Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Marie-Louise Ekman, här i trädgården utanför sin ateljé i Stockholm, intervjuas av DN:s Maria Schottenius.
Marie-Louise Ekman, här i trädgården utanför sin ateljé i Stockholm, intervjuas av DN:s Maria Schottenius. Foto: Beatrice Lundborg
Kultur

”De första månaderna kunde jag inte ens gå utanför dörren”

Det har gått ett och ett halvt år sedan ­skådespelaren Gösta E­kman dog. Nu kommer Marie-Louise ­Ekmans anteckningar från hans ­sista ­sjukdomstid ut som bok.

– Det är vårt ­kärleksprojekt, säger hon.

När Marie-Louise Ekman med raska tag drar ifrån gardinerna i ateljén faller ljuset på alla hyllor med saker, saker, saker. Figuriner i porslin, nakna damer som vällustigt lutar sig bakåt bredvid en samling ulliga vita lamm. Skålar, tyger, dockbarn, djur av alla slag och storlekar, från en uppstoppad räv och neråt. En gripande liten koloni med ”flyktfåglar”, alla med en liten extra unge på ryggen och gasbinda runt. De har fått glaskupor över sig, för att skyddas från damm. 

En osannolik mängd pinaler, i perfekt ordning. 

– Ja, man måste ha ordning. Och det går inte att byta plats på dem. De finns i kraftfält (hon gör en gest med båda händerna) så att ställa den här apan på en annan hylla, det går inte.  

Hon går in i glasskåpet i hallen och plockar fram dyrgriparna. Dockor med slitna porslinsansikten från barndomen, mammans parfym, som förmodligen tappat doften. Och i ett litet rum finns det en hel vägg med lådor, etiketterade med sådant som: ”Miniatyrmänniskor”. ”Yrken uniformer”. ”Sittande badande”. ”Små djur”. ”Stora råttor”. 

Gösta och Marie-Louise Ekman 2005.
Gösta och Marie-Louise Ekman 2005. Foto: Claus Gertsen/TT

Det är ett och ett halvt år sedan hennes man sedan nästan trettio år, skådespelaren Gösta ­Ekman, dog. Det var den 1 april 2017. Och nu ger Marie-Louise Ekman ut ”Får se om hundarna är snälla ikväll ...”, som består av anteckningar som hon skrev dag för dag, ibland timme för timme, under hans allvarliga sjukdomstid mellan den 7 november 2011 och den 9 mars 2012. Det är Marie-Louises vän Ann-Marie Skarp som ger ut boken på Piratförlaget. 

Läs mer om Gösta Ekman 

Gösta Ekman hade fått cancer i gallgångarna och levern, som låg emot, hade blivit anfrätt. Det såg illa ut. Boken återger tiden när Gösta fick så mycket morfin att han inte skulle kunna komma ihåg vad som hände om inte Marie-­Louise ­Ekman varit hans ”extra minne”. Hon skriver ner detaljer, om febern, provtagningarna, ­tabletterna, vad läkarna och sköterskorna säger och gör. Och när han blir lite bättre, vad han äter, hans sinnesstämning, hur den går upp och ner och om deras kontakt sinsemellan. ”G vill ha soppa. Han äter hungrigt en halv tallrik sparrissoppa som jag matar honom med. Min älskade lilla G.”

Marie-Louise Ekman

Konstnär, född 1944.

Aktuell med: Boken ”Få se om hundarna är snälla ikväll. Dagbok förd mellan 7 november 2011 och 9 mars 2012.”  

Bor: På Söder i Stockholm.

Har varit gift med Carl Johan De Geer, Johan Bergenstråhle och Gösta Ekman, och har alltid tagit makarnas efternamn. ”De ligger som årsringar i mig”.

Barn: Fött Johanna och Lovisa. Fått Billie, Robin och Måns. 7 barnbarn.

Projekt: Scenografi till två Mats Ek-baletter som kommer på Parisoperan i juni 2019:  ”Carmen” och ”Boléro”.

Det är varmt och kärleksfullt, som det alltid tycks ha varit mellan dem.

– Den här boken är mitt sätt att få honom att vara med nu. Jag vill få med honom en liten bit till. Det är vårt kärleksprojekt, känner jag det som. 

Jag frågar hur de träffades.

