Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 22:08 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/de-skapar-hemskheter-men-med-karlek/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

De skapar hemskheter – men med kärlek

Ingela Korsell och Åsa Larsson utanför Orangeriet vid Gripsholms slott.
Ingela Korsell och Åsa Larsson utanför Orangeriet vid Gripsholms slott. Foto: Fredrik Funck

Det började som en utmaning: att få mellanstadiekillar att läsa mer. Med de actionfyllda Paxböckerna har läraren Ingela Korsell och författaren Åsa Larsson lyckats.

I skymningen är Mariefred en fulländad idyll. Fullmånen rullar tungt ovanför den nyfrusna isen i hamnen, solen går ner i rosa skyar bakom Gripsholms slott och Mälaren ligger tyst.

Vackert. Men har man läst Paxböckerna så börjar man ju genast oroligt titta efter Näcken i vattnet. Eller möjligen efter Träslöjds-Thomas. Vem av dem är egentligen farligast för bröderna Viggo och Alrik?

– Thomas, förstås. Verkligheten är självklart värst, säger Ingela Korsell, en av de två författarna.

– När vi är ute och pratar med barn vill de oftast diskutera de realistiska problemen för Alrik och Viggo, det är det som berör dem mest: hierarkierna på skolgården, mobbning och sådant.

Bröderna kommer som fosterbarn till Anders och Laylah i Mariefred. När de börjar skolan blir de lätta måltavlor för grabbgängets hån. Allra värst är att de har en mamma som är alkoholist.

– Hon är så sorglig, sviker och skuldbelägger, säger Åsa Larsson, men läsarna uppskattar att vi inte ljuger om verkligheten.

Läs mer: Ingela Korsell och Åsa Larsson: Pax: Näcken

Paxserien, den populära fantasybokserien om Alrik och Viggo som nu omfattar sju böcker, började egentligen med ett bekymmer. Läraren Ingela Korsell höll på med sin avhandling i pedagogik, med inriktning på läs- och skrivforskning, och råkade sitta i samma arbetslokal som deckarförfattaren Åsa Larsson. Varpå Åsa utan att riktigt tänka efter drog i gång ett läs- och skrivprojekt för den femteklass hennes dotter gick i.

– Jag hade ju ingen aning om vad jag gav mig in på, säger Åsa Larsson och skrattar, fast med genuin fasa i rösten.

– Varje vecka träffade jag klassen vid två tillfällen och skulle få alla eleverna att skriva och läsa, och sen kom jag tillbaka till arbetslokalen och skrek och frågade Ingela: ”Men varför reagerar de så här? Vad ska jag göra nu? Jag fattar inte!” Och Ingela kan ju allt om läs- och skrivforskning, så hon blev nästan som en spågumma för mig, hon kunde förutsäga precis alla reaktioner: ”Nu kommer de att göra så här, nu ska du fortsätta med det här.”

Åsa Larsson insåg att det fanns förvånansvärt få tillgängliga böcker för mellanstadiepojkar som redan hade läst alla böckerna i Martin Widmarks LasseMajaserie och inte riktigt hade kommit till Harry Potter-böckernas läsnivå. (Det visste Ingela Korsell förstås redan, och kunde komplettera med statistik från Svenska barnboksinstitutet om att större delen av huvudpersonerna varit flickor i böcker för mellanstadiet. Fast det har blivit något jämnare på senare tid.) De började prata om hur den optimala boken för mellanstadiepojkar skulle se ut.

– Om vi skulle skriva en bok, men det skulle vi verkligen inte för det hade vi ju inte tid med, då skulle den ha två bröder som huvudpersoner, berättar Åsa Larsson.

De skrev i stället en sportlovsföljetong för Sveriges Radio tillsammans, ”Spöket som försvann”. Jättekul. Och det var överraskande roligt att arbeta tillsammans, att kunna lösa problem gemensamt i stället för att köra fast i skrivkramp.

Sen återgick de till sina ordinarie sysslor, men fortsatte att gå oändliga hundpromenader och prata om barnböcker, om sjunkande läsförståelse bland svenska barn, om vilka böcker som saknades.

