Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Darling var en modig och kaxig storasyster

Foto: Emma Eriksson

År 1996, på det sprillans nya internet, dök den upp: Tidningen som gav självförtroende och hopp till en hel generation unga kvinnor (och män) – men aldrig själv kallade sig feministisk. DN:s Hanna Mellin, en bland många andra Darlingtjejer, tecknar Darlings historia.

Sjutton år. Valet av tröja kan förändra tillvaron för alltid, eller åtminstone ge upphov till ett nytt smeknamn. Vilket i princip är samma sak.

Jag står framför hallspegeln och stirrar. Militärgrön t-shirt med stor, snirklig vit logga över bröstet, hennafärgat hår, 501:or. Unisexdoften ”CK One” under armarna, ett värdelöst deostick helt utan effekt som redan lämnat mörka fläckar på den slappa bomullen. Fjärilar i magen på bussen. Glor alla fast ingen tittar på mig?

Foto: Emma Eriksson

Jag hinner gå över halva skolgården innan den första ropar ”Darling!”. Några som inte hunnit läsa vad det står på tröjan förrän jag fort gått förbi hakar ändå på och tjuter ”Hej darling!”, ”stanna då darling!”. Jag stannar inte för någon. Och nästa dag tar jag på mig t-shirten igen.

Darling är en tidning. Den finns på tjockt papper på Pressbyrån vid tunnelbanan. De lägger undan en om man frågar.

Darling är mer än en tidning. Den finns också på nätet. Internet alltså. 1996 är det inget som alla har hemma. Jag läser den på biblioteket tills vi får eget modem, tiden man tillbringar i cyberspace läggs på telefonräkningen. Det kostar per minut. Per minut Hanna!, säger pappa.

Historien om Darling utspelar sig i ett medieklimat som känns närmast forntida i dag, långt längre bort i tiden än de tjugo år som gått sedan det första numret lades upp.

– Vi var kids, säger Darlings chefredaktör Marie Birde. Alla jobbade jättemycket och jobbade man inte så hängde man på jobbet. Vi gjorde allt i grupp, åt frukost lunch och middag ihop, nästan som en sekt. Vi blev matade med att vi kunde göra vad som helst. När nya tekniska möjligheter dök upp på nätet samlades vi runt en skärm och tittade tillsammans när något laddades ned.

Nya idéer inom både teknik och journalistik kunde få frodas fritt i mitten av 1990-talet då begrepp som ”klickhets” och ”varumärkestänk” lika gärna kunde betyda något inom livsmedelsindustrin. Tjugo år är en lång tid, ändå är diskussionen om relationen mellan papperstidningen och nätversionen i högsta grad aktuell på landets tidningsredaktioner 2016.

 

Att Darling fanns först som nätfanzine och först senare i pappersformat var en radikal tanke.

 

På drrling.se kunde man läsa texter som bara publicerades där, medan det i pappersdarling som kom nästan en gång i månaden var fullt med annat. De olika numren kompletterade varandra med matchande teman, i dag skulle man säga att nättidningen hade unikt redaktionellt innehåll, men så sa ingen 1996.

– 1996 gick internet från att vara något ganska obskyrt till att vara tillgängligt för den breda massan. ”Internetpaketet” blev årets julklapp och väl ute på nätet präglades innehållet av en slags nybyggaranda, att Darling fanns först som nätfanzine och först senare i pappersformat var en radikal tanke då. De var onekligen pionjärer, säger Linus Larsson, techredaktör på DN som läste Darling för att han läste allt på nätet.

Det fanns inget som Darling i Sverige. Tidningen Pop kändes så musikspecifik att nutida hipsterbibeln Kinfolk framstår folklig som en Ikeakatalog i jämförelse. Gratistidningarna Ultra och Nöjesguiden var alltid slut i skolans grupprum och på omslaget av Veckorevyn satt fjorton tjejer i baddräkt och högklackat och tävlade om att bli nästa Fröken Sverige. Röstningskupong fanns inne i tidningen.

Brita Zilg hade gått ut Berghs och jobbade på Nöjesguiden men plockades snabbt upp av ett nytt så kallat internetkonsultföretag, Spray. Med sig hade hon sitt examensprojekt, en dummy på en tidning som innehöll allt det hon saknade i det svenska tidningsutbudet. Tidningen hette Darling.

