Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 16:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/darfor-maste-klimatkrisen-bekampas-lika-kraftfullt-som-fascismen/

Kulturdebatt

Därför måste klimatkrisen bekämpas lika kraftfullt som fascismen

Foto: Dean Sewell

Om vi inte hejdar den globala upphettningen hotas fundamenten för vår demokrati. Därför ska klimatkrisen bemötas med samma resoluta handlingsvilja som när fascismen besegrades under andra världskriget, skriver Daniel Lindvall.

I februari 1944 tillfångatogs Aurelio Peccei av den fascistiska milisen. Han var en ung affärsman från Turin som något år tidigare engagerat sig i den antifascistiska motståndsrörelsen i Italien. Länge hade han lyckats hålla sig undan den politiska polisen. När han greps bar han med sig militära dokument och han insåg genast vad som väntade honom.

Tortyren varade i flera månader, men till sin egen förvåning lyckades han utstå den. I sina memoarer skriver han att hans ansikte efter en tid inte gick att känna igen, men att han trots behandlingen övertygats om att ”latent inom människan finns en stark kraft av godhet, vilken väntar oss vid befrielsen, och att det moderna samhället fortfarande har att upptäcka ett sätt att befria sig själv.” 

När kriget väl var slut gjorde Peccei karriär inom Fiat-koncernen. Uppburen av efterkrigstidens ekonomiska uppsving blev han en av Italiens mest framgångsrika industriledare. Men med åren växte en känsla av att alla hans individuella framgångar var betydelselösa i en värld vars tillstånd ständigt försämrades. I slutet på 1960-talet tog han därför initiativ till att bilda det som kallats Romklubben. Dess uppgift var enligt Peccei att göra ”uppror mot mänsklighetens suicidala ignorans.”

I Romklubben sattes ett antal utvecklingsforskare ihop tillsammans med dataingenjören Jay Forrester. De genomförde olika datasimuleringar över hur samhällsutvecklingen påverkade planetens resurser och jordens förmåga att ta upp utsläpp. Resultaten publicerades 1972 i en tunn bok med titeln ”Tillväxtens gränser”. Simuleringarna visade att den ohämmade tillväxten höll på driva planeten mot en kollaps. Om vi inte satte stopp för utvecklingen väntade ”en okontrollerbar nedgång i både befolkning och mänsklig välfärd.”

Det tycktes också som det fanns en instinktiv förståelse bland en stor del av allmänheten om att samhällsutvecklingen var ohållbar. Boken kom i en tid då ett ekologiskt uppvaknade höll på att ske och då en miljörörelse hade börjat växa sig stark i både Västeuropa och USA. Den översattes till 37 språk och blev en av de mest sålda böckerna om miljön någonsin med en upplaga på över 12 miljoner exemplar.

Med boken introducerades också det mer dolda hotet om en global upphettning för första gången för en bredare publik

Med boken introducerades också det mer dolda hotet om en global upphettning för första gången för en bredare publik. Utsläppen av koldioxid kunde enligt författarna leda till ”allvarliga klimateffekter världen över.” Klimatfrågan hade förvisso redan tidigare aktualiserats i den politiska debatten.

President Lyndon Johnson hade efter att ha mottagit en rapport om klimatförändringarna 1965 varnat kongressen för att vi är på väg att förändra vår ”atmosfär på en global skala”. Men det var med boken som klimatkrisen kopplades samman med vår ohållbara livsstil. Budskapet var tydligt, men också hoppfullt. Det var möjligt att uppnå ett samhälle i balans. I avslutningen av boken skriver författarna att mänskligheten nu besitter ”den mest kraftfulla kombinationen av kunskap, verktyg och resurser som världen någonsin skådat.” 

I dag har nästan 50 år gått sedan boken publicerades och det framstår som uppenbart att världen inte har lyckats ta till sig budskapet om riskerna med en tillväxt bortom planetens gränser. Det har i synnerhet varit svårt för världen att hantera frågan om den globala upphettningen. För att komma till rätta med problemet krävs det en radikal omställning av vårt samhälle och hela vårt energisystem. Enligt ”Tillväxtens gränser” var det nödvändigt att bygga en ”helt ny form av mänskligt samhälle”. Det är inte att undra på att politiker och väljare var senfärdiga i sin reaktion. 

Den amerikanske statsvetaren Robert Dahl ger i sin demokratimodell ett antal kriterier för den pluralistiska demokratin. Ett av dessa är att medborgarna har tillgång till tillräcklig information och kunskap för att fatta väl övervägda beslut. Komplexiteten i den globala upphettningen gör det svårt att leva upp till detta kriterium. Det är ett hot som vi länge inte själva kunnat uppfatta med blotta ögat. Vårt engagemang och vår oro har helt och hållet utgått från vår tilltro till vetenskapen. Det handlar om hur nyhetsmedier förmedlar kunskapen om klimatförändringarna och om vår förmåga att ta in den. 

Klimatförändringarna är förvisso inte det enda ogripbara hot mot vår existens som vetenskapen har gjort oss varse om. I början av 1970-talet konstaterade ett par forskare att användningen av freoner och ett antal andra kemiska substanser som var vanliga i sprejburkar och kylskåp tunnade ut lagret av ozon i jordens stratosfär. Vi höll på att förlora vårt skydd mot den skadliga ultravioletta strålning som jorden ständigt utsätts för. 

