. ”En gång till!”, ropar regissör Sofia Jupither. Bengt Braskered reser sig, virar av sig tygkokongen och ställer sig åter bakom draperiet. Adam Lundgren fattar kniven med inskjutande blad, hugger igen och Polonius dör ännu en gång.

Det är repetition på Dramatens stora scen inför vårens klassiker, ”Hamlet” som har premiär den 9 februari.

Stora scenen gör skäl för namnet i Sofia Jupithers uppsättning. En jättetrappa dominerar fonden totalt och själva scengolvet sticker ut i salongen på bekostnad av de första bänkraderna. Men även logerna används listigt, som i ”pjäsen i pjäsen” när kungamordet som påminner om det på Hamlets far spelas upp av den gästande skådespelartruppen på slottet. Claudius (Gerhard Hoberstorfer) i ena logen skruvar besvärat på sig och Hamlet i logen mittemot skrattar i vansinnig triumf. Reporterns huvud far fram och tillbaka som på en tennismatch. Årets Hamlet känns ovanligt tredimensionell.

Adam Lundgren. Foto: Magnus Hallgren

Pjäserna pjäs brukar den kallas, ”Hamlet”. Eller The Tragedie of Hamlet Prince of Denmarke som skrevs av William Shakespeare runt år 1600. Det enorma materialet (cirka 1500 textrader i originalmanus och en total speltid på fem timmar) har tolkats minst lika många gånger som antalet uppsättningar. Bara i nuvarande Dramatenhuset, som invigdes 1908, har ”Hamlet” satts upp sju gånger. Titelrollen räknas som teaterhistoriens mest spelade.

– Den är så otroligt rik på så mycket: existens, död, svek, identitet, kärlek, politiska system, säger 2019 års Dramaten-Hamlet Adam Lundgren när han med händerna färgade av teaterblod pustar ut bakom scenen efter att ha övat på fäktningsscenen mot Laertes.

Han har nyligen avslutat inspelningarna för en ny säsong av den historiska tv-serien ”Vår tid är nu”, men den här våren kastar han sig kväll efter kväll ytterligare 340 år bakåt i tiden. Eller?

– När ”Hamlet” skrevs var det han som var den nya tiden, säger Adam Lundgren. Han befinner sig mittemellan det resonerande och det djuriska, mellan impuls och förnuft. Han brottas med idealbilden av hur han ska vara och agera, det förväntas att han ska hämnas sin far, och det borde han kanske, å andra sidan – är han en mördare? Det blir rörigt i huvudet, minst sagt. Det kan nog många känna igen sig i även i dag.

Någon som inte hänger med? Hamlet är alltså prins av Danmark som kommer hem från studier utomlands då pappa kungen har avlidit. Mitt i sorgen ska mamma Gertrude gifta om sig med Hamlets farbror Claudius som blir kung av Danmark och styvfar till Hamlet. Som om inte det vore nog visar sig Hamlets döda pappa för honom i form av vålnad och avslöjar att han giftmördades av brodern. Världshistoriens, åtminstone teaterhistoriens, nu mest hatiska styvson får av faderns dundrande väsen höra: ”Om du är människa, tål inte detta utan hämnas mig!”

Och där står han. Denna reflekterande, tvivlande, tveksamma unga själ. Prins eller inte, kanske finns lite Hamlet i oss alla. Omvärldens svek och förväntningar likaså, i alla tider. Det visade Jens Ohlins och Hannes Meidals unisont hyllade och uppdaterade omtolkning på Teater Galeasen 2017 – som får nypremiär i vår. Eller som juryn i Svenska Dagbladets Thaliapris motiverade belöningen av duon: ”Med övertygande kraft uppdaterar de Shakespeares ärkeklassiker till en gastkramande och tankeväckande samtidsteater.”

– När jag skulle förklara för mina barn vad pjäsen handlar om förstod de omedelbart premisserna: ”Det är ju precis som i ’Lejonkungen’!", berättar Hannes Meidal. 

– Jag är övertygad om att Hamlets bevingade replik ”Ur led är tiden” har klingat sann i varje tid. ”Hamlet” är en av våra få riktigt starka urberättelser, som nästan alla, även de som varken sett eller läst pjäsen, har ett förhållande till: den ikoniska dödskallen, den mördade fadern, ”Att vara eller inte vara”, säger Meidal och fortsätter:

– I vår tolkning är Hamlet en humanist och en intellektuell, den som fortfarande tror på moraliska värden: på gott och ont, rätt och fel, sant och falskt. Som ställer de svåra frågorna och talar om vikten av minne, i en tid när ingen längre är intresserad av historien. Men han är också den som står handfallen när allt det som han tagit för givet och aldrig behövt försvara, den gemensamma värdegrunden, plötsligt rycks undan.

Men Hamlet kan lika gärna vara bilden av den pubertala frustrationen. Så har han nämligen också spelats de senaste åren. 

”Det skaver i hjärtat; sammanbitet svartklädd, hålögt blek, avigt tonårsslängig, nerverna på huden och fullständigt ensam i sin existentiella frustration, pappasaknad och mammalängtan”, skrev Svenska Dagbladet ( 1/10 2014) om Liv Mjönes gestaltning av den unge prins-hen på Kulturhuset Stadsteaterns Skärholmen-scen 2014, som huvudsakligen riktar sig till unga.

– För mig är Hamlet en människa som vid en viss punkt i livet ger sig hän åt sådant som ilska och hämnd, säger hon. En som redan har varit med om lite för mycket. I Pontus Stenshälls bearbetning refererade vi till unga människors förhållande till existensen och döden. Det är ju ständigt aktuellt, och inte minst i den psykiska ohälsan bland unga nu.

