Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”De ­utklädda flickorna hittar en frihet i förtrycket”

”Det är det allra barnsligaste som driver mig: jag förstår inte det här. Hur kommer det sig, till exempel, att det fortfarande är krig i Irak?”, säger Jenny Nordberg.
”Det är det allra barnsligaste som driver mig: jag förstår inte det här. Hur kommer det sig, till exempel, att det fortfarande är krig i Irak?”, säger Jenny Nordberg. Foto: Linda Forsell

Läs ett utdrag ur boken ”De förklädda flickorna”, om afghanska flickor som kläs ut till pojkar, och möt författaren, Jenny Nordberg.

– Om detta har legat under ytan utan att någon har upptäckt det – trots de senaste årens ändlösa satsningar på att lära känna det afghan­ska samhället – då måste allt vi gör i Afghanistan omvärderas.

Jenny Nordberg låter så bestämd, och menar med ”vi” representanter för till exempel välvilliga biståndsorganisationer, forskningsprojekt, journalistiska och fredsbevarande insatser, som har lagt miljontals kronor och stor möda på att försöka förstå och hjälpa det söndertrasade landet på fötter och förbättra inte minst kvinnors situation. Och hon säger:

— Vad är det i så fall mer som vi har missat?

För Jenny Nordberg tog det månader av enträgna efterforskningar och tvivel innan hon på allvar trodde att vad hon upptäckt under sina resor i Afghanistan faktiskt inte tidi­gare var känt utanför landets gränser: flickor i många afghanska familjer uppfostras och kläs som pojkar, under flera år. Föräldrarna väljer att göra det i syfte att slippa skammen att stå utan son, men också för att underlätta en vardag i ett samhälle där flickor helt saknar frihet. Medan en flicka är låst i hemmet kan en pojke springa ärenden, jobba extra, gå i skolan. Han kan dra in pengar och hjälpa till.

För barnet innebär en skepnad i kort hår och byxor, med ett självsäkert kroppsspråk och ett tonläge som bottnar i magen och inte vispar i bröstet, inte bara en förnekelse av ett flicknamn utan också rörelsefrihet och utbildning. Tills puberteten sätter in. Då måste ”bacha posh”, som Nordberg valt att transkribera hur man på dari kallar dessa förklädda flickor, överge sin falska identitet och sin frihet och fälla ned slöjan.

Journalisten Jenny Nordberg kom historien på spåren och skrev en artikelserie om den 2010 för The New York Times. Hon hade rest till Afghanistan under fyra års tid och rest runt, letat och rekat.

– Drömmen för en journalist är ju att hitta något som är helt nytt, och här var jag – men jag gick mellan stunder av eufori och en stigande känsla av galenskap: jag kunde ju ha helt fel. Var det verkligen möjligt att detta inte var känt?

Hon frågade sig fram, gick från hus till hus enligt obskyra landmärkesvägbeskrivningar och sökte genom rykten, tips och hörsägen tills hon kunde belägga fenomenet. Resultatet blev en artikelserie, men nu också en bok, ”De förklädda flickorna i Kabul”, som är skriven som en upptäcktsfärd där läsaren lotsas till svar på fråga efter fråga: stämmer detta? Finns det flera sådana flickor? Sedan länge? Varför då? Och hur går det sedan?

Foto: Anna Schori

För en journalist i Afghanistan kretsar oron, menar Jenny Nordberg, runt den omedelbara säkerheten. Just för att det är svårarbetat är fasan att man kommer hem utan tillräckligt med material som håller.

­— Jag skulle gärna ha stannat längre i research-stadiet, jag tycker egentligen inte om att skriva, men sedan satt jag där på min stjärt med massor av bitar.

Hon pekar in mot arbetsrummet, ett av tre rum i hennes lägenhet i Soho. Trappan upp från porten är smal och brant, därinne löper mörka bjälkar över taket. Utanför ligger restauranger och trendiga butiker tätt. Hon har bott i New York sedan 2002 och har inga planer på att lämna stan.

