Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/david-wallace-wells-coronaviruset-avslojar-det-trasiga-usa/

Kulturdebatt

David Wallace-Wells: Coronaviruset avslöjar det trasiga USA

Hur många i New York kan testa sig? Sjukvårdens brister är stora.
Hur många i New York kan testa sig? Sjukvårdens brister är stora. Foto: Marcus Santos/TT

I det rikaste land som någonsin funnits i världen är var och en utlämnad åt sig själv. Oron över coronaviruset har bemötts med en tystnad som i sig är ett budskap. Allt tycks vara trasigt, skriver författaren David Wallace-Wells om tillståndet i Trumps USA. 

Det vi just nu upplever är en myndighets- och förtroendekollaps i det omedelbara inledningsskedet av en långvarig kris. Inför en framstormande pandemi har USA visat upp en närmast total brist på ansvarstagande och politiskt ledarskap – ett sociopatiskt ointresse för statsmaktens mest grundläggande uppgift: att skydda medborgarna.

Och det kommer att bli värre. Enligt en färsk, samlad bedömning av epidemiologer kulminerar inte virusutbrottet före maj. Det betyder naturligtvis inte att det kommer att vara över i maj. Det betyder att det kommer att bli värre och värre de kommande två månaderna, och under en stor del av denna tid förmodligen exponentiellt värre. Och hela tiden kommer nationens försvar att ledas och kontrolleras av Donald Trump.

Han är naturligtvis den man minst av allt vill anförtro ansvaret just nu.

Det var först i onsdagens katastrofala tal som Trump ens tycktes ta utbrottet på allvar. Och ändå verkade han oförmögen att föreställa sig ett ”försvar” bortom gränskontroller och skattesänkningar. Just detta är en för presidenten karaktäristisk åkomma, men den är samtidigt representativ. Våra ledare har så länge varit koncentrerade på vikten av ekonomisk tillväxt att de är benägna att hantera varje kris, även en överhängande humanitär kris, som ett ekonomiskt problem som ska lösas med stimulansåtgärder.  Hur vore det med sjukhusbäddar?

Men dysfunktionaliteten sträcker sig längre än till presidenten, till och med längre än till de grenar av byråkratin som han styr genom utnämningar och exekutiva direktiv. 

I USA har vi en katastrofal brist på testkapacitet. Gates Foundation och Amazon har trätt in i detta tomrum i ett försök att förse åtminstone Seattle med tester i stor skala. Men vad är det för förfärligt, dysfunktionellt universum vi lever i om det blivit privata företags och filantropers uppgift att svara för de nödvändiga medicinska åtgärderna när landet drabbats av en pandemi?

Så gott som överallt har allmänhetens oro bemötts med en tystnad som i sig är ett budskap: Du är hänvisad till dig själv.

Man kan förmodligen inte hitta något starkare argument för allmän sjukvård än dagens kris, och inget mer förödande grund för anklagelser mot vårt nuvarande system än det lirkande som krävts för att få ledande utförare och försäkringsbolag att avstå från avgifter (och acceptera självriskeliminering) för tester.

Vilket slags samhälle agerar på det här sättet, med en total brist på institutionella riktlinjer och koordinerade mål, så att de sårbara och skrämda utlämnas åt en pandemis fasor? Amerika, uppenbarligen. Nyligen skrev jag på Twitter att coronaviruset, och våra oroväckande otillräckliga försvarsåtgärder, gång på gång fick mig att tänka på en essä av författaren Umair Haque, publicerad 2018 och i första hand inspirerad av opioidkrisen. 

Temat var USA som världens första rika kollapsade stat, failed state. För varje dag framstår den karaktäristiken som mer och mer profetisk. Men aldrig har den varit så övertygande som när vi fick veta att en stängning av skolorna i New York bara kan genomföras som en sista nödåtgärd, eftersom hundratusen elever är hänvisade till sina skolor för att få mat och skulle tvingas gå hungriga om de stängde.

En nödplan har tagits fram sedan dess, som skulle göra det möjligt för skolorna att distribuera lunchpaket i händelse av en stängning. Men det aktualiserar bara nästa fråga kring omsorgen om barnen: vem ska ta hand om dem när de inte är i skolan och hur ska deras föräldrar kunna fortsätta att sätta bröd på bordet? Så många av dessa barn befinner sig redan så nära stupet, och om de faller finns det inget hållbart socialt skyddsnät.

I det rikaste land som någonsin funnits i världen är var och en utlämnad åt sig själv och allt tycks vara trasigt.