Jo, Hamlet blir sjuk av ”den torktumlare som han befinner sig i”, som Sofia Jupither uttrycker det. När Adam Lundgren står på scenen i Hamlets många identitetssökande monologer går han i och ur en krummande, väsande galning. Vansinnets vara eller inte vara – kanske bara spelat? –  har tytts och tolkats århundradena igenom.

– Hamlet har säkert anlag för depression, säger Adam Lundgren. Har man dessutom traumatiska upplevelser som att mamma två månader efter pappans död gifter om sig med ens farbror, som visar sig ha mördat pappa – vem skulle inte bli galen av det? Och så den här uppgiften som har lagts på honom

– Men en låtsad galenskap kanske fungerar som ett skydd, att man på så vis maniskt försöker trycka bort det obehagliga, för att slippa ta ansvar. I slutet säger Hamlet, i en inte så genuin ursäkt, till Laertes: ”Det jag har gjort som kan ha sårat var besatthet. Har Hamlet kränkt Laertes? Nej, det var inte jag, utan det svårmod som jag har straffats med. Jag kan inte hållas skyldig”.

Men hur är det att spela denna mångbottnade klassiker? Liv Mjönes utbrister ”svinsvår”, och behövde ”en Shakespeare-paus efter spelperioden”. Hannes Meidal kände sig sorgsen efter en föreställning ”så fylld av skräck inför tidsandan; skamtröskeln som hela tiden, till synes omärkligt, förflyttas och vi själva som ibland lyckas samla oss till en protest, men för det mesta bara driver med, lever vidare”.

Det finns många historier om hur krävande rollen är, både för knoppen och kroppen. Laurence Olivier, som 1948 regisserade sig själv i den än i dag främsta ”Hamlet”-filmatiseringen, ska ha brutit en fot, knäckt ett revben och fått en kniv i bröstet under en duellscen. Benedict Cumberbatch som gjorde Hamlet på Barbican theatre i London 2015 säger till ”The South Bank show” att han var tvungen att äta som en galning både före och efter föreställningen för att orka.

– Själv var jag väldigt törstig efteråt, säger Gustaf Skarsgård och tillägger att han på den tiden förvisso levde självdestruktivt. Hans Hamlet i Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning för nio år sedan beskrevs av DN:s Leif Zern som ”En av de bästa svenska Shakespearetolkningarna på länge, så modern och på en gång klassisk att den talar för sig själv. Det brukar vara så man känner igen ett konstverk: inte en gest eller ett ord för mycket” ( 2/1 2010). Det var Gustaf Skarsgårds favoritpjäs och drömroll: 

– Jag hade svårt att se andra uppsättningar för att jag kände en sådan djup avund. Jag arbetade extremt mycket med texten och välkomnade en psykos, efteråt var det som att man precis hade rivit av en sårskorpa över hela huden.

– Hamlet är mer fysisk än många andra pjäser, tycker Adam Lundgren. Det är slagsmål och fäktning, springa i trappor och klättra. Men jag gillar det, att det känns. Jag vet inte om det frigör något i mig men jag vet att jag känner att jag har upplevt spelet på annat sätt om jag också känner det i kroppen. 

Gertrude då, Hamlets mamma? Bärare av det svek som gör Hamlet förtvivlad. Hon som tar in en inkräktare i familjen, och inte vilken ny pojkvän som helst, utan exmakens mördare. Rimligen fylld av skam. Men – kände hon ens till mordet, nödgades hon gifta om sig?

– Också vår Hamlet förväntar sig en sådan reaktion, men hon överraskar honom med att inte vara det minsta skamsen, säger Hannes Meidal. Tvärtom är hon bara innerligt trött på sin depressive, komplicerade och mångordige son. 

– Med Claudius vid sin sida säger hon sig, för första gången, vara lycklig. Efter att i åratal ha blivit förminskad och föraktad av både Hamlet och hans far – båda lika övertygade om sin egen moraliska förträfflighet – ser hon det som en befrielse att äntligen duga som hon är. Claudius låghet, att aldrig utge sig för att vara bättre än han är, framstår för henne som ett attraktivt uttryck för ärlighet.

Så vad säger man om pjäsernas pjäs, vad är budskapet? Finns något?

– Det fantastiska är att Hamlet inte lämpar sig väl för beskrivning, men otroligt väl för gestaltning. Han är djupt paradoxal och odefinierbar, som vi alla, säger Gustaf Skarsgård. 

– En försoning med döden, att skratta åt döden också, föreslår Liv Mjönes. Vi är här på jorden i några sekunder, försök lev med det och lev så länge du kan. 

– Vår ”Hamlet” är en föreställning om anpassning till det oerhörda, men också om vuxenblivande och att kompromissa, menar Hannes Meidal och citerar: ”Att vrida tiden rätt är inte möjligt. / Det är en barnslig tanke – fin, men barnslig. / Nej, tiden vrider dig rätt. Tiden vinner. / På ett sätt eller annat vinner tiden. / En övermäktig motståndare är den, ty den som inte böjs av den bryts av."

Snart ”Hamlet”-debuterande Adam Lundgren får också det sista ordet:

– Vi skulle ha gymnasieklasser på besök och funderade: När Hamlet ger upp sina tvivel och grubblerier, när han ger upp sig själv och blir den som han av omvärlden förväntas vara, det är då allt går åt helvete. Det är väl en svinbra sak att säga till ungdomar – ge inte upp er själva!

 

”Hamlet”, Dramaten. Premiär 9/2

”Hamlet”, Galeasen. Nypremiär 8/4

Marie Göranzon som Ofelia och Jan Malmsjö som Hamlet 1974. Foto: Dramaten