– Vi pratade mycket om form, fast vi skulle ju fortfarande inte skriva någon bok: lättlästa med korta kapitel och cliffhangers, och den skulle ändå ha ett tilltal som inte skulle vara för enkelt. Man är inte dum bara för att man har svårt att läsa, fortsätter Ingela Korsell.

Och humor skulle vara en viktig ingrediens, även om grundanslaget skulle vara på allvar. Fast de skulle ju inte skriva någon bok.

Och så skulle det vara en del skolvardag, kom de fram till, men när Åsa Larsson föreslog att en lärare skulle vara elak stötte hon på patrull. ”Jag VÄGRAR att bidra till demoniseringen av lärare, de får ALLTID vara onda”, röt Ingela Korsell och till slut lyckades Åsa Larsson förhandla sig fram till att i alla fall få använda sig av träslöjdsläraren. ”Men det är mitt sista bud!” sa Ingela Korsell, och där stod de med Träslöjds-Thomas.

– Det finns en vikarie som är rätt ond också… påpekar Åsa Larsson milt.

– … men hon är ingen utbildad lärare, hon är OBEHÖRIG, säger Ingela Korsell och skrattar.

 

När vi är ute och pratar med barn vill de oftast diskutera de realistiska problemen för Alrik och Viggo, det är det som berör dem mest: hierarkierna på skolgården, mobbning och sådant.

 

– Och minns du när vi kom på att det skulle vara här i Mariefred, säger Åsa Larsson, när vi stod och väntade på en motionscykel som aldrig kom och hade hundarna med oss och det var ishalt, som i dag!

Då föll alla bitar på plats och så gick det inte att hejda längre: Åsa Larsson avbröt sig mitt i den sjätte och avslutande delen av sin vuxendeckarserie och Ingela Korsell avbröt sin avhandling. I stället planerade de gemensamt de tio böckerna i Paxserien, drog upp grundhistorien och huvuddragen i varje boks berättelse.

Sedan började de skriva. Det har blivit mycket prat, många diskussioner och ett oändligt antal post it-lappar som flyttas av och an. De är inte alltid eniga (”tur är väl det”, säger Ingela Korsell), men båda är besatta av att nå fram till målgruppen. Det ska funka för barnen, de ska gilla att läsa böckerna.

– Fantasyinslagen utgår från nordisk mytologi, det är vi båda intresserade av. Det fanns väldigt lite sådant i fantasyböckerna när vi började skriva på Paxserien, det är nästan svårt att tro i dag fastän det bara är några år sedan, säger Åsa Larsson.

– Och så har vi en jättebra etnologiprofessor, Ulf Palmenfelt, som vi ringer och pratar igenom alla mytologiska inslag med, säger Ingela Korsell.

– Han är så BRA, han berättar alltid något mer än det man visste, som man kan använda sig av.

Mariefred är viktigt i böckerna, både Åsa Larsson och Ingela Korsell älskar sin stad och tar alla chanser att framhäva den. Visserligen förlägger de allsköns hemskheter där, men de gör det med kärlek.

Praktiskt också, ur researchsynpunkt, nickar Ingela Korsell förnöjt.

Till exempel kunde de noggrant snoka igenom rådhuset där Viggo klättrar ut högst upp med en mössa i den senaste boken, ”Pestan”. Luckan finns på riktigt, säger de entusiastiskt.

På somrarna finns det numera Paxpromenader i Mariefred, tio tusen läsare har hittills vimlat omkring och sett husen där Hej-Henry, Estrid och Magnar och Viggo och Alrik bor.

Ingela Korsell och Åsa Larsson testar sina böcker på några klasser i Mariefreds skolor, som får läsa manus och komma med alla upptänkliga synpunkter innan böckerna får sin slutgiltiga utformning. Även Henrik Jonssons omslag och illustrationer går igenom elevernas händer, och första boken, ”Nidstången”, ändrades omslaget på. Det första förslaget avslöjade för mycket, tyckte eleverna.

Henrik Jonsson bor i Vänersborg och är inte med i det dagliga pratandet, men är också en väsentlig del av böckernas framgångar. Hans illustrationer ligger nära serietidningarnas bildspråk och blir ytterligare ett stöd vid läsningen.

– Han är ett GENI, säger Åsa Larsson eftertryckligt.