– Men att skriva på engelska hör till det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. På svenska inbillar jag mig att jag behärskar språket, men på engelska … kämpar jag för att skriva korrekt. Och att göra sig förstådd är inte samma sak som att skriva vackert. Om jag någon gång lyckades med en mening kunde jag dansa runt här, helt vild.

Hon skrattar.

Någon vidare hjälp fick hon (ärligt talat) inte från sitt amerikanska förlag, som konstaterade att de trodde på hennes historia och med ett uppmuntrande ”hur många ord skriver du?” inväntade ett manus. Inte som på The New York Times, där fem, sex personer (inklusive chefredaktören) är inblandade i en text innan den publiceras.

Jenny Nordberg beskriver sig själv som undersökande journalist och det är just rotandet som attraherar henne.

– Det är det allra barnsligaste som driver mig: jag förstår inte det här. Hur kommer det sig, till exempel, att det fortfarande är krig i Irak? ­Eller att folk på myndigheter i Sverige, där vi talar så vackert om yttrandefrihet, är rädda?

Den nyfikenheten, den vetgirigheten, driver henne, och den har funnits där sedan hon var mycket ung. Ett tag ville hon bli jurist, men när hon insåg att den makt en journalist kan ha att förändra är stor och omedelbar, ändrade hon planer.

Hon kom in på Journalisthögskolan i Stockholm (en miljö hon muntert beskriver som kultstämplad och smått sektartad), där den största behållningen var kontakterna hon fick på SVT:s grävredaktion.

Många år senare ser hon i dag pessimistiskt på framtiden för journalister. Få redaktioner betalar vad den kvalificerade journalistiken kostar och ”här i USA är journalistik på väg att bli en sidosyssla och något de privilegierade kan ägna sig åt, de som har sin försörjning tryggad av en förmögenhet eller en partner”. De mest intressanta journalistiska initiativen sker i USA online men verkar inte främst på affärsmässiga grunder, och trots att efterfrågan är stor är journalistik – undantaget public service – i allt högre grad något som kräver mecenater.

Men det går att vara frilans, vilket Jenny Nordberg själv bevisar.

Även om projektet kring de förklädda flickorna är avrundat håller hon kontakt med flera av de afghanska kvinnor hon lärde känna. Som Azita, som med hjälp av progressiva föräldrar själv har lyckats skapa ett aktivt liv och har suttit i det afghanska parlamentet och som låtit en av sina fyra döttrar växa upp som pojke.

”Bacha posh” har funnits i flera hundra år, men att kvinnor klär sig som män är förstås inget unikt för Afghani­stan utan något som har existe­rat i många länder i skilda men ofta extrema situationer, som krig.

– Efter kanske ett par års arbete befann jag mig hos en grupp kvinnor som nog började bli trötta på alla mina frågor, och sa: ”Jenny, lägg av, vad skulle du själv välja för din dotter: spärra in henne eller sätta på henne byxor och låta henne vara fri?”

Hon fäller ut händerna i en serverande, menande gest.

– Det handlar inte om genus, det handlar om frihet och förtryck. Det handlar om att hitta sätt att överleva och skapa motstånd i ett omöjligt, dysfunktionellt samhälle.

Sanna Torén Björling
sanna.bjorling@dn.se 


Läs ett utdrag. De förklädda flickorna av Jenny Nordberg

Om hon åker fast kommer alla att gå hungriga. Svårare än så är det inte. Varje dag är hon rädd för att bli upptäckt.

Allt Niima blir tillsagd att göra gör hon väldigt snabbt. Hon klättrar upp och hämtar varor från hyllorna längst upp. Hon dyker ner under korgar med importerade pakistanska apelsiner för att hämta teburkar. Hon klämmer in sin lilla smidiga kropp mellan tätt packade mjölsäckar bakom disken. Hon försöker undvika att se kunderna i ögonen. Hon föreställer sig att de då skulle kunna se att hon inte är en riktig pojke.

