Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 04:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/david-wallace-wells-var-reaktion-pa-branderna-i-australien-ar-en-moralisk-skandal/

Kultur

David Wallace-Wells: Vår reaktion på bränderna i Australien är en moralisk skandal

Australien, nyårsafton 2019. Foto: Saeed Khan/AFP

I månader betraktades bränderna i Australien som en skrämmande, men knappast ödesdiger lokal nyhet. David Wallace-Wells befarar att vår empati med klimatkatastrofens globala offer håller på att gå upp i rök.

Just nu, efter ett år då människor äntligen tycks ha vaknat upp och börjat inse det dramatiska hotet från den globala uppvärmningen har en ofattbart fasansfull klimatkatastrof utvecklats under närmare två månaders tid i utkanterna av en hypermodern megastad i den utvecklade världen – och den övriga världen tycktes länge nätt och jämnt bry sig. 

Bränderna i New South Wales som har pågått sedan i september, har förött mer än 60.000 kvadratkilometer och är fortfarande nästan helt utom kontroll för de frivilliga brandkårsstyrkor som satts in för att hejda dem. Den 12 november utfärdade Sydneyregionen en unik katastrofvarning; det är nu åtta veckor sedan och lågorna kommer nästan säkert att härja ännu i slutet av januari, först då kan riktiga regn börja falla. 

Bränderna kan förstås pågå längre än så, delvis på grund av de rekordartade värmeböljor som på en gång plågar landet (som egentligen är en hel kontinent, i Australien som helhet låg genomsnittstemperaturen i början av december på 38 grader) och förstör det marina livet i den omgivande oceanen. ”På land är Australiens stigande hetta apokalyptisk”, skrev tidningen Straits Times i Singapore. ”I oceanen är det ännu värre.”

Journalisten David Wallace-Wells i New York, mars 2019. Foto: Emil Wesolowski

Läs mer: David Wallace-Wells: ”Vi har makten att göra något åt klimatkrisen” 

Den rökmängd som omslutit centrala Sydney har redan tiofalt överskridit de halter som det anses säkert att inandas. Den utlöser brandvarnare inomhus och har tvingat stadens färjetrafik att ställa in turer eftersom båtarna inte kunnat navigera i smogen. Även Melbourne, över 80 mil därifrån, har kvävts av rök, och glaciärerna ända borta på Nya Zeeland har ändrat färg på grund av nedfallet. En tidig rapport om att koalan ”i praktiken utrotats” har visat sig vara felaktig, men en senare undersökning har kommit fram till att 480 miljoner djur dött på grund av bushbränderna. Och eftersom växter innehåller kol som frigörs när det brinner kommer eldsvådorna i New South Wales när de väl slocknat att ha fördubblat Australiens sammanlagda utsläpp av koldioxid under ett år – eller mer ändå.

Man kan välja nästan vilken dag som helst från de senaste månaderna och förskräckas över de bilder man fått se, men det var något med flödet i sociala medier på nyårsafton som föreföll mig särskilt illavarslande.

Bilderna i sig är redan oroväckande välbekanta, man känner igen dem från skogsbränderna i Kalifornien 2017 och 2018. Men själva reaktionerna på det som nu visats från Australien – och alltså under en period som sträckt sig över månader – är åtminstone för mig nya på ett ganska obehagligt sätt. Bränderna i Kalifornien fångade världens uppmärksamhet, men de i Australien behandlades utanför landet fram till alldeles nyligen som en visserligen skrämmande, men knappast ödesdiger lokal nyhet.

Vad beror skillnaden på? Här finns förstås alla de vanliga faktorerna – önskan att titta bort, att inte vilja ta in de mest skrämmande tendenserna i samtiden och vad de förebådar för vår framtid, kortsynta medier som drar sig för att bevaka klimatkatastrofer, åtminstone just som klimatkatastrofer, samt de förnekande krafter som nu tycks ha förkroppsligats av den australiske premiärministern Scott Morrison (som valdes på en kampanj riktad mot klimatengagemang och som glatt tog långsemester i Hawaii medan hans land brann) lika mycket som av Donald Trump eller Jair Bolsonaro.

