Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Därför ville människor i DDR ange varandra

En ny studie av Stasiarkiven visar att samarbetet mellan den östtyska säkerhetstjänsten och ”vanliga” medborgare var mer omfattande än man hittills trott. Resultatet har väckt stor uppmärksamhet i Tyskland, skriver forskaren Birgitta Almgren.

Fastän mer än 25 år har gått sedan DDR rasade samman är historien om den östtyska diktaturen inte på långa vägar färdigskriven. Ständigt kommer forskning med nya resultat. I Stasiarkivet i Berlin står ännu cirka 16 000 säckar med sönderrivna akter som väntar på att rekonstrueras med avancerad datateknik.

Hittills har Stasiforskningen koncentrerat sig på agenterna, de inofficiella medarbetare, så kallade IM, som muntligt eller skriftligt ingick kontrakt med östtyska säkerhetsministeriet Stasi. Man har räknat med att var åttiofemte DDR-medborgare var Stasiagent. Men en ny studie som publicerades i oktober 2014 har visat att dessa kontrakterade medarbetare endast var en bråkdel av alla de informatörer som Stasi anlitade. Kartotek, som man länge trott varit förstörda, över informatörer – så kallade AKP, Auskunftspersonen – har upptäckts och analyserats av två forskare vid Stasiarkivet i Berlin. Resultaten har i tysk press betecknats som frapperande. Stasi hade filialer ute i landet i de 14 förvaltningsdistrikten, Bezirke, men dessa har länge befunnit sig i medieskugga. Det har hittills främst handlat om Berlin.

I de bortglömda kartoteken som påträffats från DDR-distrikten finns personer som lämnat information om grannars och arbetskamraters privatliv, ekonomi, alkoholvanor, äktenskapsproblem, barnuppfostran och västkontakter. I hyreshusen fanns ofta en portvakt, som i en så kallad Hausbuch förde anteckningar om hyresgästerna och deras besökare. Det rör sig om uppgifter som använts av Stasi i utpressningssyfte, för att exempelvis stoppa yrkeskarriärer, utbildning och resor. I samband med Snowdenavslöjandena av NSA:s övervakning skrev journalister att NSA var värre än Stasi. Men före detta DDR-medborgare som blev offer för Stasi framhåller skillnaderna: Stasi övervakade ju med lömsk list vanliga privatpersoner för att psykiskt knäcka åsiktsmotståndare och regimkritiker.

Den nya studien som publicerades i oktober 2014 av forskarna vid Stasiarkivet i Berlin, Christian Booss och Helmut Müller-Enbergs, belyser också DDR:s övervakningssystem ur nya perspektiv, områden som hittills inte ägnats något större forskningsintresse: kvinnor, ungdomar och barn till agenter. Knappt en procent av de 189 000 ”inofficiella medarbetare” som var kontrakterade Stasiinformatörer under DDR:s sista år var ungdomar under 18 år. Den yngste som hade uppdraget att spionera på jämnåriga var tolv år. Barn betraktades som starkt störande faktorer för underrättelsearbetet, något som barnen till kända agenter vittnat om i böcker och filmer: exempelvis Pierre Boom, son till spionen Günter Guillaume, vars avslöjande bidrog till förbundskansler Willy Brandts avgång och Edina Stiller, dotter till Werner Stiller i Stasis utlandsspionage, som 1979 hoppade av till Västtyskland, något som väckte enormt uppseende. Dessa barn som i dag är vuxna betraktar sig som förrådda och övergivna. De var ofta helt aningslösa och när föräldrarna avslöjades rasade hela deras värld samman.

Stasi förgrenade sig starkare i det sociala kontrollsystemet än vad som tidigare varit känt. Om man koncentrerar sig enbart på de inofficiella medarbetarna, IM, missar man stora delar av det omfattande informationsnätet. Att ”endast” en procent av DDR-befolkningen hade anknytningar till Stasi stämmer inte. I slutet av 1980-talet fanns en miniakt för varannan DDR-medborgare i kartotek och databanker. Det gällde att utforska: Vem var motståndare? Fiende var den som tänker annorlunda. Besök och brev från väst, kyrkobesök och tv-antenner som var vända mot väst var möjliga anledningar till att bli övervakad. I DDR:s distrikt ute i landet sammanställdes uppgifter i kartotek som i många fall förstörts. Men nu har kartotek som undgått Stasis destruktion i turbulensen i samband med den fredliga revolutionen 1989 hittats bland annat i Saalfeld i Thüringen och i Rostock. Inte mindre än 18 procent av Rostocks befolkning finns registrerade som AKP, uppgiftslämnare, och i Saalfeld har 5,7 procent av befolkningen registrerats som sådana.

Kartoteket för Saalfeld har organiserats efter husnummer och gator. Med ledning av registerkorten kan man jämföra bostadsområden och gator för att se var personer med Stasikontakter bodde. Det handlar om 3 335 personer. Till det antalet kommer sedan ytterligare de kontrakterade Stasiagenterna med tjugotalet underkategorier för särskilda funktioner inom olika operativa områden, exempelvis IME, inofficiell medarbetare för särskild insats att infiltrera fientlig verksamhet, och IMK, inofficiell medarbetare med konspirativt uppdrag som exempelvis att ställa en lägenhet till förfogande, ha en täckadress eller täcktelefon.

