Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 09:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/darfor-maste-eu-bli-tuffare-mot-auktoritara-krafter/

Kultur

Därför måste EU bli tuffare mot auktoritära krafter

EU har gång på gång visat sig vara likgiltig eller ineffektiv när auktoritära ”starka män” erövrat makten i medlemsstater. Ungerns Viktor Orbán skakar hand med kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
EU har gång på gång visat sig vara likgiltig eller ineffektiv när auktoritära ”starka män” erövrat makten i medlemsstater. Ungerns Viktor Orbán skakar hand med kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Foto: Francois Walschaerts

Efter de uppslitande turerna kring brexit är det dags för EU att ta en ordentlig titt i spegeln. De värderingar som en gång låg till grund för Europaprojektet har dagens union sedan länge lämnat bakom sig, skriver den amerikanske statsvetaren Yascha Mounk i en exklusiv text för DN Kultur. 

Efter år av kaos och krumbukter lämnar Storbritannien till sist Europeiska unionen.

Somliga kommentatorer spådde 2016 att brexit skulle bli ett bevis för EU:s bräcklighet. Ledarna för 27 olika europeiska länder skulle inte kunna enas om en gemensam förhandlingsposition. Storföretagen, bland dem de extremt mäktiga tyska biltillverkarna, skulle sätta Angela Merkel under tung press för att få henne att ge efter för brittiska krav. Brexit skulle bli en fantastisk succé och inspirera andra länder att snabbt följa exemplet.

I dag står det klart att dessa förutsägelser var fel. Under förhandlingarna med London har EU i anmärkningsvärd utsträckning talat med en och samma röst. Om de verkställande direktörerna för BMW och Volkswagen har utövat påtryckningar på Merkel så har hon uppenbarligen ignorerat dem. Och eftersom den brittiska politiska scenen under de senaste åren inte direkt framstått som en inspirationskälla tycks risken för en nära förestående smittspridning ha avtagit påtagligt. Varken Grekland eller Italien är på väg att lämna EU.

Den reellt existerande Europeiska unionen har för länge sedan glidit långt bort från de värderingar den byggdes på

Det gör det mycket frestande för europeiska ledare att framställa den nu officiellt stadfästa skilsmässan mellan Storbritannien och EU som en halv framgång. Även om det är sorgligt att britterna lämnar unionen har de senaste åren vittnat om Europas styrka.

Att falla för den frestelsen skulle vara ett stort misstag. EU kan leva och blomstra utan Storbritannien. Men när EU-ledarna nu inte längre tvingas ägna all sin uppmärksamhet åt melodramen i Westminster, parlaments- och regeringskvarteren i London, måste de till sist ta sig en allvarligt menad titt i spegeln. Det de får se borde vara allt annat än uppbyggligt: Den reellt existerande Europeiska unionen har för länge sedan glidit långt bort från de värderingar den byggdes på.

EU förfogar nu över enorm makt. Europeiska centralbanken styr euron och Europeiska rådet reglerar det europeiska jordbruket. Eurokrater avgör vilka produkter som kan tillverkas och vilka villkor som gäller för produktionen. EU-domare gör anspråk på rätten att köra över nationella lagar.

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson redogör för hur den brittiska regeringen förhåller sig till förhandlingarna med EU i ett linjetal i London den tredje februari.
Storbritanniens premiärminister Boris Johnson redogör för hur den brittiska regeringen förhåller sig till förhandlingarna med EU i ett linjetal i London den tredje februari. Foto: Frank Augstein

Det finns goda skäl för mycket av detta. Små länder som Sverige kan knappast ensamma lösa svåra problem, exempelvis på miljöområdet. Det kan inte ens medelstora länder som Tyskland. Därför förstår många tyska medborgare varför de måste dela sin suveränitet med medborgare i Frankrike och Grekland. Medlemskapet i Europeiska unionen ger dem en så mycket kraftfullare kollektiv röst.

Men vidden av den makt som nu delegerats till EU ökar också betydelsen av vilka det faktiskt är som sitter runt bordet i Bryssel. På grund av den auktoritära populismens snabba frammarsch runt om i Europa delar tyska eller italienska medborgare inte länge bara sin suveränitet med fria medborgare i andra demokratiska stater; de delar också med sig av den till aspirerande diktatorer i Warszawa och Budapest.

När ”starka män” som Viktor Orbán och Jaroslaw Kaczynski började greppa efter makten försäkrades det från europeiskt politiskt håll att de inte skulle lyckas samla den i sina egna händer. Eftersom det handlade om länder som är medlemmar i Europeiska unionen togs det för givet att demokratin inte skulle kunna förfalla på allvar. Men i själva verket har EU gång på gång visat sig vara likgiltig eller ineffektiv när auktoritära ”starka män” erövrat makten i medlemsstater. 

Färsk forskning av statsvetaren R Daniel Kelemen och andra antyder till och med att medlemskapet i EU har gjort det lättare för dessa ”starka män” att behålla makten eftersom de kan slussa EU-bidrag inom områden som jordbruk och infrastruktur till sina inhemska allierade.