Men ytterligare två förklaringar infinner sig osökt, ingen av dem särskilt uppmuntrande. Den första är att själva varaktigheten i den pågående klimatrysaren gör att vi kan normalisera den trots att den fortsätter att växa – plåga, angripa och skrämma oss. Nästan alla skador i skogsbranden Camp Fire i Paradise, Kalifornien, åstadkoms under loppet av fyra timmar, och den korta tiden kan ha varit lika viktig för vår kollektiva skräck som den hastighet elden spreds med. Om den varat längre, även med samma intensitet, skulle vi kanske ha vant oss även då som vid ett slags katastrofens vita brus, hur svårt det än kan vara att föreställa sig.

En sådan hypotes är förstås så mycket mer oroande som klimatförändringarna oundvikligen kommer att sprida just den här sortens fasor under kommande decennier. 

Läs mer: Björn Wiman: ”David Wallace-Wells bok ”The uninhabitable earth” är suveränt gestaltad” 

I dag finns det olika sorters naturkatastrofer, som torka, som vi vet kan bestå i månader, eller till och med i åratal, och som trots att de borde påkalla vår uppmärksamhet sällan gör det. Till den kategorin kan man räkna in de översvämningar som drabbade den amerikanska Mellanvästern i våras – de pågick i flera månader på sina håll och förhindrade bönderna från att plantera grödor på 7,5 miljoner hektar. 

Men att fullt ut fatta en översvämning som just en bestående, månadslång katastrof är en sak, hur otänkbar den än skulle ha förefallit för medelamerikanen för bara fem eller tio år sedan. Att börja se skogsbrandssäsongen som ett ständigt hot är också en skrämmande tillvänjning, även om man i Kalifornien nu gör just det. Men att uppfatta markbränder i sig – som kan spridas i över 100 kilometer i timmen och ge upphov till egna vädersystem med blixtnedslag miltals bort från själva elden och som vållar nya bränder – inte som en plötslig katastrof utan som ett halvt permanent, pågående tillstånd förefaller mig vara en helt ny nivå av tillvänjning. Och ändå är det dit vi nu kommit.

Den andra förklaringen är möjligen ännu mer oroande. Om man för sex månader sedan hade sagt mig att en klimatkatastrof som denna skulle drabba en plats som Australien skulle jag kanske inte precis ha väntat mig en heltäckande, global bevakning – att se Sydneys operahus mot en spöklik bakgrund av orange rök ger måhända spektakulära bilder men är ändå inte fullt så lockande för sociala medier som att se Kardashians evakuera sin dal på Instagram – men jag hade väntat mig betydligt mer än det vi hittills sett. Och inte på grund av någon högstämd tilltro till medierna, eller till allmänhetens intresse för uppskakande historier som denna – utan av ett betydligt bistrare skäl: i decennier har vi i USA och Västeuropa ägnat betydligt större uppmärksamhet åt klimatrelaterade olyckor som i begränsad skala drabbat Väst än vi någonsin ägnar dem som så dramatiskt hemsöker Asien och det globala Södern.

En så diskriminerande hållning i reaktionerna är moraliskt skandalös, klimatförändringarna drabbar redan i dag utvecklingsländerna på ett sätt som knappast någon i det rika Väst skulle anse acceptabelt – om de bara tillät sig själva att se det. Men det är också en inställning som visat sig djupt inrotad, och jag hade just därför väntat mig att det oerhörda som nu drabbat Australien, en i huvudsak vit, engelskspråkig tidigare koloni, numera del av Första världen om också långt borta, skulle väcka sympati och empati bland miljontals i USA och Europa.

Läs mer: Bränderna har chockat invånarna: ”Elden lät som ett godståg” 

Dessvärre har världens reaktion på bushbränderna visat på det närmast motsatta: inga band av lojalitet, inte ens av stammässig samhörighet, tycks vara starka nog för att vi inte ska bortse från dem om det gör att vi kan uppfatta lidandet på andra håll i världen som försumbart för våra egna liv. Dessa bränder är förstås bara en katastrof, och planeten har många liknande prövningar framför sig. Men det skulle höra till de mest perverst groteska följderna av klimatförändringarna om de kom att göra slut på den här typen av globalt diskriminerande blick – men inte för att ersätta den med en känsla av en allt omfattande humanitet, utan med en ordning där empatins cirklar ständigt krymper.

 

Översättning från engelska: Lars Linder