Forskarna som gjorde dessa upptäckter möttes inledningsvis av stor skepsis. De anklagades för att skapa en domedagsstämning i samhället. Delar av kemiindustrin försvarade sina produkter och flera nyliberala tankesmedjor spred misstro om vetenskapen om ozonlagret. Men när allt fler studier visade på samma resultat började samhället ta till sig vad som höll på att ske. Ett ozonhål upptäcktes över Antarktis i mitten på 1980-talet och då fanns det inte längre några tvivel kvar om att mänskligheten stod inför ett reellt hot.

Till skillnad från utmaningen med att minska utsläppen av växthusgaser slutade historien om det uttunnade ozonlagret lyckligt. Politikerna agerade och en oroad väljarkår drev på. Hålen i himlen upplevdes som särskilt hotfulla eftersom de kopplades samman med en ökad frekvens av hudcancer. Konsumenter slutade köpa vissa produkter som innehöll freoner. Freonerna kunde dessutom bytas ut mot andra kemiska substanser och ett freonförbud behövde därför inte vara fatalt för kemikalieindustrin. 

Det ställdes inga krav på genomgripande livsstilsförändringar. När den största utsläpparen USA införde ett förbud kunde andra länder inte åka snålskjuts och skylla sin inaktivitet på att andra släppte ut mer. År 1987 skrev ett stort antal länder under Montrealprotokollet och med detta lyckades världen på tjugo år minska utsläppen med 98 procent. FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan har kallat det för ”det mest framgångsrika internationella avtalet hittills”. 

Inledningsvis tycktes det som att politiska ledare världen över var villiga att agera lika kraftfullt för att tackla den globala upphettningen

Inledningsvis tycktes det också som att politiska ledare världen över var villiga att agera lika kraftfullt för att tackla den globala upphettningen som hotet om det uttunnade ozonlagret. Den akademiska expertisen tycktes åtnjuta allmänhetens förtroende. Politiker i USA och flera andra delar av världen tog också forskningen på stort allvar. I USA var en majoritet av såväl de republikanska som de demokratiska senatorerna för ett klimatavtal våren 1988. Men det målinriktade agerandet som präglade det sena 1980-talet stannade dock snabbt av. 

I boken ”Upphettning – Demokratin i klimatkrisens tid” som ges ut i dagarna (Fri tanke) skriver jag tillsammans med Kjell Vowles och Martin Hultman om varför vi inte lyckats hejda den suicidala ignorans som våra utsläpp av växthusgaser utgör. En av de främsta anledningarna är den förnekelsekampanj som den fossila industrin bedriver. Det började med att Exxon Mobil 1988 tog fram ett strategipapper, i vilket företaget betonade betydelsen av att ”framhäva osäkerheten i de vetenskapliga slutsatserna.”

Industrin ställde sig bakom strategin och genom olika lobbyorganisationer började man föra ut ett vilseledande budskap. Budskapet var att vetenskapen inte var överens och att en omställning skulle vara mycket kostsam för den amerikanska ekonomin. Under 2000-talet la industrin i USA mer än 900 miljoner dollar årligen på vilseledande kampanjer. Det fick effekt och allmänhetens oro avtog. Alla seriösa initiativ för att minska utsläppen av växthusgaser, såsom Kyotoprotokollet 1997, stoppades i kongressen. 

Över den fria världen spred sig en likgiltighet. Få väljare har krävt en radikal omställning och få har agerat för att minska sina klimatavtryck. Från det att FN:s klimatkonvention undertecknades 1992 har utsläppen stigit med mer än 60 procent. I Paris 2015 ställde sig världen bakom en målsättning om att hålla temperaturökningen under två grader, men världens två största utsläppare, Kina och USA, agerar än så länge inte för att uppnå målsättningen. Andra länder kan därför skylla sin inaktivitet på att andra släpper ut mer.

Den fria världens oförmåga att dämpa sin egen destruktivitet har fått några av forskarna bakom ”Tillväxtens gränser” att förlora sin tro på demokratin

Den fria världens oförmåga att dämpa sin egen destruktivitet har fått några av forskarna bakom ”Tillväxtens gränser” att förlora sin tro på demokratin. Huvudförfattaren Dennis Meadows har sagt att ”demokratin bidrar inte för tillfället till vår överlevnad” medan hans medförfattare Jörgen Randers har uttryckt att ”demokratin måste pausas för att lösa klimatkrisen”. Deras misstro till demokratin är särskilt tragisk med tanke på att de verkade för en klubb som grundades av en man som en gång torterades i sin kamp mot demokratins fiender. 

När vi bevittnar de massiva skogsbränderna i Australien och andra konsekvenser av den globala upphettningen kan det inte finnas något tvivel kvar om att mänskligheten står inför ett reellt hot. Om vi inte lyckas med att drastiskt få ner utsläppen kommer vårt samhällssystem med all sannolikhet bryta samman och därmed också fundamenten för vår demokrati. 

Vi måste bemöta krisen med samma resoluta handlingsvilja som fascismen besegrades under andra världskriget. Än är det inte för sent. Den kombination av kunskap, verktyg och resurser som vi i dag besitter är kraftfullare än vad den var 1972. Låt oss inte ge upp hoppet om att det latent inom människan finns en stark kraft av godhet och att det moderna samhället faktiskt kan upptäcka ett sätt att befria sig själv.

Läs mer:

Därför hatar SD och andra nationalister klimatpolitiken 

Så kan klimatkrisen leda fram till en global despoti