De kallar oss ”De anständiga”

När jag flyttade till Danmark våren 2008, i samband med ett bokprojekt, gjorde jag det för att försöka ta reda på om Danmarks politiska situation kunde bli Sveriges. Jag ville veta hur det påverkade ett land att få in ett främlingsfientligt parti i parlamentet. Vad händer med politiken, retoriken men också människors vanliga vardag?

Nu har det gått flera år. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen i Sverige och är inne på sin andra mandatperiod, och antirasismen har blivit ett större politiskt ställningstagande än det var förr, också på hemmaplan.

Samtidigt har Dansk Folkeparti ytterligare stärkt sin position i grannlandet. Förra året blev partiet det största i EU-valet, och en undersökning i Danmarks största tidning ­Jyllands-Posten visade nyligen att 13 procent av danskarna vill ha ett parti till höger om Dansk Folkeparti. I pressen beskrivs Sverige som ett totalitärt land som kan liknas med Nordkorea, Ryssland, DDR och Kina. Det är en retorik som man tidigare kunde höra från Dansk Folkeparti men som numera återfinns också i de stora tidningarna på ledarplats och bland tidningarnas krönikörer. Man kan läsa om Sverige som ”det multikulturella landet” som har ”försetts med en ny form för totalitarism, nämligen antirasismen som ideologi”. En Sverigebild som också har nått lokaltidningarna där man kan läsa att ”Åren 2038 till 2060 kommer de etniska svenskarna vara i minoritet.” Exempel som inte är undantag, utan en del av en bild där Sverige utmålas som ett land utan riktig yttrandefrihet, där dissidenter fängslas och där man kan prata om den ”Stasiliknande organisationen Expo” utan att någon direkt höjer på ögonbrynen.

En kall oktobermorgon tar jag tåget över till universitetsstaden Århus på Jylland där jag har stämt möte med författaren och skribenten Rune Engelbreth Larsen som bland annat har skrivit en bok om Muhammedkrisen. Han skriver regelbundet krönikor för tidningen Politiken, och han har också en egen blogg där han samlar vad han anser är rasistiska ­citat från den danska offentligheten.

– Yttrandefrihet i Danmark i dag är att du får kalla någon för neger, men du får inte kalla Pia Kjærsgaard för rasist. Det sista väcker en enorm upprördhet.

Rune Engelbreth Larsen. Foto: Anders Hansson

Rune säger att han tror att det alltid kommer att finnas icke accepterade åsikter i ett samhälle, och att det förändras över tid. Det Danmark som pratar om att det är högt i tak, och att allt skall kunna sägas, bortser ifrån att takhöjden har sänkts när det gäller annat.

– Politisk korrekthet, det är ju bara en flaska, en behållare med en etikett som du kan fylla med vad du vill. På 1980-talet var det ­politiskt korrekt att visa internationellt ansvar i flyktingfrågan, att ha hög profil i humanitära frågor och att visa medmänsklighet. I dag är det politiskt korrekt att gå in för hån och förlöjligande av minoriteter, att ifrågasätta internationella konventioner, och att säga dåliga saker om Sverige.

Rune säger att han har gått från att vara politiskt korrekt till att vara extremt politiskt inkorrekt på det sättet.

– Men de kallar mig fortfarande för politisk korrekt. Det finns en hel massa ord för sådana som jag.

Han räknar upp några av dem. Betong­humanister, landsförrädare, halalhippies, de anständiga.

Jag hajar till.

De anständiga?

– Ja det kan man bli anklagad för att vara. Det är riktigt fult. Så var det inte för 10 år sedan.

Jag tänker först att det måste vara en språklig sak. På samma sätt som ”rolig” betyder ”lugn” på danska, och ”jeg bryr mig ikke” betyder ”det tycker jag inte om”, vilket ibland skapar en viss förvirring.

På svenska betyder anständig detsamma som decent på engelska.

– Jo, jo. Men det är detsamma i Danmark.

Rune ler.

Men hur kan det då vara ett skällsord?

Rune säger att det är som med den politiska korrektheten. Det som tidigare var något positivt, kan plötsligt bli något negativt. Han säger att sådana som Søren Krarup har haft ett väldigt inflytande när det gäller samtalet i Danmark.

När jag bodde i Danmark kallades Søren Krarup för ”Den svarta prästen” och jag träffade honom på hans kontor i Dansk Folkepartis korridor på Folketinget. En artig äldre man som bjöd på kakor och kaffe och hjälpte mig att bära min väska och som stolt förklarade att han hade skrivit en bok mot de mänskliga rättigheterna, som han ansåg var djävulen i förklädnad och ett hot mot den danska livsstilen. Som menade att han var en motståndsman i ett Danmark som var utsatt för en ockupation och som kallade Sverige ”totalitärt” redan då. Före alla andra.