Med sitt korta hår och sin grå tunika spelar tioåriga Niima sin roll perfekt. Men hennes mjuka röst avslöjar henne. Det är därför hon sällan talar när hon är Abdul Mateen, som hon är mest känd som utanför lerväggarna i sitt hem i ett av Kabuls fattigaste kvarter, där ett ­öppet avlopp rinner längs med husen. Niima går i skolan två timmar varje morgon, klädd i klänning och huvudduk. Sedan går hon hem, byter till arbetskläder och går till jobbet som butiksbiträde i en matbutik i närheten. En genomsnittlig dag kan hon ta med sig motsvarande 1,30 amerikanska dollar hem. Det måste hela hennes familj leva på, en pashtunsk familj bestående av åtta systrar och deras mor.

Niima klär ut sig till pojke enbart för familjens överlevnad. Det finns ingenting frivilligt med det, och det har ingenting med personlig frigörelse att göra.

Skorna och sandalerna som ligger utanför Niimas hus skiljs från insidan av ett tunt, fransigt draperi. ­Niimas far är en arbetslös murare. Han är ofta borta och spenderar det mesta av vad han lyckas dra in på droger, säger Niimas mor.

Butiksägaren är en vän till familjen. Det var hans idé att göra om Niima till en pojke, och hon har varit pojke på deltid i några år nu.

”Han rådde oss att göra det, och han sa att hon kunde ta med bröd hem”, förklarar hennes mor.

Niima skulle aldrig kunna arbeta i butiken som flicka. Inte hennes mor heller, inte ens om hon hade velat. Det skulle vara omöjligt som pashtunsk kvinna. ”Det är vår tradition att kvinnor inte arbetar på det sättet.”

Släktingarna skulle bli besvärade. Och hennes man skulle aldrig godkänna det.

Niima visar ingen entusiasm över att vara pojke. För henne är det ett hårt arbete med få fördelar. Hon vill hellre se ut som en flicka, och hemma tycker hon om att låna sina systrars kläder. ”Det känns inte bra att vara bland pojkarna i affären”, klagar hon varje dag för sin mor.

Hennes mor tröstar henne och säger att det bara blir några år till, sedan kan hon få bli flicka igen. Hon har redan planerat familjens framtida överlevnad: när Niima blir för gammal för butiken kan hennes yngre syster bli pojke och ta hennes plats. Och efter det kan nästa syster göra likadant.

*

Doktor Fareiba är en respektingivande kvinna i femtioårsåldern som förlöst många barn under både brinnande krig och talibanernas regim. Denna dag leder hon en ”workshop” på ett fallfärdigt pensionat i Shar-e-Naw-området i Kabul för ett dussintal sjuksköterskor, barnmorskor och läkare från den afghanska landsbygden. Högt upp på dagordningen står frågan om amning.

Våren har kommit tidigt till Kabul, och de kvinnliga deltagarna har dragit sig tillbaka till ett rum på bak­sidan med två knöliga soffor och en plastfläkt på golvet som viftar omkring luften. De manliga deltagarna äter någon annanstans. Doktor Fareiba bjuder med oss på lunch tillsammans med åtta kvinnliga afghanska läkare och barnmorskor från åtta olika provinser. De skickar runt skuren vattenmelon på glastallrikar. När jag sätter mig ner med min tolk Setareh vill de allihop ge oss de bästa bitarna. Föga förvånande blir det den äldsta kvinnan som får servera oss och hon ger oss en hel hög. Men det finns något jag suktar efter mer än vatten­melon: jag undrar om utklädda flickor, bacha posh, finns i hela ­Afghanistan, hemma i deras provinser också?

Efter att Setareh försiktigt har presenterat ämnet, och efter lite uppmuntran från doktor Fareiba, berättar kvinnorna den ena historien efter den andra om nyfödda flickor i byarna som presenteras som pojkar vid födseln.