– Jag gjorde min önsketidning, ett resultat av att jag var intresserad av att jobba på tidning men inte kom på en enda som jag faktiskt ville jobba på, säger Zilg som tillsammans med Marie Birde har haft ikonstatus i mitt och många andra läsares huvud i två decennier.

Foto: Emma Eriksson

Marie Birde och Brita Zilg på Riddargatan 17 där tidningen startade. Foto: Emma Eriksson.

– Darling är nog lite bortglömd i dag, säger hon och lägger till: Det är nog mest sådana som du, tjejer i 30–40-årsåldern som kommer ihåg den.

Och saknar den. För Darling var som sagt inte bara en tidning. Den var en gul tegelväg igenom Oz mot framtiden, en dröm om livet efter tonåren då man skulle bo ihop med kompisar, ligga med popstjärnor och komma in på klubbar. Darling var ett erfaret, kaxigt storasyskon som lät en låna skivor, kläder och visste kanske inte allt om livet men ändå väldigt mycket mer än en själv. I väntan på att livet skulle börja kunde man bli en Darling, åtminstone bära t-shirten.

 

Under de där åren i slutet av 1990-talet, när nästan inget var gjort digitalt, så var experimentlustan en enorm drivkraft.

 

Spray, grundat 1995 – mytomspunnet och främst förknippat med it-boomen, bubblan och sedermera kraschen, gjorde några av de första hemsidorna till bland annat TV4, Trygg Hansa och Expressen. Brita Zilg hade fortsatt att jobba på sin tidningsdummy sedan examen och också engagerat andra under arbetets gång.

– Marie träffade jag på Nöjesguiden, hon var en blyg indietjej men rolig och smart så henne ville jag absolut ha med. Under arbetet med tidningen, som vi ägnade oss åt på kvällar och helger, blev det 1996 och internet hann göra intåg och fanns plötsligt överallt. Någon kom på att vi ju faktiskt kunde strunta i att gå till ett förlag med Darling som planerat utan prova att lägga ut den på nätet istället. Att jobba på Spray var att vara i en miljö där allt kändes möjligt, säger hon.

Jonas Svensson, en av grundarna av Spray som naturligtvis gått under epitetet ”Spray-Jonas” i intervjuer sedan dess, var pigg på att prova nya medieformat, karaktäristiskt både för honom och för den rådande tidsandan.

– Det är kanske svårt att förstå i dag, men under de där åren i slutet av 1990-talet, när nästan inget var gjort digitalt, så var experimentlustan en enorm drivkraft och tron på att man kunde förändra saker till det bättre nästan oändlig, säger Svensson som nuförtiden bor i Santa Barbara, Kalifornien och har sparat nästan alla nummer av Darling.

– Jag bläddrade igenom några av dem när jag var hemma i Sverige i somras. Jag har nu tre döttrar och kan än mer förstå varför tidningen fick genomslag och var banbrytande på så många sätt. Att prata om väsentliga saker, i vissa fall tabubelagda ämnen, på ett så direkt sätt var helt nytt, säger han.

Darlingredaktionen bestod av lika delar anställda på Spray och handplockade frilansare med rätt inställning och idéer. Johanna Koljonen, Marit Bergman, Elin Unnes, Svante Tidholm, Tommie Jönsson, Emi Guner och Therese Svensson var några av namnen som låg bakom en “Mina vänner” med Patrick Bateman, ett digitalt grunge-jeopardy, intervjuade två anonyma saxofonister under rubriken “Könssaxofonernas kamp – du är bjuden på saxparty” samt frågesporten ”Old people say the darnest things” med Hans Alfredson, Kjell Lönnå och Alice Timander. Samt, naturligtvis – den legendariska artikeln och kampanjen ”analsex – nej tack”.

Efter ett halvår ville Spray utöka verksamheten och bli ett mediehus i stil med Bonnier eller Schibsted. Nättidningen Darling, det nördiga och coola fanzinet på internet skulle tryckas på papper och bli magasin. Brita Zilg kunde jobba med tidningen på heltid och responsen var stor redan från början.

– Det strömmade in läsarfrågor till frågespalterna i ”Fråga Darling” och vi fördelade frågorna mellan oss i den nya redaktionen, säger hon.

Marie Birde liksom Brita Zilg berättar om utflykten till Forsmark för kärnkraftsnumret som exempel på hur redaktionen arbetade, någon fick en idé och fem personer åkte och undersökte. När de berättar om den kreativa processen på Darling låter det provocerande ljuvligt och nästan ofattbart i det nuvarande tidningsklimatet.