Då ansågs han fortfarande vara ganska extrem. Men i tidningen Politiken kunde man i höstas läsa att ”Søren Krarup står som den mest inflytelserika konservativa intellektuella under de senaste 30 åren” i en recension av en ny bok om honom. Och de flesta som jag talar med i Danmark i dag verkar hålla med, oavsett om de är eniga med Søren Krarups åsikter eller inte. Trots att han i dag inte längre sitter i Folketinget är han en central person i debatten. I dag har hans döttrar också gett sig in i politiken för Dansk Folkeparti. Marie Krarup sitter i Folketinget och Katrine Winkel Holm har suttit i Danmarks Radios styrelse i åtta år fram till 2015 och är i dag ordförande i det islamofobiska Trykkefrihedsselskabet och kolumnist i Jyllands-Posten.

Rune säger att det politiska klimatet i Danmark är som ett tåg där Dansk Folkeparti sitter i lokomotivet.

– Hela tåget har rört sig, och alla vagnarna har förflyttat sig högerut i förhållande till perrongen jämfört med för 20 år sedan. Mitten på tåget är fortfarande mitten, men vagnarna står någon helt annanstans.

Han säger att Dansk Folkeparti har varit skickliga på att skapa en bild av att allt skall kunna sägas så länge man inte kritiserar dem. Kritiserar man Dansk Folkeparti ses det däremot som ett försök till nedtystande av det fria ordet.

– På samma sätt har det skapats en bild av att Dansk Folkeparti och deras retorik är någon slags ventil som är bra för att förhindra att vi får nazism och Breivik-typer till Danmark.

Han nämner en artikel av en av Berlingske Tidendes fasta skribenter, Sørine Gotfredsen som efter Utøya skrev att ”Det är djupt bekymrande, att någon i det här landet kan ställa sig frågan var Anders Breiviks hat kommer ifrån. Vi vet utmärkt väl var det kommer från, och vi har vetat det länge. Låt oss använda den norska tragedin för att förstå faran med det multi­kulturella.”

Läsare rasade över inlägget, och Sørine medgav att krönikan antagligen hade publicerats lite för tidigt och att det nog var olämpligt att använda ord som ”bevekelsegrund” i samband med Breiviks handlingar. Samtidigt är temat i krönikan något som ofta dyker upp i debatten, nämligen att det är ”troligt, att Dansk Folkeparti och den fria danska debatten har varit med och släppt luften ur de värsta tempelriddarna härhemma”.

Rune skakar på huvudet.

– Det är ju helt absurda argument, men det gäller ändå. Ju mer vi får svina till muslimerna, desto fredligare blir vi. Med samma logik skulle man ju i så fall vara för mobbing i skolan. Ju mer barnen får säga luder och neger och feta svin, desto bättre, för då slutar de att slå varandra.

Rune säger att det är lätt att bli trött och frustrerad. Att ge sig in i de här frågorna drar till sig hat och hot, också dödshot. Därför känner han också frustration och har full förståelse för den situation som de som kritiserar islam befinner sig i, där terror dessvärre är ett mycket aktuellt hot.

– Det är ett obehagligt klimat for många, och jag märker att flera humanistiska röster har gett upp och är borta från debatten. Hela den politiska debatten kretsar för mycket kring islam som jag ser det, medan sociala problem glöms bort. Lyckligtvis skriver jag också om mycket annat, till exempel naturpolitik. Jag har skrivit flera böcker om det, och på ett sätt är det också skönt att komma ut i naturen. Att få luft på ett ställe där Dansk Folkeparti inte dominerar på samma sätt.

Georg Metz Foto: Anders Hansson

Lite senare sitter jag med Georg Metz på Rådhuspladsen i Köpenhamn. I 12 år var han chef och programledare för de dagliga TV-nyheterna på Danmarks Radio. Senare blev han chefredaktör på tidningen Information som han fortfarande skriver för en gång i veckan, och han är en stor mediekonsument. Läser de flesta danska tidningarna regelbundet; Information, Politiken, Berlingske, Jyllands-Posten, BT och Ekstra Bladet. Varje dag.