Alriks och Viggos allierade i kampen mot ondskan i Mariefred är ett gammalt syskonpar, Estrid och Magnar Mimer, som bor i ett litet hus bredvid kyrkan. (Jodå, huset finns på riktigt. ”Och det finns en underjordisk gång till kyrkan, men den är igensatt”, avslöjar Åsa Larsson). Estrid och Magnar vaktar ett underjordiskt bibliotek där all viktig kunskap finns samlad, ett bibliotek som, enligt DN:s recensent Andreas Palmaer, skulle kunna få köerna att ”ringla sig runt kvarteret om det slog upp portarna i verkligheten”.

– Det är ju den klassiskt magiska centralpunkten, som vår ”maktens ring”, säger Åsa Larsson.

Dessutom är det läsning alltsammans handlar om, i grunden. Paxserien har växt ur medvetenheten om att Sveriges barn i dag läser allt mindre, och är så grundligt pedagogiskt förberedd att den borde ha blivit sågspånstorr. I stället har böckerna förtjust såväl läsare som kritiker som hetsläser de actionfyllda berättelserna.

Är det Paxserien som har gjort att lässtatistiken nu verkar ha vänt? I den senaste Pisaundersökningen hade läsförståelsen blivit något bättre.

Nä. Självklart inte. Men Ingela Korsell och Åsa Larsson har funderat över vad de bättre siffrorna kan bero på, och är helt överens:

– Det här är lärarnas seger. De har åstadkommit så mycket, med närmast obefintliga resurser, säger Ingela Korsell.

– Det finns många goda krafter, lägger Åsa Larsson till.

– Vi behövs allihop: lärare, föräldrar och alla andra i samhället.

Åsa Larsson & Ingela Korsell.

Åsa Larsson debuterade som deckarförfattare 2003. Hon har skrivit fem böcker om juristen Rebecka Martinsson. De utspelar sig huvudsakligen runt Kiruna.

”Solstorm” 2003 (som blev utsedd till årets debutant av Svenska deckarakademin), ”Det blod som spillts” 2004 (som blev årets bästa svenska kriminalroman), ”Svart stig” 2006, ”Till dess din vrede upphör” 2008 och ”Till offer åt Molok” 2012 (också årets bästa svenska kriminalroman).

Ingela Korsell är grundskollärare, författare och doktorand i pedagogik på Örebro universitet, där hon undervisar och forskar om barns skriftspråk. Hon har skrivit läroböcker och debuterade som skönlitterär barnboksförfattare 2006 med ”Den svarta handsken”.

Tillsammans skriver de Pax-serien, som illustreras av Henrik Jonsson och ska bli tio delar. Namnet Mariefred kommer ifrån latinets pax Mariae som betyder Marias fred. Det var namnet på klostret som låg i Mariefred.

7 x Paxböcker.

”Nidstången” (2014)

Estrid och Magnar, väktare av det magiska biblioteket, får hjälp av Alrik och Viggo när en flock otrevliga impar dyker upp – och en hungrig mörkervarelse.

”Grimmen” (2014)

En stor, ruskig hund anfaller folk om nätterna i Mariefred. Men är det en hund? Och är häxmästaren på motorcykel verkligen att lita på?

”Mylingen” (2015)

Det har blivit dags för Halloweenfest i Mariefred, men det bleka barnet med en rostig sax i näven är inte ett utklätt barn utan en myling, ett oönskat barn som spökar.

”Bjäran” (2015)

Någon knycker pengar och saker, och Viggo och Alrik blir misstänkta. Träslöjds-Thomas visar sig från sin värsta sida, och en ny person dyker upp: Iris.

”Gasten” (2015)

Spökleken Svarta madam får överraskande konsekvenser när barnen leker i skolan. Två familjer blir gastkramade och hamnar på sjukhus.

”Näcken” (2016)

En vintrig friluftsdag övar skolan säkerhet på isen (och i vattnet!) nere i hamnen, vilket håller på att bli riktigt farligt. Alriks och Viggos mamma kommer på besök.

”Pestan” (2016)

En underlig sjukdom sprider sig i staden, och ännu mer smittsam verkar den skräckslagna stämningen vara. Träslöjds-Thomas hetsar mot Alrik och Viggo.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.