– Vi hade alltid ett gott öga till varandra, ­genom årens lopp, säger hon. Om vi möttes på gatan blev vi stående och hade hur mycket som helst att prata om. Vi var ju två pratare. Gösta skrattade och sa ”vi pratar på samma gång, men vi gör också paus på samma gång”. 

Deras föräldrar umgicks, de fanns i samma kretsar. I hennes film ”Den hemliga vännen” spelade Gösta Ekman en av rollerna. Inspelningen pågick vintern 1988/1989 och när det blev julledigt blev det så tråkigt allting.

– Jag tänkte, varför sitter jag här och är på så dåligt humör? Nej, men jag saknar ju honom! Jag saknade pratet, samvaron, det höga varvtalet. Vi jobbade så intensivt och nära varandra. Till­varon utan honom blev bara beige och trist. Och det visade sig att han hade gått på sitt håll och tänkt samma sak! 

Så här i efterhand kan jag tycka att Gösta hade rätt i precis allt.

Samma vinter skulle Gösta Ekman fylla femtio.

– Det enda han kunde komma på att önska sig var att jag skulle åka med honom till Köpenhamn. Det gjorde jag. Och när vi spelat in filmen gifte vi oss. Pang. Sommaren 1989. 

– Det var det tredje äktenskapet för oss båda. Jag har aldrig litat så mycket på en annan ­människa som på honom och det var ömse­sidigt. Vi hade fullständig lit till varandra. Han var en person som hade en väldig svärta och smärta i sig. Jag tyckte att hans allvar och bråddjup var så attraktivt. 

Marie-Louise Ekman byltar på både sig och mig filtar och koftor som hon har pimpat, som hon säger, med fickor. (Hon vill alltid ha fickor på kläder.) Vi sätter oss i hennes illgröna, målade ­trädgårdsmöbler på terrassen i markplanet utanför ateljén. Själva lägenheten ligger några våningar upp i huset. Och som Gösta uttryckte saken: ”Man kan slänga ner lunchen till varandra.”

Marie-Louise Ekman i sin ateljé.
Marie-Louise Ekman i sin ateljé. Foto: Beatrice Lundborg

Båtarna glider förbi i maklig takt på kanalen bakom häcken och man hör folk prata bakom buskarna. Men ingen kan se oss. En hemlig, grön grotta för tjuvlyssnare.

Gick ni in för det på något kreativt sätt, att hålla er förälskade?

– Jag vet inte om jag är lagd åt att jobba för att hålla mig förälskad, det tror jag ingen av oss var. Vi hade så lätt för det, det blev hela tiden spännande när vi var ihop. Vi möttes i ett skede i livet när det bara var perfekt.

Var det aldrig problematiskt?

– Jo, det var jättemycket problem de första åren med alla möjliga saker. Herregud, han hade tre barn och jag hade två barn och de hade levt andra sorts liv med andra föräldrapartner. Och att jämka ihop det var inte gnisselfritt. 

– Men Gösta var väldigt klok, för om vi grälade, vilket vi gjorde många gånger den första tiden, och jag var nära att ge upp, sa han: ”Har du fått reda på något nytt här, något du inte visste innan?” Och jag sa nej, det var väl inget nytt. ”Nej, då är det väl bara att fortsätta.” Vi hade aldrig problem med relationen, utan med det yttre. Gamla partners och sådana saker.

– Så här i efterhand kan jag tycka att Gösta hade rätt i precis allt. Det tyckte jag ju inte alltid när vi var gifta men allt eftersom åren gått har jag tyckt att jädrar, vilken insiktsfull person han var. 

– Det är vårt kärleksprojekt, säger bokaktuella Marie-Louise Ekman om att ge ut sina anteckningar från Gösta Ekmans sista sjukdomstid.
– Det är vårt kärleksprojekt, säger bokaktuella Marie-Louise Ekman om att ge ut sina anteckningar från Gösta Ekmans sista sjukdomstid. Foto: Beatrice Lundborg

Medan Gösta Ekman började trappa ner började hon att trappa upp. Efter en framgångsrik period som rektor för Kungliga Konsthög­skolan i Stockholm mellan 1999 och 2008 blev hon Dramatenchef mellan 2009 och 2014. Det var ingenting hon hittade på själv. Skådespelare och regissörer ville helt enkelt jobba med henne som ledare och chef.