När jag träffar honom pågår det en jättediskussion om en dramaserie som den förra borgerliga VKO-regeringen (Venstre, de Konservative och stödpartiet Dansk Folkeparti) beställde av Danmarks Radio. Regeringen puttade in 100 ­extra miljoner för att de ville ha ett stort nationalepos som skulle skildra det danska slaget 1864 när Danmark förlorade en tredjedel av sin yta. Men det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Pia Kjærsgaard rasar därför i pressen och meddelar att hon är ”djupt skakad” över dramaserien och över Danmarks radio som inte har tagit sitt ansvar. Enligt henne är serien historiskt inkorrekt eftersom det så vitt hon vet ”inte fanns ­zigenare i Danmark 1864” och att de därför bara finns med i serien för att sända ett politiskt budskap till Dansk Folkeparti. För som hon säger; ”Här är zigenarna skildrade som goda och arbetsvilliga sympatiska människor, men de misshandlas av den danska nationalisten.”

Manusförfattaren svarade senare och visade forskning som stödjer att ”det har varit zigenare i Danmark till och från sedan 1550.”

I framtiden vill dock Dansk Folkeparti se en historisk konsulent som kan granska alla Danmarks radios dramaserier så att historiska fakta blir korrekta, och det är inte första gången som man upprörs över Danmarks radios produktioner.

TV-serien ”Livvakterna” hade en skurk med en frisyr som påminde om den högerextrema holländska politikern ”Geert Wilders” och det passade sig inte eftersom ”Wilders är en frihetshjälte, och inte har något med skurkar att göra”. Statsministern i Borgen var olämplig eftersom hon stod för alla ”de ’riktiga’ humanistiska hållningarna”. Att partiet beskyller Danmarks radio för att vara vänsterorienterade är heller inte något nytt. Under förra mandatperioden startade VKO-regeringen en ny statsfinansierad radio, Radio24sju. En kanal som i somras sände programmet ”Danmarks röst”, en programserie som på hemsidan beskrivs som ”Inspirerad av Voice of America, som under kalla kriget sände radio in över järn­ridån” och som på samma sätt vill sända radiosignaler över Öresund till svenska lyssnare så att de får ”diskutera alla de tabubelagda ämnen, som de inte kan, vill, eller får diskutera i de svenska medierna.”

– Man ville ha en konkurrent till danska P 1 som man uppfattade som kulturradikal och vänsterradikal, säger Georg Metz.

Numera måste P 1 dela radiofrekvens med P 2, vilket gör att det bara spelas klassik musik efter klockan 18 på den gamla frekvensen.

Han skakar på huvudet.

– Det är märkligt, är det inte? Kan du inte ta med mig hem?

Han skrattar. Säger sedan att Radio24sju har en hel del bra program också som han gärna lyssnar på. Och att det förstås finns saker som är mindre bra med Danmarks radio.

– Som de säger på Danmarks radio i dag, man ska vara i ögonhöjd med lyssnarna och tittarna. Men det har jag inte något behov av. Ögonhöjden klarar jag själv av i mitt privatliv, men jag vill gärna bli tilltalad både uppifrån och nedifrån när jag tar del av nyheter, det är det jag betalar licens för.

Han säger att det är något som han saknar mer och mer i journalistiken i dag.

– I Danmark har det mer och mer blivit att en åsikt kan vara lika bra som en annan. Jag har lov att säga min mening för jag har yttrandefrihet, och jorden är platt. Okej, men så säger vi det. Det kan ju se ut som en trevlig demokratisk inställning, men i stället har det blivit lite som med teaparty-rörelsen i USA, och det är ett problem i den danska debatten. Att man saknar respekt för sakliga argument.

Georg säger att det finns en stor skillnad i hur Danmark har hanterat de här frågorna jämfört med Sverige och menar att man gjorde en fullständig felanalys i Danmark när man trodde att man kunde marginalisera Dansk Folkeparti och ta tillbaka sina gamla väljare genom att börja anamma deras ­retorik och politik.

– Det har bara gjort att partiet har växt. Och i dag är det bara Enhedslistan bland partierna som verkligen står upp mot Dansk Folkeparti, det kan du se. Jag tror att detsamma skulle ske i Sverige, om man släpper in dem i värmen. Men man skall förstås vara försiktig när man jämför länder.

I Danmark framställs det ofta som att skillnaderna mellan det danska och svenska förhållningssättet handlar om en gammal kulturell skillnad, att Danmark helt enkelt har högre takhöjd. Samtidigt behöver man bara gå tillbaka till slutet av 1990-talet för att hitta ett Danmark som stod för en mer ”svensk” hållning. Så sent som 1998 kommenterade den socialdemokratiska partiledare Poul Nyrup Rasmussen Dansk Folkepartis människosyn i Folketinget och sa att ”rumsrena, det blir ni aldrig!” Och den borgerliga partiledaren Uffe Elleman-Jensen sa att ”om vi till slut ska falla så ska det i alla fall inte vara åt Pia Kjærsgaards håll”.