– Bara vi levererade kunde vi göra vad vi ville, arbetet med tidningen var väldigt demokratiskt. Det var som en skola, vi hittade på vårt eget sätt att göra tidning. Vi utgick från våra personliga intressen och spann vidare på dem tillsammans. Allt vi gjorde, gjorde vi på känsla, säger Birde.

Foto: Emma Eriksson

Redaktionsmedlemmarnas intressen resulterade i den unika blandning av högt och lågt, personligt och analytiskt som utgjorde Darling. Prenumeranterna utgjorde den största läsargruppen och blev korade till Darlings och ”Darlingtjej” var ett begrepp. Martina Landendorf, lektor i medier och kommunikationsvetenskap på Roskilde universitet, skriver i sin avhandling ”Grrlziner, populärfeminism, identitet och strategier” 2004 att Darlingtjejen var ”en identitet som konstrueras av tidningen” och beskriver henne som någon som ”vill vara alternativ och intresserar sig för musik och rockfestivaler”.

Elin Unnes, författare och DN-medarbetare, var även hon en hängiven Darlingtjej innan hon tog mod till sig och frågade om en praktikplats på Darling, hon stannade i två och ett halvt år och blev tidningens musikredaktör.

– Man känner sig ju alltid så ensam när man är ung, och första gången jag läste Darling, i mitt loppbo i Östersund, kunde jag inte fatta att det fanns en massa andra tjejer – och killar – som kommit fram till samma sak som mig. Jag blev kär, säger hon.

 

Jane Magnusson skrev i DN att vi var feminister ganska omgående efter tidningens start, så vi läste på om feminism och höll med henne.

 

Landendorfs avhandling som granskar Darling och tidningen Corky (som gavs ut av QX-förlag) är koncentrerad på feminism, kön och sexualitet. Båda titlar benämner hon som ”Grrlziner”.

Hon beskriver kategorin som ”Grrlzinerna har feministiska ambitioner, men använder sig ändå av en populär eller till och med kommersiell form som föraktats av många feminister”. Ordet Grrlzine anspelar precis som Darlings nätadress drrling.se på 1990-talsfenomenet Riot girrls, den feministiska undergroundrörelse som blev till populärkultur och uppmärksammades i tidningar som Darling.

Enligt Marie Birde hade Darlingredaktionen ingen speciell uttalad feministisk agenda.

– Vi blev mer och mer medvetna om att vi på Darling blev någon slags förebilder och fick respons snabbt. Jane Magnusson skrev i DN att vi var feminister ganska omgående efter tidningens start, så vi läste på om feminism och höll med henne om att vi nog var det. Vi hade nog inte funderat på just det utan mer tänkt att vi kunde göra vad vi ville, säger hon.

Elin Unnes bekräftar den inställningen.

– Feminismen var en icke-fråga. Som jag minns det var det så underförstått att vi inte pratade om det. Man hade ju problem med nynazister på den tiden också, och vi fick långa, arga, handskrivna brev, både från dem och från personer som inte tyckte att vi var äkta feminister, eller feminister på rätt sätt. Det har gjort mig allergisk mot den typen av åsiktstävlingar, säger hon.

Artisten Marit Bergman var också en flitigt förekommande skribent i Darling och minns tiden på tidningen.

– Man kan ju lugnt säga att vi var med om att popularisera och avdramatisera feminismen för vår generation. Vi hade kanske inte världens hårdaste analys och inte så enhetliga politiskt, men jag tror att vårt sätt var det som fungerade i den tiden, säger hon.

 

Samtidigt förstod jag alltid att Darling var lite av en barnstjärna, vad skulle jag göra sedan som kunde toppa det här?

 

Att utgå från sina egna intressen kräver att man ständigt intresserar sig för nya saker, annars löper man naturligtvis risken att upprepa sig – inte önskvärt för en tidning som förknippas med nya idéer och skruvade texter. Efter fem år hände just det och Darling drevs inte längre framåt och uppåt i samma takt, vad skulle man göra nu?

– Att vara chefredaktör för Darling som mitt första jobb gjorde det lite svårt att fortsätta arbeta på mer ”vanliga” redaktioner. Jag har alltid velat tillbaka till att göra tidning på det sättet vi gjorde Darling. En redaktion, eller ja världen i övrigt, fungerar inte riktigt så som vi jobbade, säger Marie Birde som i dag är i startgroparna att lansera sin nya tidning ”Koko”.

