Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-27 06:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/debut-med-stralande-sprak-och-tveksam-tematik/

Bokrecensioner

Debut med strålande språk och tveksam tematik

Bild 1 av 2 Madeleine Schantz (född 1993) debuterar med ”Vaken dröm”.
Foto: Olof Grim
Bild 2 av 2

Madeleine Schantz debuterar med en roman som kretsar kring skeva förhållanden eller rena övergrepp. Språket bär henne långt, men tendensen att förhärliga det skitiga kan diskuteras, skriver Aase Berg. 

Skönhet och våld är en oemotståndlig kombination. Och skönheten drar igång omedelbart i Madeleine Schantz debutroman ”Vaken dröm” – huvudpersonen Maren går omkring i ett förödande vackert Berzelii park, i ”njutningspunkten mellan hägg och syren”, just hemkommen från en Japanresa där hon har utsatts för någon form av förnedring. Det är överlevarens översinnliga verklighetsuppfattning: 

”Nybroviken andades in havet, pustade ut det svala syret och det kändes som om jag hade varit instängd i en evighet. Att jag varit dömd till döden i ett hotellrum i Tokyo men att jag blivit skonad det liv som tilldelats mig. Övernaturligt, och jag gick med stolthet fram över jorden.” 

Språket är medvetet too much, kitschigt och klibbigt suggestivt, ibland slängigt och ilsket. 

Hög av jetlag, skymningens tunga blomdoft och pulserande äckel över traumat är Maren på väg till restaurang Berns, där hon har något slags tjusigt låtsasjobb som konstcurator. Det första hon gör är att ragga upp en okänd snubbe vid namn Jake. Morgonen efter drar hon raka vägen till psykakuten. 

Merparten av romanen tar form av (ganska skruvade) samtal med en psykolog; i återblickar på en lång rad mer eller mindre subtilt skeva förhållanden eller rena övergrepp.

”– Våldtog dom dig?

– Ja.

– Har du anmält det?

– Nej.

– Vill du anmäla det?

– Nej för jag var ju med på det.” 

Det är minnen på gränsen mellan dröm och verklighet, av Per i Japan, ”Giftet” i Stockholm, Emmanuel i Paris, Alexander på Lidingö och bästa väninnan Edris som dör i badkaret under en partyorgie i Oslo. Maren försöker försköna bilden av hennes död: 

”Hon fick en snedtripp och trodde att hon skulle dö av uttorkning så hon drack vatten. Hon kunde inte sluta dricka vatten så hon drunknade i sig själv /…/ jag grät mitt saltvatten ner över hennes kinder. Och jag tänker på när vi låg på klipporna och jag klättrade ner i havet./…/ Jag tog stora simtag in i smärtan i öronen och tänkte att nästa simtag når jag botten men det var andetaget som slog mot ytan när Edris räddade mig för att jag höll på att drunkna”.       

Schantz strålande språk kommer att bära henne långt, men jag kan ändå känna en viss misstänksamhet mot själva tematiken, förhärligandet av det skitiga, eller, som Maren säger: förmågan att ”alltid se det vackra i det fula”. Är det verkligen bättre att gråta i en Rolls Royce än i en ombyggd Volvo? Är det mindre obehagligt att spy i en japansk silverträdgård, iförd sidenkimono? Är övergrepp mer okej om man utsätts av en snubbe bosatt i paradvåning med utsikt över Eiffeltornet?   

Min kritik ligger alltså på en feministisk nivå, inte en litterär: Kontrasten mellan det estetiska och det skamliga våldet är naturligtvis ett medvetet grepp, men går det att använda detta grepp utan att samtidigt spela med i objektifieringen av den sexiga, gränslösa borderlinebruden; äventyrerskan utan morgondag som glider genom livet ovetande om flygbiljetternas och kokainets pris? 

Schantz skulle kunna anklagas för narcissistisk show-off, för att göra reklam för elegant prostitution under täckmantel av psykiskt lidande. 

Kanske ska man tänka ett steg längre, för att slippa trassla in sig i den frågan. Litteratur behöver inte vara uppbygglig. Schantz gestaltar själva skönheten som en form av våld. Vid närmare eftertanke rör det sig inte om depraverad chicklit, utan om ett slags drömsk gurlesk, det vill säga en upprorisk överdrift av förväntade kvinnoroller. 

På så vis blir det möjligt för läsaren att både sköljas med och infoga sin egen verklighetsvägran i Marens vidriga, vackra värld. 

Läs fler texter av Aase Berg och fler av DN:s bokrecensioner