Georg och jag ser ut över Rådhuspladsen där klockorna från Rådhuset just nu gör sig påminda. Och Georg säger att han ibland undrar om inte utvecklingen i Danmark började med en betongklump.

– Om Uffe Elleman-Jensen hade vunnit det där valet tillsammans med De Konservatives Hans Engel på 90-talet så hade det kunnat gå annorlunda, det är jag övertygad om. Men så drack Hans Engel sig kanonfull och körde in i en betongklump och fick sluta.

Uffe Elleman-Jensen förlorade valet, och ersattes på parti­ledarposten av Anders Fogh Rasmussen som blev den som släppte in Dansk Folkeparti i finrummen. Samtidigt hade socialdemokraterna börjat förändra sin retorik och menade att det var ett reellt problem att danskar upplevde ”att de börjar känna sig främmande i sitt eget land”.

Där det finns en vind är det frestande att sätta segel, som någon sa.

– Jag menar bestämt att man skulle hållit partiet ute. Men då fanns det de som sa att det var odemokratiskt, men i en parlamentarisk demokrati är det i hög grad demokratiskt att samarbeta med vem man vill. Det är ett missförstånd som har varit i den danska debatten.

Georg Metz säger att han ser det som den kanske allra farligaste fällan, det nya sättet att tala om demokrati och yttrandefrihet där gamla ord får nya betydelser.

– Jag har varit gift i 43 år, och en av anledningarna till det är att jag inte har använt yttrandefriheten för mycket. Vi skall ju ändå fortsätta leva tillsammans.

Dansk Folkeparti själva vill inte prata yttrandefrihet med mig. Och inte heller om att det går väldigt bra för partiet.

Den nya partiledaren Kristian Thulesen Dahl verkar ha samma inställning till svenska journalister som sin företrädare på posten, Pia Kjærsgaard, som i dag titulerar sig som partiets värdeordförande. Pia hade en princip om att aldrig tala med utländska journalister. Och presschefen låter nu hälsa att 20 års dåliga erfarenheter av svenska medier har gjort att man inte prioriterar dem eftersom framställningen av partiet ofta blir ”tendentiös, fördomsfull och felaktig”.

För att vara helt säker på att det inte handlar om att jag har skrivit en bok som är kritisk till Dansk Folkepartis politik och retorik, frågar jag om det hjälper om det är någon annan svensk journalist som gör intervjun.

Svaret är kort.

”Nej. Mvh Søren Søndergaard.”

En person som kan tänka sig att prata om yttrandefriheten och yttrandefrihetens gränser är journalisten, författaren och översättaren Flemming Christian Nielsen, och jag tar S-tåget ut genom Köpenhamns förorter till Sorgenfri station där jag blir mött av en man med ett stort skägg och en liten bil.

Flemming Christian Nielsen. Foto: Anders Hansson

I över 19 år var Flemming Christian Nielsen anställd på Jyllands-Posten men under de senaste åren har han dragit sig tillbaka och arbetat på ett större livsverk som precis har blivit klart i dagarna – översättningen av Herman Melvilles samlade verk – författaren till bland annat Moby Dick.

– Rött eller vitt vin?

Jag ser på klockan och tänker ”close enough”.

Jag kan ta rött tack.

– Har du något emot att jag röker pipa?

Inte alls. Jag älskar piprök.

Flemming knackar ut gammal tobak och vecklar sedan ut en påse med Porter house som han långsamt och metodiskt stoppar pipan med.

I september 2010 blev han inbjuden till en direktsänd TV 2-intervju för att kommentera att Kurt Westergaard skulle få ett yttrandefrihetspris av Angela Merkel för sin Muhammedkarikatyr i Jyllands-Posten. Ett stolt ögonblick där de danska tv-tittarna kunde se hur Kurt steg upp på en scen, samtidigt som Flemming Christian Nielsen som gammal medarbetare skulle säga något flott om Jyllands-Posten och yttrandefriheten i studion under själva prisceremonin.

Fast nu blev det inte så.

– Det är fullständigt groteskt, sa Flemming Christian Nielsen med ett stort leende inför rullande kameror. Sedan sa han att han tyckte mycket om Kurt och att han unnade honom all världsberömmelse men att han aldrig någonsin har varit en symbol för yttrandefriheten.