– Jag fick nypa mig själv i armen ibland och inse att jag faktiskt hade skapat mitt drömjobb. Samtidigt förstod jag alltid att Darling var lite av en barnstjärna, vad skulle jag göra sedan som kunde toppa det här? säger Brita Zilg.

Brita Zilg lämnade jobbet som AD på tidningen och började formge bokomslag, dessutom hade hon sålt sina aktier i Spray och börjat plugga till läkare innan it-bubblan sprack och allt gick från oändliga möjligheter till att plötsligt ta slut.

– Vi trodde att den där krisen, den gällde alla andra men inte Spray. Vi var för unika. Sedan gick det ganska snabbt. Från att allt var möjligt och världen låg för våra fötter till ett morgonmöte där tjugo personer fick sparken. Allas aktier störtdök, men vi trodde det var tillfälligt. Men it-kraschen var inte anledningen till att Darling dog, säger Brita Zilg.

Darling hade lämnat Spray och ägdes under en kort tid av Egmont, cirkeln hade slutits och Darling hade hamnat på ett riktigt förlag till slut. Även om lusten att fortsätta göra tidning tillsammans inte var lika stark som tidigare så var viljan att arbeta tillsammans fortfarande självklar.

– Egmont ville sälja oss vidare och vi var trötta på oss själva, säger Birde.

– Alla blev på gränsen till utbrända på slutet, folk började tröttna, menar Zilg. Det var helt vårt eget beslut att lägga ned. Vi förstod ju att Darling var ett slags varumärke och planerna var att fortsätta jobba tillsammans men med något annat, vi pratade om att öppna en restaurang ihop. En amerikansk diner. Vi var till och med och tittade på lokaler, men tidningen Darling, den föddes och dog med oss, säger Zilg.

Även om redaktionen beslutade att kill their Darling så lever arvet efter tidningen vidare hos oss som tack vare den fick inspirationen och modet att med självklarhet göra egna projekt, skriva en pjäs, starta ett band, säga ifrån, vara oss själva. Det har inte dykt upp en värdig efterträdare till Darling, ännu. Men vi ”Darlingtjejer” fick tillvaron förändrad för alltid.

Fakta.

Darling var titeln på den nättidning (drrling.se) som publicerades första gången 1996 och även trycktes på papper mellan 1997–2001. Grundare och AD var Brita Zilg. Chefredaktör var Marie Birde. Internetkonsultföretaget Spray bidrog till Darlings uppkomst och många av redaktionsmedlemmarna var anställda på Spray. Darling såldes sedermera till Egmont förlag innan tidningen lades ned.

Adressen Darling.se gick inte att få tillgång till då man var tvungen att visa utgivningsbevis på en fysisk tidskrift och ha ett företag för att få ett domännamn 1996. Drrling.se var även en blinkning till den punkiga riot grrl-rörelsen.

Darling hade en upplaga på 20 000–25 000 lösnummer och 9 000–10 000 prenumeranter.

DN skrev om Darling första gången den 17 december 1996 i artikeln ”Darling: Ny tidning för tjejer på internet. ’Vi är Veckorevyns arga lillasyster’, säger redaktionsmedlem” av Nanok Bie.

Medarbetare i Darling var bland andra: Johanna Koljonen, Marit Bergman, Tommie Jönsson, Emi Guner, Svante Tidholm, Sara Teleman, Elin Unnes.

Personfakta.

Marie Birde, 41 år

Yrke: Då chefredaktör för Darling, nu chefredaktör och grundare av Koko, en tidning för barn 7–13 år. Koko innehåller pyssel, tips och artiklar som barn kan läsa själva eller tillsammans med familjen. Flera gamla Darlingmedarbetare medverkar.

Brita Zilg, 47 år

Yrke: Då grundare och AD på Darling, nu ST-läkare i rättsmedicin på Rättsmedicinalverket. Var en av dem som låg bakom antologin ”Fittstim”, 1999, samt formgav den.

3 röster om Darling

Foto: Paul HansenJane Magnusson, skrev om Darling i DN ”Darling med smart profil” 1997

Hur påverkades du av att läsa Darling?