Naturligtvis finns det här och var i USA fickor där man kan hitta ledarskap: guvernörer som Andrew Cuomo i New York, Jay Inslee i Washington och Gavin Newsom i Kalifornien, för att nämna tre exempel. Och självklart finns det ett stort vetenskapligt och medicinskt mod i laboratorier och på sjukhus runt om i landet – även om Twitter-trådar och Facebook-inlägg antyder att många som arbetar inom sjukvården och bekämpar sjukdomen i dag är betydligt räddare än vad som framgår av de officiella uttalandena.

Men hittills har nästan alla initiativ för att minska de sociala närkontakterna och ställa in evenemang där många människor samlas, tagits av privata organisationer och ibland individer – privatskolor, företag, konferensarrangörer, basketligan NBA. Det har inte funnits något relevant centralt ledarskap över huvudtaget. Inte heller, och det är kanske än mer anmärkningsvärt, har det funnits någon pålitlig källa för information eller vägledning i frågor kring hur vi som individer ska bete oss. Det enda som finns är ett vakuum, en frånvaro av auktoritativt ansvarstagande, och vaga råd om att tvätta händerna, avstå från icke-nödvändiga resor och hålla ett avstånd på två meter till andra människor.

Så gott som överallt har allmänhetens oro bemötts med en tystnad som i sig är ett budskap: Du är hänvisad till dig själv.

Det är inte så ett fungerande samhälle förhåller sig till en kris. Det är visserligen viktigt att hålla i minnet att inte ens det mest pessimistiska scenariot för covid-19-pandemin mynnar ut i total social och politisk upplösning. Långt därifrån. Det handlar bara om död och lidande av stor omfattning och en oförutsägbart tung börda för en redan försvagad sjukvård. Men det är ändå häpnadsväckande och skrämmande att vi snabbt har hamnat där vi nu befinner oss, nästan helt utan förtroende för de offentliga institutioner som skulle skydda oss.

Foto: Mary Altaffer

Hur gick det till? En orsak är förstås Trump. Han har eskalerat det decennielånga republikanska kriget mot regeringsmakten, det vill säga mot ett gott styre, till den grad att det nu kan förefalla som om de enda som faktiskt utför något arbete i den federala regeringen är svärsonen Jared Kushner och rådgivaren Stephen Miller (som för övrigt tillsammans skrev onsdagens tal).

En annan orsak är nyliberalismen, som lärt oss att vi utöver vårt politiska inflytande som konsumenter och genom hur vi agerar som individer, inte ska förvänta oss mycket mer än ekonomisk förvaltning från regeringen. Medborgarna ska släppas fria på marknader utan inhägnader.

Det finns en än mer djupverkande kulturell förändring. Den yttrar sig i växande misstro mot institutioner och myndigheter, och den i Chris Hayes bok ”The twilight of the elites” så minnesvärt dokumenterade framväxten av en vardagsparanoid version av den amerikanska livsstil som bygger på idealet ”var och en för sig”.

Och till sist, ytterligare en orsak: Den ryms i det begrepp som jag tror kolumnisten Ross Douthat har använt i titeln till sin nya bok: dekadens. Imperiernas klassiska cykel; makten erövras, kompetensen etableras, girigheten och narcissismen växer fram. I en hypermodern epok har den amerikanska cykeln accelererats.

För bara två decennier sedan såg USA sig självt som ett slags evigt och allsmäktigt imperium – den oumbärliga nationen. På den tiden skulle det varit skrattretande om någon sagt att Kina var bättre på att hantera en pandemi – ja, inte bara bättre utan pinsamt mycket bättre.

Men i dag tar vi i USA, oroväckande nog, ett sådant relativt misslyckande för givet. Vi förväntar oss inte att slå Kina i angelägenheter som denna. Än mindre då Sydkorea eller Singapore.

Det som i dag framstår som en nyhet är att vi till och med presterar avsevärt sämre än Italien, där hundratals människor har dött de senaste dagarna, att vi vad gäller effektivitet och koordination snarare befinner oss i närheten av Iran, där miljoner tros kunna vara smittade, inklusive ledande regeringsföreträdare.

När länder som dessa hamnar i desperata lägen vänder de sig numera till Kina, som förser Italien med såväl mänskliga resurser som stora leveranser av medicinsk utrustning.
Det var den rollen USA brukade spela för inte så länge sedan. Men vem ska nu hjälpa oss, i den här krisen och i de som kommer?

Övers. Per Svensson

Artikeln trycktes först i tidningen The Intelligencer

Läs mer:

Samlat grepp mot smittan saknas i USA 

Trump utlyste nödläge och ska ta coronatest