– Vi skall ju ha några symboler att leva på, kristendomen har Jesus på korset att leva på, och Jyllands-Posten har Kurt Westergaards yttrandefrihet, och Kurt är en fantastisk tecknare och kollega men han är ingen yttrandefrihetssymbol, han är en funktionär. Under de nitton år som vi arbetade tillsammans på Jyllands-Posten så kom han ofta ned till mitt kontor och frågade mig varför han inte fick in den och den teckningen i tidningen. Det kunde vara någon med Georg Bush den första, som de inte ville ha, eller Bill Clinton med en jättecigarr och sin praktikant Monica Lewinsky. En gång hade han tecknat en hund­penis som ledningen stoppade. Och en annan gång en kvinna med tre bröst.

Flemming säger att inget företag vill förnärma sina kunder, och att en tidning på samma sätt inte vill förnärma sin läsarkrets.

– Man tar hänsyn till sina läsare. Och jag kan inte föreställa mig att Jyllands-Posten har så många muslimska läsare.

Något som också visade sig när Jyllands-Postens kulturredaktör gick ut i CNN och berättade att han efter Muhammedkarikatyrerna tänkte publicera karikatyrer på Förintelsen i ett samarbete med en iransk tidning. Chefredaktören fick rycka ut, slå näven i bordet och förklara att ”Jyllands-Posten kommer under inga omständigheter att visa iranska Förintelseteckningar”.

Flemming berättar att han själv skrev en antirasistisk ledartext 1993 som väckte ett raseri bland läsarna. Rubriken var ”Den fula ankungen” och handlade om teoretikerna i landet som piskade upp farliga strömningar.

Han försvinner i väg med sin pipa i lägenheten ett tag och kommer tillbaka efter en stund med en hel hög med läsarbrev.

– Allt det här är brev som kom efter den där ledaren. Många av dem publicerades i tidningen över flera sidor.

Jag plockar ut några i mängden och läser samtidigt som Flemming sitter bredvid och puffar på sin pipa. De flesta breven handlar om att man känner sig hånad, förödmjukad, kritiserad eller trampad på (å sin egen, den danska eller den äldre befolkningens vägnar). Folk hotar med att säga upp prenumerationerna, eller ta farväl av tidningen.

Jag fastnar för en favorit som visar hur svårt det kan vara, det där med din, min och andras yttrandefrihet. En läsare skriver: ”Meningen är att han önskar att stänga munnen på oss, att stoppa yttrandefriheten verkar vara avsikten. Denna ledare är förhoppningsvis inte ett uttryck för bladets hållningar framöver!”

Och så blev det. Flemming Christian Nielsen hade skrivit sin sista ledartext.

– Det var bara för att vi hade fått in en frisinnad chefredaktör som hette Jørgen Schleimann som jag kunde skriva den till att börja med. Jag flyttades över till att skriva feature i stället och Schleimann fick gå efter att bara ha varit där i tre månader.

Flemming berättar att Schleimann hade ett motto som var tryckt på ledarsidan på tidningen. ”Frisinne är annat och mera än frisinne bland likasinnade.”

– Men efter att Schleimann hade fått sparken så tog man bort det.

Flemming säger att det egentligen först var efter murens fall som han upptäckte att det fanns begränsningar i vad han kunde skriva om. Fram till dess hade hans åsikter gått i linje med Jyllands-Postens värderingar, så då var det egentligen aldrig något problem.

– Jag började skriva ledare 1980 och gjorde det ända fram till 1993. Många av mina ledare var väldigt antikommunistiska, jag var väldigt antimarxistisk. Jag kunde inte tåla de där gamla männen i Kreml, så jag var väldigt glad den dagen när Berlinmuren föll. Men sedan var det som att många såg sig om och letade efter ett nytt hatobjekt. Och när det blev muslimerna och islam så var det inte lika lätt längre.

Och nu är du en av ”De anständiga”?

– Ja fy. Det får man inte vara. Det är något ont.

Vi pratar om det där ett tag. Det som Søren Krarup kallar ”godhetsindustrin” och den svenska ”superhumanismen”. Jag har fortfarande svårt att förstå hur man lyckas att göra det logiskt. De nya skällsorden som jag nu plötsligt lägger märke till i pressen.

De anständiga

De anständigas adel

Den svenska superhumanismen

Humanistisk supermakt

Humanistiska stormakten

Kulturell berikelse

Flemming försöker förklara.

– Man gör sig själv till Gud om man gör något gott, man gudomliggör sig själv, påstår de. Det är samma med de mänskliga rättigheterna, att man försöker försvara dem trots att man bara är människa och inte är Gud.

Jag nickar och tänker att jag kanske ändå börjar förstå, på något bakvänt sätt.

Innan jag går säger Flemming att det ändå inte är riktigt sant att ”Den fula ankungen” var hans sista ledare.

