Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dawit-isaaks-redaktor-jag-tolkar-sveriges-agerande-som-likgiltighet-och-forsummelse/

Kultur

Dawit Isaaks redaktör: ”Jag tolkar Sveriges agerande som likgiltighet och försummelse”

Bild 1 av 2
Foto: Fredrik Funck
Bild 2 av 2
Foto: Fredrik Funck

Journalisten Dawit Isaak har snart suttit fängslad i Eritrea utan rättegång i 18 år. 

Nu är Dawit Isaaks chefredaktör Aaron Berhane för första gången på besök i Sverige. Han kräver att den svenska regeringen gör mer för sin fängslade medborgare.

– Efter snart 18 år utan framgång borde man pröva något annat än tyst diplomati, säger Aaron Berhane.

Rätta artikel

På bordet framför oss vecklar Aaron Berhane ut eritreansk presshistoria i tabloidformat. Den femte juni 2001 publicerade Setit ett öppet brev med krav på demokratiska reformer i Eritrea, bland annat undertecknat av flera högt uppsatta tjänstemän. Berhane pekar ut fotografier på respekterade figurer i landet på tidningssidorna.

– Brevet fick ett enormt genomslag och många hoppades att det skulle bli en vändpunkt för Eritrea. Nu har det gått 18 år och vi väntar fortfarande på politisk förändring, säger Aaron Berhane.

Den exileritreanske publicisten är på besök i Sverige för första gången och tar emot i Reportrar utan gränsers lokaler i Stockholm. Aaron Berhane är en av grundarna till Setit, en nyhetstidning på tigrinja som publicerade sin första utgåva hösten 1997. Innan året var över hade han värvat den profilerade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak till sidorna.

– Jag hade hört hans inslag på radion och vi behövde kunniga journalister till tidningen. Min vän som kände Dawit sedan tidigare tog kontakt med honom och på den vägen var det, säger Aaron Berhane.

Åren efter självständigheten på 1990-talet tillhörde Aaron Berhane en skara idealister som ville utnyttja den nyvunna pressfriheten för att granska makten. Tidigare hade han skickat artiklar till regimtrogna medier, men de var aldrig intresserade av att publicera kritisk journalistik.

– Jag var ung och ambitiös och började drömma tillsammans med två av mina vänner. Vi ville inte att vårt land skulle begå samma misstag som många andra afrikanska länder. Eftersom ingen lyssnade på oss började vi undersöka möjligheterna att starta vår egen tidning, berättar Aaron Berhane.

Resultatet av deras research var avskräckande. Dels var hälften av landets befolkning analfabeter och det saknades en tidningsläsande tradition. Dels ägde staten landets enda tryckeri. Men Berhane och hans vänner försökte ändå – och det fanns uppenbarligen ett läsarintresse för deras idealism. Upplagan och utgivningstakten ökade snabbt och snart blev Setit Eritreas största tidning. Vännerna fick sällskap på redaktionen av ett tiotal medarbetare.

Aaron Berhane fick viss hjälp med finansieringen av sin pappa, som egentligen inte ville uppmuntra projektet.

– Han var inte övertygad om att affärsidén skulle fungera, men framför allt var han orolig för att regeringen inte var redo för granskning, säger Aaron Berhane. 

Hans pappa fick både fel och rätt. Setit blev en succé, men priset för redaktionens ansvarsutkrävande tilltal blev högt. Drygt tre månader efter att det öppna brevet hade publicerats i Setit stängde regimen ner landets samtliga oberoende tidningar. Attacken mot medierna kom som en chock.

– Tidigare hade myndigheterna bara försökt skrämma oss genom att vi blev inkallade på förhör. Polisen kunde fråga ut oss om våra källor och ifrågasätta våra avsikter, men de vågade inte gripa oss av rädsla för internationell kritik, säger Aaron Berhane.

I samband med stängningen började rykten spridas om att medierna var etiopiska kollaboratörer och några dagar senare genomfördes massgripanden av journalister och oppositionella. Bland dem fanns Dawit Isaak, som i höst har varit fängslad i 18 år utan rättegång. 

– Vi diskuterade stängningen intensivt och gick ihop flera publicister i ett gemensamt brev för att protestera mot regimens anklagelser. Samtidigt tror jag att Dawit personligen kände sig ganska trygg i egenskap av svensk medborgare, säger Aaron Berhane.

Dawit Isaaks öde är fortfarande okänt, men flera av Aaron Berhanes kollegor har dött i fängelse. Själv lyckades han gå under jorden och gömma sig i huvudstaden Asmara under hundra dagar innan en smugglare kunde hjälpa honom att fly landet. År 2002 fick han asyl i Kanada och bor i dag i Toronto där han arbetar som universitetslärare och driver nyhetssajten Meftih för exileritreaner.

På Reportrar utan gränsers rankning över pressfriheten i världen hamnar Eritrea på plats 178 av 180.

När jag ber Aaron Berhane om en prognos för den demokratiska utvecklingen i landet efter sommarens fredsavtal med Etiopien skakar han på huvudet. Han vill vara en optimist, men ser inga tecken på töväderspolitik.

– När avtalet presenterades var jag hoppfull precis som många andra eritreaner. Tyvärr har inte förhoppningarna infriats, säger Aaron Berhane. 

Efter det positiva beskedet har ingenting hänt i Eritrea, trots att konflikten med grannlandet var en förevändning för att tysta den fria pressen i landet. Regimen fortsätter att gripa oppositionella och den enda förändringen är att FN har lyft sanktionerna mot Eritrea – en framgång för presidenten Isaias Afewerki som styrt landet sedan 1993, menar Aaron Berhane.

– Det är förstås väldigt frustrerande men jag tror inte att presidenten kommer att släppa några samvetsfångar utan påtryckningar, säger Aaron Berhane.

Sedan Dawit Isaak och hans kollegor fängslades 2001 har deras fall uppmärksammats av både svenska och internationella medier. Den tysta diplomatin ger däremot Aaron Berhane inte mycket för. Resultatet talar för sig självt, konstaterar han.

– Jag kräver att den svenska regeringen gör någonting aktivt för Dawit Isaak. Han har suttit fängslad i 18 år och Sverige använder fortfarande tyst diplomati. Jag förstår inte vad det innebär. Efter snart 18 år utan framgång borde man pröva något annat än tyst diplomati, säger Aaron Berhane.

Vad skulle man kunna göra?

– Jag har lämnat in ett brev till Sveriges utrikesminister med flera förslag. Stäng den eritreanska ambassaden Stockholm till att börja med. Inför ett inreseförbud för eritreanska representanter. Det eritreanska styret respekterar uppenbarligen inte Sverige och Sverige har ingenting att förlora, säger Aaron Berhane. 

Han pratar om hur eritreaner i Sverige tvingas betala en tvåprocentig exilskatt till diktaturen, vilket länge har uppmärksammats i media. På grund av dylika påtryckningar mot exileritreaner i Kanada kastades den eritreanska ambassadören ut ur landet 2013 påpekar han och menar att Sverige borde agera på samma kraftfulla sätt. 

– Jag kan tyvärr inte tolka Sveriges agerande på något annat sätt än som likgiltighet eller försummelse. Det är sorgligt eftersom Dawit Isaak alltid framhöll Sverige som ett föredöme när det kommer till att stå upp för mänskliga rättigheter, säger Aaron Berhane.

Läs mer: FN-kommitté fick inga svar om Dawit Isaak