Hon pratar flödande om hur stödjande Gösta var. Även när hon tog stora chefsjobb, trots att han inte alltid fattade varför hon tackade ja till dem. Själv hade han betat av Dramaten och de flesta andra teaterinstitutioner i unga år.

När hon kom till Dramaten kändes det som om hon hade en skatt i fickan. Alla älskade honom. ”Det var inte helt fel när Gösta Ekman dök upp i lunchrummet”, säger hon. 

Att bli attraherad är lätt hänt, men att någon berör en på djupet, det har i alla fall jag upplevt väldigt få gånger i mitt liv.

Jag kommer själv ihåg när jag intervjuade ­henne julen 2014 och han tittade in på chefs­rummet där hon klätt om alla stolar med rosa tyg. Han steg in med en liten påse i handen, ­hälsade, ­pratade om vad han skulle laga till ­middag. Och så, hej då. De levde tätt, gjorde alla resor tillsammans, gick på alla jippon tillsammans. Man såg sällan Marie-Louise utan Gösta. Två bästisar, kändes det som. 

– Vi vävde ihop vår tillvaro och stack in ­gemensamma projekt så ofta vi bara kunde. Och vi var aldrig missunnsamma eller avundsjuka ­eller stoppade varandra. 

Hon säger att hon är rätt nöjd med att inte Gösta var den förste maken i raden. 

– Man tittar efter lite olika saker i olika åldrar. En ung människa vill en massa. Man kanske vill skaffa barn och köpa en soffa, jättemånga saker åt olika håll, och bekräfta sig själv inför sig själv och sin omgivning. Det är inte säkert att två unga människor kan matcha det där med varandra – man är ju fortfarande stadd i utveckling. 

Marie-Louise Ekman sitter i sina våldsamt lappade blå byxor, väger hit och dit på stolen och låter den ena handen gå upp och den andra ner. Obalans, helt enkelt. Men när de två träffades var ju det mesta av det avklarat.

– Att bli attraherad är lätt hänt, men att någon berör en på djupet, det har i alla fall jag upplevt väldigt få gånger i mitt liv. Och det är en väldig lycka att få vara med om.

En osannolik mängd pinaler, i perfekt ordning, präglar Marie-Louise Ekmans ateljé. Här bjuder hon på saft.
En osannolik mängd pinaler, i perfekt ordning, präglar Marie-Louise Ekmans ateljé. Här bjuder hon på saft. Foto: Beatrice Lundborg

Det börjar regna och vi går in i ateljén. Hon häller kvickt upp två glas saft. I ett hörn står ett ­lamadjur, som fick vara med vid flytten från chefsrummet på Dramaten. Gösta Ekman har försett laman med en rejäl lugg av Marie-Louises hår, som hon själv brukar klippa genom att bara ta tag i en tofs och kapa. Örhängena på laman är små pappcirklar gjorda av 8-åriga barnbarnet Rebecka. 

Bredvid, som på vakt, står en jätterulle med luddigt rosa tyg, som blev över från Marie-­Louise Ekmans stora retrospektiva utställning på ­Moderna museet förra sommaren. ”Här förfars ingenting.”

Marie-Louise om fem minnen med Gösta

Öppen kanal på radion 1978. Ett femtontal författare skrev korta sketcher och jag hade skrivit en monolog för Gösta. Den sura producenten förstod ingenting och frågade var den utspelade sig. ”I anus”, svarade Gösta och då kände jag att den här mannen kan man ju göra vad som helst med.
Den hemliga vännen, filminspelning 1988-1989. Ernst-Hugo Järegård var minst sagt bevakande och nu skulle jag ha honom och Gösta att prata med varandra på samma bild. Jag är ju en platt målare och ville ha båda framifrån. Då kom Gösta, som var drastisk i sina lösningar, på att de båda skulle tränga ihop sig i en fåtölj och prata rätt fram utan att titta på varandra. Det blev en kanonscen.
Tv-serien Vennerman & Winge 1992 där tittarserierna efter första avsnittet rasade i botten. Gösta bara skrattade och sa: ”Äntligen har jag träffat en person som har fått mig att tappa hela min publik.” Det var han helt nöjd med att han fick göra.
Utskällning av namnkunnig person. Inga namn men den här gången och många andra gjorde han sig utan problem besvärlig mot en person som uppträtt obehagligt mot en annan. Gösta var aktivist från sin ungdom och socialt orädd. Skulle aldrig sitta i ett rum och låta sådant passera.
Hans vänkrets. Varje vecka gick han och hälsade på en rad personer i närheten som jobbar på Emmaus, Röda Korset, Stadsmissionen, Återvinnarna och andra hjälporganisationer, och en man som står och fiskar i Strömmen. De hade ömsesidigt utbyte. När han hade dött hade flera av dem satt upp fotografier på honom. 