Trots det är det svårt att upprätthålla fiktionen att vanliga medborgare har ett meningsfullt inflytande över det som sker i Bryssel

Inte ens i denna sena fas finns det seriösa planer för uteslutning ur EU av länder som inte längre styrs på ett demokratiskt sätt. Faktum är att det till och med är osannolikt att deras rösträtt i nyckelinstitutioner som Europeiska rådet någonsin kommer att suspenderas. Men även om europeiska politiker låtsas som om de inte förstår att detta utgör ett fundamentalt hot mot EU:s legitimitet, så kommer medborgarna till sist att uppfatta status quo som oacceptabelt.

Under de senaste decennierna har den inre strukturen i EU blivit aningen mer demokratisk. Europaparlamentet har, till exempel, mer makt nu än 1990. Trots det är det svårt att upprätthålla fiktionen att vanliga medborgare har ett meningsfullt inflytande över det som sker i Bryssel. Liksom i 1700-talets och 1800-talets konstitutionella monarkier är mekanismen som ska översätta folkmeningen till politiska beslut extremt indirekt.

Ta exempelvis Tyskland. En medborgare röstar på ett visst parti i de nationella valen. Ledarna för landets politiska partier inleder sedan komplicerade förhandlingar för att avgöra vilka partier som ska ingå i regeringen och vem som ska bli kansler. Denna person utnämner därefter ministrar. Dessa ministrar reser sedan till Bryssel några gånger per år för att tillsammans med kollegor från de andra EU-länderna besluta om lagar på grundval av förslag från den av inga väljare valda Europeiska kommissionen.

Plenum i Europaparlamentet i Strasbourg.
Plenum i Europaparlamentet i Strasbourg. Foto: Henrik Montgomery/TT

I princip ska Europaparlamentet utgöra en demokratisk motvikt till de företrädare för de nationella regeringarna som dominerar det Europeiska rådet och byråkraterna som styr EU-kommissionen. Problemet är bara att väljarna inte intresserar sig för vad som pågår. I praktiken är Europavalen ett knippe folkomröstningar om de sittande regeringarnas prestationer i respektive land snarare än en kamp mellan skilda politiska visioner för EU.

Inte många väljare tror att de har något nämnvärt inflytande över vad som händer och sker i deras huvudstäder. När det gäller Bryssel är den upplevda maktlösheten ännu djupare. Trots att EU på vissa politikområden har nästan lika mycket makt som traditionella nationalstater är den europeiska allmänheten fortfarande lika fragmentariserad som en lös koalition av stater. Resultatet är en skriande brist på demokratisk legitimitet.

Dagens Europa har till stor del byggs av en imponerande generation av drömmare och statsmän. Ledare som Konrad Adenauer och Jean Monnet mötte efterkrigsdecenniernas väldiga utmaningar med stor fantasikraft. Det är i efterhand svårt att förstå vilket mod som krävdes av dem när de bekände sig till tron på att tyskar och fransmän en dag skulle enas i sann vänskap.

Problemet är bara att väljarna inte intresserar sig för vad som pågår

Europas ledare vill gärna lyfta fram minnet av sina vördnadsvärda föregångare. Men tyvärr har de lärt sig fel läxa av dem. I stället för att försöka visa samma mod och fantasi har de gjort den ordning som skapades under efterkrigstiden till en helig relik som aldrig får röras. Deras motto har blivit: Fortsätt bara att göra det vi har gjort under lång, lång tid!

Stillastående av det slaget kan fungera överraskande länge. Om majoriteten av medborgarna tror att politikerna till sist kommer att lösa EU:s problem kan de tolerera mycket som är dysfunktionellt i dag. Men eurokraterna har under mycket lång tid nött på det förtroende de ärvt, och det verkar inte finnas mycket kvar av det. Det enda som kan rädda det europeiska projektet är därför en radikal förändring. Det kräver kreativa reformer som löser EU:s dubbla legitimitetsproblem.

EU måste säkerställa att medborgare i fria länder aldrig tvingas dela suveränitet med undersåtar i repressiva diktaturer. Det förutsätter mycket tuffare förhållningssätt till de auktoritära tendenserna i många av dess medlemsstater. Länder som åsidosätter EU:s grundläggande värderingar ska förlora sina bidrag och sin rösträtt. Det måste finnas en fungerande mekanism för att suspendera deras medlemskap om de inte korrigerar kursen.

Alla européer borde känna sig förpliktigade att försvara denna enorma bedrift

EU måste också åtgärda det under lång tid ackumulerade demokratiska underskottet i de egna institutionerna. På områden där EU-länderna gör klokt i att dela suveränitet med varandra måste EU-parlamentet få större makt över hur beslut initieras och fattas. Lika viktigt är att de politikområden där besluten lika gärna kan fattas på nationell nivå återförs till medlemsstaterna.

De drömmar Europas fäder hade har i många avseenden förverkligats. Varje dag bekräftar européer med skilda nationella ursprung sin vänskap på hotell och i vardagsrum, på restauranger och i konserthus, över hela kontinenten. Det faktum att detta framstår som så alltigenom normalt gör det bara ännu mer förbluffande.

Alla européer borde känna sig förpliktigade att försvara denna enorma bedrift. Men det är också just därför alla européer måste vara uppmärksamma på EU:s svagheter och inte driva kraven på att nationalstaterna ska avstå från suveränitet för långt. Ibland är försvar bästa anfall, för att nu invertera ett talesätt som är populärt på fotbollsplaner i hela Europa.

Översättning från engelska: Per Svensson

Läs Yascha Mounks DN-artikel ”Därför blir 2020-talet ett ljusare decennium” och fler kulturdebattinlägg.