Familjerna kan vara rika, fattiga, utbildade eller utan utbildning, pashtuner, tadzjiker, hazarer eller turk­mener – det spelar ingen roll, säger de till mig. Det enda som är gemensamt för flickorna är familjernas behov av en son. De har träffat flickor som har varit ­pojkar för att familjen har behövt ytterligare en inkomst genom att ha ett barn som arbetar, eller för att skolvägen är för farlig och pojkförklädnad innebär en liten säkerhet, ­eller för att familjen saknar söner och måste se ut som en komplett familj inför byn. Ofta, som vi har sett i ­Kabul, är det en kombination av flera faktorer. En fattig familj kan behöva en son av andra orsaker än en rik familj, men inga etniska eller geografiska orsaker skiljer dem åt. De är alla afghaner och de lever i ett samhälle som kräver söner till nästan vilket pris som helst.

Och för de flesta av dem, säger kvinnorna, är det ­accepterat och okontroversiellt att ha en bacha posh i familjen. Förutsatt att flickan återgår till att vara kvinna innan hon kommer i puberteten, när hon måste gifta sig och få egna barn. Att vänta för länge med att ”byta tillbaka” kan få konsekvenser för flickans rykte. En tonårsflicka bör inte vara i närheten av tonårspojkar, inte ens som förklädd. Hon skulle kunna vidröra dem av misstag och därför ses som lösaktig bland dem som känner till hennes hemlighet. Det skulle kunna förstöra hennes chanser att bli gift, och hon skulle betraktas som ett andrahandserbjudande. Hela familjens rykte skulle solkas.

Så hur många bacha posh finns det i Afghanistan?

Ingen vet. De är en minoritet, men det är ”inte ovanligt” att se dem i byar över hela landet, säger kvinnorna. Det finns oftast en eller två i en skola. Ofta är det en som arbetar som hjälpreda i någon liten butik. Och vårdpersonalen har sett dem på kliniker, antingen när de har följt med en mor eller syster eller när de själva har varit patienter och visat sig ha ett annat kön än det påstådda. Samtliga läkare och sköterskor har sett detta med egna ögon, och enligt dem överväger varje familj med bara döttrar att göra om en av dem till pojke. I deras ögon är det mest en fördel för flickan att få leva ett par år som pojke innan hennes andra liv börjar – den hårda tillvaron som barnaföderska.

En av läkarna kommer från Helmand och är gravid i fjärde månaden. Hon har redan fyra söner. De andra skämtar om att hon inte är i farozonen. Hon skulle vilja ha en flicka den här gången, och maken invänder inte. Det är första gången jag hör någon säga att hon faktiskt önskar sig en dotter. De andra kvinnorna gratulerar läkaren. De säger att de älskar flickor, men de är också kvinnor och realister. De vet alla vad det innebär att föda ytterligare en flicka till ett land som deras.

Utdraget är kortat och lätt redigerat. ”De förklädda flickorna i Kabul” (översättning av Ann Marie Ljungberg, Albert Bonniers förlag) utkommer nästa vecka.

Fakta. Jenny Nordberg
  • Journalist och författare, bosatt i New York.
  • Uppvuxen i Uppsala och Saltsjöbaden och utbildad på Journalisthögskolan i Stockholm och på Columbia University, New York.
  • Skriver för bl a The New York Times, The Atlantic och Svenska Dagbladet. Tidigare bl a Sveriges radio. Belönad med det prestigefyllda Pulitzerpriset för sin medverkan i en artikelserie om livsfarliga tågövergångar för NYTimes 2005.
  • Tidigare skrivit romanen ”Välgörarna” tillsammans med Nuri Kino, baserad på bedrägerihärvan kring Tvindrörelsen och biståndsorganisationen UFF.
  • Aktuell med boken ”De förklädda flickorna i Kabul” (Albert Bonniers förlag), som kom på engelska i höstas och nu kommer på svenska.
  • Mer information om företeelsen finns även på theundergroundgirlsofkabul.com (som skapats av Nordberg i syfte att också skapa kontakter flickorna emellan).
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.