Det finns skådespelare som otvivelaktigt är bra utan att man för den skull tycker om dem. Vincent Cassel har jag alltid haft svårt för. Inte för att han ofta spelar osympatiska karaktärer, utan för att han spelar dem på ett osympatiskt sätt. Lite för övertygande.

Efter att ha sett ”De ovanliga” undrar jag om han kanske helt enkelt har varit felcastad. Om hans fulsnygga, lite elaka utseende har påverkat urvalet av roller mer än hans personlighet, för här spelar han god, vilket anses betydligt svårare än att spela ond, och är fullständigt oemotståndlig.

Han spelar Bruno, som driver ett vårdhem för gravt autistiska barn och unga vuxna; de som ingen annan klarar av och som riskerar att tillbringa sina liv neddrogade på låsta avdelningar.

Eftersom det är svårt få utbildad personal att stanna hos dem, tar han hjälp av eldsjälen Malik (Reda Kateb, alltid attraktivt jordad och samlad; en perfekt motpart till den rastlösa och yviga Cassel), engagerad i en annan grupp som ingen vill ha att göra med: ungdomar på glid från utsatta områden.

Det låter som en önskedröm: de utstötta tar hand om varandra och alla utvecklas och växer som människor. Dessutom är radarparet en ortodox jude och en troende muslim, alltså själva ur mer eller mindre utsatta grupper som inte vanligtvis samarbetar. Men det är inte en dröm utan en verklighetsbaserad historia från dagens Paris.  

Precis som många andra franska filmer dyker ”De ovanliga” rakt in i samhällsproblematiken, men till skillnad från de flesta slår den inte ett slag för statliga institutioner och byråkratins sakta, men i grunden rättfärdiga, malande. Brunos verksamhet är privat och baserad på religiös tro. Den är ständigt nedläggningshotad eftersom han tar sig an för många barn, bryter mot regler och tar förbjudna risker. Filmens budskap blir att man måste ta farliga risker för att kunna hjälpa, en tanke helt oförenlig med den omhändertagande statens direktiv.

Det är en inspirerande, välspelad och passionerad historia som ger lång näsa åt alla som tror att människans essens är egoistisk.

Stilen är dokumentär. Hemmet är en trång lägenhet mitt i stan, utan köksträdgårdar eller andra romantiska hjälpmedel och de boende är inga söta aspergerbarn med märkliga supertalanger, som har blivit så populära på film och i tv det senaste decenniet. De flesta av de boende spelas av amatörer som själva har olika diagnoser inom autismspektrumet. 

Det är en inspirerande, välspelad och passionerad historia som ger lång näsa åt alla som tror att människans essens är egoistisk, men som film saknar den struktur och djup och förblir statisk. Kanske för att man aldrig kommer nära de boende, de ovanliga. De förblir ett slags fond mot vilken Brunos och i mindre hög grad Katebs helgonsaga utspelar sig.

Se mer. Tre andra filmer med Vincent Cassel: ”Medan vi faller” (1995), ”Irréversible” (2002), ”Black swan” (2010). 

Läs fler filmrecensioner i DN