Hon plockar fram den före detta sjukjournalen, som nu fått hårda pärmar och utgivningsdatum. Medan Gösta Ekman låg på sjukhus började hon göra sina anteckningar om hans tillstånd på post-it-lappar som hon klistrade in i sin almanacka, tättskrivna, hon ­visste inte hur många det skulle bli. Men så, efter en lång kritisk period blev han plötsligt bättre. ­Mirakulöst. Åren gick. 

– Vi gick på efterkontroller i fem år, vi trodde precis att han var i mål och det trodde läkarna också. Men då hittade de något igen. Och vi fick reda på att det var kört. Drygt ett år tog det. 

Under 2016 och vintern 2017 levde ni i den vetskapen. Hur gjorde ni? Försökte ni ta avsked av varandra? 

– Nej, ingen av oss ville leva så. Det går inte att ta avsked för det är så abstrakt. Vad ska man göra? Sitta och titta på varandra och säga, snart finns vi inte? Vi hoppades båda att vi i alla fall skulle få sommaren på oss. Vi försökte tänja. 

Det kom som en total chock när han faktiskt dog...jag bara stirrade rakt framför mig i månader.

Hon berättar att hon repeterade en Dramaten-pjäs, ”Försökskaninerna”, under våren och Gösta, som hela tiden var involverad i arbetet, ville vara med på premiären. Men det visade sig att han inte orkade. Han gick bort dagen efter premiären.

– Det underligaste var att det kom som en total chock när det hände, när han faktiskt dog. Trots att både han och jag märkte att han sinade den sista veckan. Det var mycket tydligt. Men jag vill inte prata om det och jag har tagit bort de mobil­bilder jag har från den tiden. Jag ville inte ha dem kvar.

Sorgen drar över hennes ansikte. Hon markerar med händerna: bort. Och blir tyst.

Marie-Louise Ekman har alltid målat eller ­filmat sig igenom olika livsfaser. Relationen till sin mamma, skilsmässorna. Men när jag frågar om hon kunde måla efter Göstas död säger hon: 

– Nej, du är galen? Det fanns inte på kartan. 

Han dog den första april förra året. Hur såg din sorg ut den första tiden? 

– Pratar man med andra som blivit av med sin älskade, sin fru eller man eller ett barn, märker man att sorgen har sin egen dramaturgi, den är rätt så likartad. Man blir först katatoniserad. ­Totalbedövad. Knappt förmögen att röra sig.

– Och jag satt här i den stolen (hon pekar på en lång svart skinnschäslong med vit fårskinnspäls på) som Gösta köpte när hans far gick bort, och bara stirrade rakt framför mig i månader. De första månaderna kunde jag inte ens gå utanför dörren. 

Laman som följt med från Dramaten har Gösta Ekman försett med en lugg – av sin frus hår.
Laman som följt med från Dramaten har Gösta Ekman försett med en lugg – av sin frus hår. Foto: Beatrice Lundborg

Marie-Louise Ekman försvann för omvärlden. Hon berättar att hon tittade på klockan hela ­tiden, varje minut, ”tusentals gånger på ett dygn”, för att se om hon snart fick gå och lägga sig igen. Den första perioden är höljd i dimma. Tur, tycker hon, att hon har barn och barnbarn och några nära vänner som såg till att hon åt och som var gulliga och omhändertagande. En bra präst hade hon också. 

– Alla som är nära mig säger att jag har förändrats det sista halvåret, sedan i somras. De ser ändå en sorts förflyttning som jag inte ser själv. Men jag har aldrig haft någon vidare självbild eller­ själviakttagelse.

Boken har varit ovärderlig. Jag är fullständigt säker på att Gösta hade gillat att jag gjorde den.