– Den politiska redaktören Carsten Juste som sedan var chefredaktören under Muhammedkrisen kom ned till mitt kontor och frågade om jag kunde skriva en ledare om kärleken till nästan och julhumanism till jul en gång. ”Du får sex flaskor rödvin för den ledaren” sa han. Så jag skrev den. Men ingen fick lov att veta det.

Han ler.

Frågan är förstås hur en sådan som Søren Krarup själv ser på det politiska klimatet i dag. Håller han med om att motvinden har blivit till medvind i hans fall? När jag får tag på honom låter han i alla fall precis som sitt gamla jag. Säker på sin sak, och mycket vänlig. Den där morfars-rösten som tillrättavisar en på ett myndigt men kärleksfullt sätt, som om man bara inte riktigt förstår sitt eget bästa än.

Tycker du fortfarande att det råder brist på frihet i Sverige?

– Sverige är ett halvtotalitärt land, med totalitära tankegångar, det menar jag. Och det tar sig olika uttryck. Som när ni stämplar Sverigedemokraterna som några förbrytare, ­eller när socialdemokraterna och de borgerliga partierna går ihop för att hålla Sverigedemokraterna utanför politiskt inflytande.

Søren pratar om det som han också pratade om när vi sågs sist. Problemet med att svenskarna inte kan hemlighålla vad de röstar på, eftersom man måste plocka ett partis valsedel i vallokalen.

Jag protesterar, och förklarar att man kan plocka alla valsedlar om man inte vill vara öppen med hur man röstar. Och att man också kan ha med sig en röstsedel hemifrån i väskan. Eftersom röstsedlar även blir utskickade till hushållen.

– Men de som skickar ut röstsedeln vet ju på förhand att den personen då kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna.

Fast de skickas ju ut till alla hushåll…

– Jag förstår bara inte varför ni inte kan göra det som vi gör det. Att man får en lång lista med alla val som man kan göra, och så kan man gå in och rösta i hemlighet och dra för en gardin.

Jag säger att vi gör det lite annorlunda. Men att valhemlighet finns och respekteras. Frågar sedan Søren om han anser att Danmark var ett halvtotalitärt land på 90-talet, eftersom de övriga partierna i Danmark tog avstånd från Dansk Folkeparti och deras politik då.

– Jag kan säga att det fanns något totalitärt i uppfattningen av Dansk Folkeparti. Men det fick ingen betydelse, för vi hade frihet att rösta på Danske Folkeparti utan att det kunde noteras av ondskefulla betraktare. Man kunde rösta på Danske Folkeparti och därför har de blivit ett stort och starkt parti, för att det fanns frihet att välja i Danmark.

Du har ju pratat om godhets­industrin. Och så finns det ju det här uttrycket ”De anständiga”. Jag har lite svårt att hänga med i det resonemanget, som den svensk jag nu är. Hur skulle du förklara det för mig?

– Jamen det är ju bara en totalitär tankegång där man själv tar patent på godheten och utnämner sina motståndare som de onda.

Det finns de som menar att det är svårt att komma till tals i Danmark i dag, att tala om rasism i Danmark i dag.

Søren säger att det finns en naturlig förklaring till detta.

– Det är för att befolkningen ­efter hand har lärt känna sannheten. Och för att de har förstått att det är en totalitär tankegång som ligger bakom det där pratet, att det finns de som försöker lura danskarna. Det man kan konstatera är att de inte har lyckats för danskarna har fullständigt genomskådat den där propagandan. Och därför ser man att Dansk Folkeparti är ett mycket, mycket starkt parti i dag, medan ni i Sverige gör allt för att stämpla Sverigedemokraterna. Det är en väsentlig skillnad på Danmark och Sverige.

Jag frågar Søren Krarup om hans roll i detta. Om han håller med om att han har varit en av de viktigaste borgerliga rösterna när det handlar om att trycka tillbaka dessa totalitära tankegångar.

– Definitivt, det har jag i hög grad bidragit till. Det jag har pratat om i snart 50 år har haft en stor betydelse i Danmark när det handlar om att bekämpa det totalitära tankesättet där man försöker stämpla vissa fria medborgare.

Elisabeth Møller Jensen. Foto: Anders Hansson

Om ”superhumanism” är något fult, så verkar detsamma gälla feminismen, och jag åker förbi Elisabeth Møller Jensen, som bäst kan liknas vid en dansk Gudrun Schyman, även om hon aldrig har gett sig in i partipolitiken.