Förutom dessa hade Stasi ytterligare två kategorier som kallades goda människor: Gute Menschen (GM), samt Brauchbare Menschen (BM), användbara människor. Enligt forskarna var dessa kategorier vagare och inte lika ofta anlitade som kategorin kontaktpersoner, även om de i det praktiska operativa arbetet inte uppvisade några större skillnader.

Det intressanta är här likheterna med Stasis agentverksamhet i Sverige. Från inget annat nordiskt land kom så många rapporter som från Sverige: 2 919 dataregistrerade rapportingångar 1969–1989. Men som framgår av svenska säkerhetspolisens akter, och också av Stasis handlingar, var det inte bara Stasiagenter och spioner som antingen muntligt eller skriftligt lämnade information till Stasi, utan många typer av kontaktpersoner och sympatisörer som skulle stödja och gynna DDR:s verksamhet och sprida en positiv bild av DDR – ofta under täckmantel av kultur. (Se mina böcker ”Inte bara Stasi – Relationer Sverige–DDR 1949–1990” (2009) och ”Inte bara spioner – Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget” (2011). Stasichefen Erich Mielke som var minister för statssäkerhet 1957–1989 angav i ”Riktlinjer för IM” att informatörer utanför DDR inte skulle avkrävas skriftlig förpliktelse för att i händelse av avslöjande inte skada DDR:s internationella förbindelser.

De tyska forskarna Helmut Müller-Enbergs och Christian Booss konstaterar att antalet informatörer, AKP, klart överstiger antalet IM, kontrakterade Stasiagenter. Dessa uppgiftspersoner, AKP, samarbetade och utförde uppdrag för Stasi men hade inte undertecknat några förpliktelser. De var minsann inte medarbetare – inga spioner! Så kunde de utan hinder göra karriär i Tyskland efter att DDR hade upphört att existera.

Vad var det då som fick människor att lämna information om släktingar, vänner, kolleger och grannar? Müller-Enbergs tillbakavisar uppfattningen att det mest var materiella belöningar som fick människor att bli angivare. För de flesta handlade det om ett komplex av många samverkande motiv. Det fanns åtskilliga villiga, politiskt övertygade personer som understödde regimen. Det gällde att rädda fred och socialism och försvara DDR mot ”fientligt negativa personer”. Många hade en ambition att avslöja kapitalism och imperialism. Behov av uppskattning, makt och spänning fanns ofta med som drivkrafter. Men människor utsattes också för utpressning. Personer som dömts till fängelsestraff pressades till samarbete genom löften om reduktion av strafftiden eller hot om att barnen skulle omhändertas genom tvångsadoption. När det gäller motiv finns inga signifikanta skillnader mellan män och kvinnor. Andelen kvinnor var större utanför DDR, exempelvis i Sverige, cirka 28 procent mot 17 procent i DDR. Arkivmaterialet visar att möjligheterna att vägra lämna information också utnyttjades.

Vid den juridiska högskolan JHS i ­Potsdam hade en professur för ­psykologi inrättats. Där bedrevs ­intensiv forskning för att få fram ­effektiva strategier att rekrytera personer för Stasi. Metoder utvecklades för att kunna utnyttja personers svaga sidor, undanröja hämmande faktorer och i stället stärka personers behov och intressen av värvning av Stasi­agenter. Blivande officerare undervisades i tekniker att genom psykiskt tryck, Zersetzung, bryta ner politiskt misstänkta, obekväma och oppositionella personer genom att förstöra relationer, utså misstro, sprida skvaller och iscensätta intriger. Anonyma telefonsamtal och falska läkardiagnoser hörde till metoderna för att tysta statens fiender.

Stasichefen Ernst Wollweber ka­llade de inofficiella medarbetarna för andningsorgan: ”Utan dessa lungor kan vi inte leva och inte arbeta.” De inofficiella medarbetarna blev en skuggarmé. Fiender till DDR och partiet måste bekämpas och därför blev övervakning livsviktig. Till och med övervakarna övervakades. Wollweber råkade i onåd 1957 och efterträddes av Erich Mielke som blev minister för statssäkerhet fram till DDR:s sammanbrott. Då upptäcktes det att han i Stasis huvudkvarter förvarat ett strängt hemligt arkiv, ”Röda nejlikan”, som innehöll komprometterande handlingar över nära medarbetare som exempelvis utbildningsminister Margot Honecker och politbyråmedlemmarna Günter Mittag och Hermann Axen. Där fanns också belastande information från nazitiden om DDR-politiker och höga tjänstemän som kunde användas vid utpressning.

Christian Booss och Helmut Müller-­Enbergs bok har väckt stor uppmärksamhet i Tyskland. Boken, som är högst läsvärd, inleder en ny fas i Stasiforskningen och ger en bred översikt över de nya resultaten inom ett viktigt och dynamiskt forskningsområde.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.