Börjar livet sippra in igen?

– Ja, och boken har varit ovärderlig. Gösta skulle inte ha tyckt om mig som sörjande och katatonisk. Så jag är fullständigt säker på att han hade gillat att jag gjorde den. 

”Får se om hundarna är snälla ikväll ...” består av de autentiska dagboksanteckningarna. Ingenting är tillagt, däremot är en del struket. 

Hon säger att boken skapat en samvaro med Gösta i en sorts ny rymd.

– Han finns inte med som fysisk kropp, men han finns med i en annan dimension i dag. Jag bekämpar döden.

Du har nu två av dina män på ­Katarina kyrkogård. Regissören Johan Bergenstråhle ligger ju bara två gravstenar bort från Gösta Ekman. 

– Gösta gick ofta på Katarina kyrkogård och väldigt ofta sa han: ”I dag har jag varit och hälsat på mina gamla vänner. Jag har hälsat på Johan och Putte Wickman och Anna Lindh och Jan O Karlsson och Lasse Strömstedt”. Så det kändes självklart att han skulle vara där.

Gösta Ekman ligger begravd på ­Katarina kyrkogård i Stockholm. Gravstenen har Marie-Louise Ekman formgivit.
Gösta Ekman ligger begravd på ­Katarina kyrkogård i Stockholm. Gravstenen har Marie-Louise Ekman formgivit. Foto: Beatrice Lundborg

På kyrkogården finns nu en gravsten, som jag går förbi dagligen, där jag ofta ser människor stanna, titta, fotografera. 

Det är Marie-Louise som formgivit den till Gösta­. En fönsterkarm i svart brons står på ett granitblock. Man kan titta igenom fönstret på samma höjd som man vanligtvis ser genom ett fönster. Och genom det syns himlen och träden och levande fåglar.

– Jag tänkte att jag ju inte kunde göra en gravsten där man böjer sig ner, då kommer jag att bryta ihop. Böja sig ner och så en rabatt där nere, nej, det går inte.

Hur möter man sörjande? Marie-Louise Ekman ger råd

Hör av dig. ”Det kan räcka med ett kort eller sms eller något till intet förpliktande, något som inte kräver svar. Bara att man finns med någon i tankarna gör att man fylls av värme.” 

Vänta dig inte svar. ”Jag har inte tackat för någonting – inte blommorna, breven, presenterna. Man är inte i stånd att skriva tackbrev. Man är oförmögen. Kan inte känna krav.”

Ha tålamod. ”Man blir lite konstig av sorg. Man blir lite udda och sär. Man bara stänger omkring sig.”

Hon säger att Gösta Ekman mot slutet berättade att han tagit lite müsli och lagt i ena hörnan på fönsterblecket i deras sovrum. Då kom några koltrastar och pickade som han sedan låg och tittade på.

– Jag gjorde likadant, för jag ville göra hans ­rörelser. Och fåglarna kom och pickade. Då såg jag: Men här har jag ju gravstenen!

Hon berättar att den ena fågeln är brun och den andra är svart. Det är en kvinna och en man. Hon ska själv ligga där bredvid honom, en dag.

Nu har det gått ett och ett halvt år. Det är nu, först nu, som hon kan tänka sig att gå och ta ett glas vin med någon. Hon har i stort sett inte gått ut, och talar om ett socialt celibat. Det har inte funnits något val.

– Jag som är en lustdriven person i mitt arbete har tappat lusten totalt. Det har känts som om jag inte har något golv att stå på, inga väggar. Inget rum att röra mig i.

Men ändå, hon är på väg tillbaka. Hon säger att det är Gösta som har knuffat i gång henne. När hon pratar om boken och gravstenen, det konkreta och konstnärliga arbetet, får hon liv i blicken och de kraftfulla händerna, arbets­händerna utan bjäfs och pynt gestikulerar. Och nu är hon i gång med scenografin till Mats Eks två baletter ”Carmen” och ”Boléro” – ”väldigt roligt och spännande”– som ska visas på Parisoperan i juni.

Vi har snart druckit upp saften.

– En sak vill jag säga. Jag känner ömhet inför andra människor. Av sorg blir man i varje fall inte bitter och cynisk. Man känner människokärlek, tycker jag.

Foto: Beatrice Lundborg
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.