I 24 år var hon direktör för KVINFO i Danmark och jag hälsar på henne i ett idylliskt gårdshus som ser ut att ligga mitt ute på den jylländska landsbygden, trots att det ligger i centrala Köpenhamn.

– Det är fortfarande politiskt korrekt att vara för jämställdhet. Men vad man lägger i ordet jämställdhet, eller hur man skall nå den, det har förändrats, säger hon.

Elisabeth Møller Jensen säger att många i Danmark i dag menar att jämställdheten är uppnådd för de danska kvinnorna, och att jämställdhetsarbetet därför skall läggas på de muslimska kvinnorna. Om man inte håller med om det, så blundar man för de verkliga problemen.

– På samma sätt har man gjort den prostituerade kvinnan till den nya hjältinnan. Hon är den som bestämmer över sitt eget liv och sin egen kropp och tjänar sina egna pengar. Det är inga män som bestämmer över henne, och om man försöker föra ett samtal om prostitution så blir man en ond feminist som försöker bestämma över henne. Man har framställt det som ett totalitärt statligt övergrepp mot den fria individen, och det har varit svårt att bemöta.

Hunden Møller springer omkring vid våra fötter, och Elisabeth går och hämtar lite mer kaffe.

– Jämställdhetsrörelsen har det inte så bra i dag, säger hon och fyller på med lite mer svart i våra koppar samtidigt som hon berättar att ett av socialdemokraternas vallöften inför valet 2011 var att Danmark skulle få öronmärkta pengar för pappaledighet.

– Föräldraledigheten är så central om man skall kunna uppnå jämställdhet på arbetsplatser, och det slog ned som en bomb när de drog tillbaka det vallöftet. Man blev helt lamslagen för vi hade kämpat för det i så många år.

Enligt Nordisk statistisk årsbok för 2014 tog danska fäder ut 10,2 procent av föräldraledigheten (svenska fäder 25,1 procent). Men i dag är det svårt att föra en debatt om öronmärkta pappa­dagar, lika löner och kvotering i styrelser i Danmark, enligt Elisabeth, eftersom det inte ses som en strid för kvinnors rättigheter, utan som ett svek mot något annat. Elisabeth upplever att jämställdhetsdebatten samtidigt har blivit mycket mer aggressiv och hotfull under de sista åren. En man dömdes till fängelse för att han på en nättidning uppmanade till en ”full Breivik mot Kvinfo”.

En annan man skrev att ­Elisabeth Møller Jensen skulle ha vissa saker i bakhuvudet när hon ”drömmer om statliga kvoter och förbud mot sexköp/…/vi kommer att försvara oss mot den typen av övergrepp till sista patronen och sista blodsdroppen”.

Nyligen gick Enhedslistens partiledare Johanne Schmidt-Nielsen ut och berättade om de mejl som kom efter att hon hade pratat om att hon har svårt att förstå varför man inte får amma offentligt, när hela staden är fylld av stora plakat på halvnakna kvinnor. In till mejlkorgen kom våldtäktshot som ”Bit i kudden raring. För jag kommer in i dig torrt” och meddelanden på Facebook med önskningar om att ”må du dö i bröstcancer och fittcancer”.

Jag säger till Elisabeth att vi har det i Sverige också, kvinno­hatet mot kvinnor i offentligheten.

Så vad händer nu med jämställdhetsrörelsen i Danmark?

– Vi fick en ny regering 2011, och det var många som hoppades på ett skifte i värdedebatten. Att vi skulle få social­demokraternas ekonomiska politik och De Radikales liberala värdepolitik. Men det blev tvärtom. De Radikale fick igenom sin ekonomiska politik, och den socialdemokratiska vackra drömmen om likhet har blivit hemlös. Det är samma ljud som kommer ut från radion, det är ingen skillnad.

Under hösten har socialdemokraternas utlännings- och integrationsordförande kallat syriska flyktingar för ”ovälkomna gäster”. Något som partiets vice ordförande visserligen tog avstånd ifrån. Samtidigt som den socialdemokratiska statsministern i sitt öppningstal sa att Syrien är ”en extraordinär situation” som kräver att man ”begränsar möjligheten till ­familjesammanföring” och att flyktingar inte skall ha krav på att få hit sina makar eller barn.

– Den så kallade ”värdekampen” och ”kulturkampen” som Anders Fogh Rasmussen startade har förlorats, och det är Dansk Folkeparti som har vunnit, både när det gäller utlänningsfrågan och jämställdhetsfrågan. Det är som att det bara har fortsatt.

Elisabeth säger att det fortfarande finns motröster, men att de blir färre och färre.