– När min DN-artikel publicerades minns jag hur en äldre manlig kollega kom in i rökrummet till DN kultur där vi brukade sitta. Han förklarade rätt länge att analsex visst var skönt. Jag satt tyst och tänkte på våra anatomiska olikheter. Jag tänkte på vår åldersskillnad, på var vi befann oss i DN:s hierarki och att utläggningen var helt galet märklig. Jag teg i ren skräck. Tack vare Darling tror jag inte det samtalet hade behövt ske i dag.

 

Foto: Erik Haal
Sanna Samuelsson, chefredaktör Bang

Vad minns du från Darling?

– Att de brukade svara väldigt drygt i sina frågelådor. Det var rätt kul, men jag förvånades över attityden, att de vågade vara så dryga mot sina läsare. Då kunde man ju vara det, det var innan alla blev så serviceinriktade.

Hur om alls, hur har Darling påverkat dagens feminism?

– Framför allt så tror jag att Darling var med och skapade en mer lättsam feminism, som tidningar som Nöjesguiden eller sajter som Edit har fortsatt med. Åsikterna är inte nödvändigtvis mindre radikala men det ser ”glossy” ut och teorierna är inte lika komplicerade eller akademiska. Man får också skämta.

Foto: Eva Tedesjö

Alice Eggers, Darlingläsare, i dag författare och bibliotekspedagog

Varför fick inte Darling någon uppföljare?

– Av flera anledningar, tror jag. Dels är det fler som ser feminism som något nödvändigt integrerat snarare än ett särintresse, dels är papperstidningar inte samma självklara medium. När Spray hade Darling var det ju i en absurd ekonomi, där massa svinunga människor plötsligt var miljonärer och ville ösa pengar över kul grejer utan motprestationskrav. Bang har blivit mycket mer lik Darling än den var då, mer popkultur, mindre akademi. Gränserna är också upplösta på ett annat sätt mellan avsändare och publik, Darlings efterföljare kanske är StreetGäris-gruppen på Facebook. Darlingredaktionen var ju väldigt internetförtjust.

3 Darlingmedarbetare minns

Foto: Anna Schori
Emi Guner, anställd på Spray och redaktionsmedlem, i dag copy writer och författare

Vad minns du speciellt från Darling?

– När vi skickade ett ”Pogogram”. Jag tror det skickades till våra mer seriösa kollegor på Pop eller Bibel. ”Pogogrammet” innebar att det plingade på dörren och en punkare steppade in i rummet med en bandare. Han tryckte på play, pogade en stund, plockade upp bandaren och gick därifrån. Så mycket roligare än blommor. En kille vi hade med under rubriken ”Cute programmer alert” gick vidare till att bli digital chef för hela LVMH-koncernen, många fick ett break i Darling! Det var också intressant att skriva ut banden från när vi stängde in en massa killar i ett rum tillsammans med en bandspelare och bad dem prata om mens.

Foto: Olov Tegby

Svante Tidholm, medarbetare som låg bakom kolumnen ”Svante Sez” i Darling, i dag projektledare för Fatta man och Way Out West

Hur har du påverkats av att jobba för Darling?

– Från tiden med Darling fick jag med mig ett feministiskt mod, att inte vara rädd för jämlikhetsfrågor. Det var så många grymma kvinnor som gjorde tidningen, Brita, Marie, Therese och alla som kom och gick, men vi var också ett gäng snubbar som var med på ett hörn och vi kunde jobba rätt bra ihop. Tror jag. Fast jag var antagligen ett arrogant arsle, när jag kollar på många av texterna verkar det så i alla fall.

Foto: Privat


Therese Svensson, reporter på Darling, i dag kock och kommunikatör

Vad var Darlings bästa egenskaper?

– Darling var smart, rolig, snygg och ”weird.” Eftersom vi gjorde den helt efter egna huvuden och hjärtan formades den efter dem, inte annonsörer och marknadsundersökningar. Jag tror folk tänkte att de kunde lita på Darling eftersom vi alltid sa vad vi tänkte och tyckte även om det var konstigt, pinsamt, ute eller udda. Just att redaktionen var som en svensk version av Breakfast Club var dess absoluta styrka. Vi var ju inte 30 slätstrukna ”nyss-utexaminerade-journalisthögskoleelever” direkt. Alla medarbetare var unika på sitt sätt med egna nördområden. Min dröm är att samma redaktion ska göra tidningen Goldie (efter Golden Girls) när vi är i 50-årsåldern.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.