Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 02:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dark-waters-skrackinjagande-rattsthriller-om-miljoskandal/

Filmrecensioner

”Dark waters” skräckinjagande rättsthriller om miljöskandal

Tim Robbins, Anne Hathaway och Mark Ruffalo i ”Dark waters”.
Tim Robbins, Anne Hathaway och Mark Ruffalo i ”Dark waters”. Foto: Alamy

Mark Ruffalo är gripande som företagsjuristen som bytte sida och drev en process mot en miljöförstörande kemijätte. Todd Haynes ”Dark waters” är sevärd men hade gjort sig bättre som ren skräckfilm, menar Kerstin Gezelius. 

– Vi är bara så sjuka som vi tillåter oss att vara. Eller hur?

Gruppledaren för ett självhjälpsmöte ute i den kaliforniska öknen, dit förtvivlade vallfärdar för att de har blivit allergiska mot alla kemikalier i luften, i krämer, parfymer och avgaser, ser nästan hotfullt på en äldre kvinna i gruppen. Hon vägrar möta hans blick. Hon har just sagt att hon hellre vill skjuta huvudet av de ansvariga och hon ser inte ut att vilja ”ta ansvar” för sin sjukdom.

Scenen är ur Todd Haynes återhållna och mardrömslika film ”Safe” från 1995. Det var innan han blev känd för sina betydligt mer glamourösa filmer ”Velvet goldmine”, ”Far from heaven”, ”I’m not there” och ”Carol”. Nu, tjugofem år senare, tar han upp kampen igen, pådriven av skådespelaren Mark Ruffalo, som velat använda sina Hulken-pengar till film som betyder, kanske till och med förändrar något. 

Ruffalo själv spelar företagsjuristen Robert Bilott som 1998 slog om från att försvara kemiföretag i rättsprocesser till att inleda en process mot jätten DuPont, vars teflonindustri spyr ut så mycket gifter i vatten och land att en hel by blir förgiftad, cancern sprider sig, barnen får svart tandkött och korna dör.

Haynes kanske borde ha dykt rakt ner i de mörka vattnen i stället och skrämt oss rejält.

Han är gripande i rollen. Tonar ner både sin allmänna söthet och sitt berömda raseri och bara gnetar vidare med den tilltagande tröttheten dunkande innanför ögonen, alltmer förvriden av konsekvenserna av att ha lyssnat på sitt samvete. Det är över huvud taget mycket fint skådespeleri i filmen (Tim Robbins överraskar med att inte glida ovanpå) men det är Bill Camp som den modiga bonde som först drar i gång alltsammans som man kommer att minnas längst.

Då och då – som i inledningsbilderna av badande ungdomar i egendomligt mörkt vatten – lyckas Haynes få till den paranoida, förgiftade stämningen från ”Safe”, men ofta verkar han lite stressad av thrillergenren och trogenheten mot de verkliga människorna. Han kanske borde ha dykt rakt ner i de mörka vattnen i stället och skrämt oss rejält.

DuPont hade vetat länge vad de gjorde och till och med testat kemikalierna på sina egna anställda och allt det här pågår runt jordklotet dag och natt. ”Dark waters” är lite för lätt att komma över med tanke på sitt ämne. Den hade gjort sig bättre som ren skräckfilm.

Se mer. Tre filmer som gett Mark Ruffalo en Oscarsnominering: ”The kids are alright” (2010), ”Foxcatcher” (2015), ”Spotlight” (2016). 

Läs fler filmrecensioner i DN