– Suzanne Brøgger försökte tillsammans med en rad andra författare. Men de fick så mycket skit, så du kan inte föreställa dig.

Hon letar upp en gammal artikel från 2005. Ett upprop underskrivet av en rad författare där man skrev att ”Anständiga människor finns i alla partier och inom alla politiska riktningar, och vi tror att de anständiga ännu är i majoritet i Danmark”.

Ett försök att samla de goda krafterna, i en tid när ”goda krafter” ännu inte kunde tas för ett skällsord. Men tiderna hade förändrats. Och 2013 kom boken ”De anständiga” ut som pekade ut detta sällskap som suspekt.

Suzanne Brøggers. Foto: Anders Hansson

Någon vecka senare tar jag trapporna upp till Suzanne Brøggers lägenhet i Köpenhamn. En inbodd lägenhet som döljer det faktum att ägarinnan numera bara bor här ibland, eftersom hon tillbringar den mesta av tiden i sitt hus i en by på Själland.

Suzanne sätter fram en kanna te på det lilla köksbordet och säger att den kanske inte var optimal, artikeln som de skrev den där gången i Politiken.

– Det var svårt, för som författare är man för det fria ordet, och så skulle vi kritisera tonen i landet. Men vi kunde inte finna ett språk som var effektivt nog att gå emot den här utvecklingen.

Suzanne säger att de i stället hamnade i ett fack, där de sågs som moraliserande dinosaurier från en svunnen tid.

– Det var som att vi var emot utvecklingen, och utvecklingen var den accelererande rasismen, det var det som pekade framåt. Man har lyckats att formulera rasismen som en ja-rörelse där kritiker stämplas som reaktionära. De säger: Vi är de emanciperade, de frigjorda, de jämlika. Vi säger vad vi har lust till för vi står för yttrandefrihet. Om man inte svinar till muslimerna så är man inte en fri människa.

Hon ser på mig.

– En gång så var anständig ett positivt ord, men det är det alltså inte längre. Nu pratar man om ”den goda tonens glidbana”, hur farlig den goda tonen är, för att den kan stänga munnen på folk.

Har du läst boken ”De anständiga”?

– Nej, jag har inte läst den, för jag har slutat att positionera mig i den där kampen om yttrandefriheten, för den är i botten och det är ofruktbart. Det var därför jag skrev satirboken ”Madame Z”, det var en kamouflageskrift där jag kunde få utlopp för att driva med samhällsutvecklingen på mina egna premisser.

Suzanne säger att det är många som upplever att kampen är förlorad i dag, och att det lätt blir så att man drar sig tillbaka, eftersom man annars hela tiden är hänvisad till någon annans spelplan.

– Man söker sig till ställen där man kan andas och där man kan yttra sig fritt och inte utifrån någon annans agenda.

Jag säger att när jag bodde i Köpenhamn så var det många danskar som sa att de skämdes över den politiska utvecklingen i Danmark. Vissa skämtade och sa att de brukade säga att de var svenskar när de reste utomlands.

– Så är det inte längre, det hör man inte längre. Det kanske också är mekanismerna när ett land känner sig kritiserade internationellt, så sluter sig människor samman. Det är som det Israeliska syndromet. Och det har ju även kommit till uttryck i det här att man har börjat ifrågasätta internationella konventioner, och mena att man är beredd att säga upp dem.

Jag säger att jag fortfarande är förvånad över att det har gått så fort, både i Sverige och Danmark. Om någon hade sagt i Danmark 1998 att Dansk Folkeparti skulle bli det största partiet i EU-valet, och i en del opinionsundersökningar inför Folketingsvalet…

– Så många har den mänskliga svagheten att de vill vara där makten är, de vill inte stå ensamma.

Suzanne säger det som ett torrt konstaterande, och både hon och jag är överens om att man på det sättet måste beundra sådana som Søren Krarup. I årtionden fann han sig i hån, spott och förlöjligande som den galna och ”Svarta prästen”. Suzanne säger att Politikens chefredaktör Tøger Seidenfaden också hade det där. Ihålligheten och envisheten, att våga vara politiskt inkorrekt när vindarna vände. Tøger som tog striden mot de rasistiska strömningarna ända fram tills det att han gick bort alldeles för tidigt för några år sedan. En liberal antirasist som hade studerat på internationella universitet, och som var son till en känd chefredaktör som var motståndsman under kriget.

– Jag tror vi väntar på en ny röst. Det har kommit en helt ny generation på högersidan som går in för gud och drottning och fosterland och dansk kultur. Det måste ju komma en motreaktion, en ny röst, till slut.

• Fördjupning. Läs allt om attentaten i Köpenhamn