Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Den amerikanska drömmen blev en mardröm

För drygt ett år sedan skrev Ola Larsmo om de misslyckade svenskarna i den amerikanska slummen Swede Hollow. Under några sommarveckor har Larsmo nu, på plats i USA, följt utvandraren och sin släkting Carl Anell i spåren.

En sensommardag går jag genom Vårbergs centrum i södra Stockholm. Som på så många andra torg i förorter och småstäder finns där också de sysslolösa och, som man sade förr, utslagna. På torget i Vårberg står en mycket berusad man och pratar högt till den som vill lyssna, och de är inte många. Han ropar efter oss: I come from Asmara! Han har rest långt, och slutet på resan blev inte bra. Men hans ord skär in i en annan berättelse som jag burit med mig hela året. Om en av de 20 000 svenskar som emigrerade 1909.

Innan han ger sig av till USA går han till fotograf Frida Welins ateljé i Kumla för att ta en sista bild till familjen. På fotot, som finns bland andra sepiableknade bilder i min mors familjealbum, ser man en allvarlig ung man med keps och en käpp som han knappast behöver. Han odlar en försiktig mustasch och mössan har han förmodligen på för att dölja den tidiga tunnhårighet som går bland män i släkten. Han heter Carl Emanuel Anell från Asker, Närke, han är tjugo år gammal och yngste bror till min morfar David. Varför han gav sig av är en oklar historia i släkten, det har något att göra med att ha varit offentligt berusad och ha slängt sten i en brunn i byn hemma. Han är en av ungefär 20 000 som lämnar Sverige det året, i den sista våg av unga svenskar som emigrerar före första världskriget – en våg som 1907 fått en skräckslagen regering att tillsätta sin stora Emigrantutredning. Men denna sista störtflod av människor har ganska litet gemensamt med de Karl Oskar och Kristina som vi annars brukar ta till som representanter för den svenska utvandringen; de är inte så mycket småbrukare som arbetarklass, och de hamnar som regel i staden snarare än på landet, många av dem i Chicago. Och i Seattle.

Det är hos dessa människor vi idag lättast skulle känna igen samtidens migrantströmmar – de miljoner som ger sig av för att de inte har någon framtid där de fötts och som förs långt bort av den globala ekonomins virvelströmmar. Som flera historiker jag talar med denna sommar säger är det också dem vi närmast aktivt glömt bort – de som inte har någon framgång att berätta om, ingen uppbygglig berättelse om två tomma händer. De faller ur historien för att vi inte vill se dem. För att vi riskerar att känna igen något hos oss själva vi inte vill kännas vid – eller se i andra.

Strax före nyåret 1908 tar han tåget till Köpenhamn för vidare befordran till Liverpool, där han går ombord på Cunard-rederiets emigrantfartyg Campania på billigast möjliga biljett, i så kallad ”Steerage”-klass. Den 9 januari 1909 står han i kön en trappa upp i Emigrantslussen på Ellis Island – en stor, ekande sal med blankt rött stengolv där nästan alla svenskar har någon släkting som passerat. Tjänstemannen som tar emot honom är slarvig: i dokumenten har han förvandlats till en ”Carl Ancle” från den okända orten ”Kuvila, Sweden”. Han är förmodligen en idealisk immigrant: han är ung och frisk och har femtio dollar med sig, liksom en adress till en bekant i Seattle på västkusten där han avser att söka arbete i skogsindustrin. Allt ser ganska ljust ut. Nio år senare kommer han att försvinna utom synhåll för alltid, rakt in i den amerikanska historien.

I hamnen i Ballard, Seattle, står en märklig staty av en viking. Den ska föreställa islänningen Leif Erikson, som bevisligen aldrig satte sin fot på denna sida av kontinenten, men väl på Newfoundland, och sockeln bär inskriptionen ”We followed in his wake”. Runt mr Erikson står en skeppssättning av ”runstenar” – med namn på ett stort antal svenska och norska emigranter som sökt sig till Seattle. Ballard var under några år vid förra seklets början en övervägande nordisk stad. Och detta med vikingen är inte så långsökt som man skulle kunna tro.

Som historikern Dag Blanck skriver i en essä spelade vikingen en roll när svenskar och andra nordbor vid förra sekel­skiftet skulle accepteras in bland de ”anglo-saxare” som alltmer framhölls som själva normen i USA. Leif Erikson var inte bara en tidig Amerika-besökare, utan blev också symbol för europeisk historia och vithet i rasbiologisk mening. ”Vikingen” blev på sätt och vis en biljett in i WASP-världen och kunde användas för att definiera svenskar från andra invandrargrupper, som irländare och italienare.

När Carl Emanuel anländer bor det redan 20 000 skandinaver i Seattle, varav hälften svenskar – ungefär tio procent av stadens befolkning. En del arbetar i fiskenäringen, men många har likt Carl sökt sig dit just för att finna arbete i den exploderande skogsnäringen. Han skriver hem från skoghuggarlägret i Eagle Gorge, i augusti 1909:

Kära bror David!

Tack för ditt kärkomna bref. Roligt att höra att du och din familj äro friska… Det var nog en hård tid till en början, för det fanns inga svenskar här, men nu går det bra. Jag tycker bättre om det här arbetet också. Till början fick jag använda yxan och sågen, men nu är jag med och släpar fram timret. Allting går med maskin så man behöfver ej arbeta så hårdt. Jag har nu 2,75 om dagen. Här finns troligen det största timret i världen. Stockar på nio à tio fot i diameter är ej ovanliga… jag kan nog läsa litet engelska men det går rätt knaggligt ännu… kanhända jag sänder hem några penningar snart ifall du vill placera dem åt mig. Jag har litet på en bok i American-Scandinavian bank, men som jag tänker jag kommer väl tillbaka till Sverige någon gång så jag kan ju sända hem om jag får något öfver.

Just skogsindustrin, där så många av de svenska invandrarna till Seattle hamnade åren före och under första världskriget, är väl dokumenterad tack vare bröderna Darius och Clark Kinsey, dokumentärfotografer som ägnade sina liv åt att fånga livet ute i skogshuggarlägren. Jag ägnar några timmar åt att gå igenom tusentals fotografier av män – nästan uteslutande män, kvinnor dyker upp som kökspersonal eller besökare – omgivna av enorma träd, spruce-gran, sequoia och redwood, sittande på tåglaster eller ombord på märkliga ångdrivna traktorer mitt ute i vildmarken.

Livet ute i lägren är mycket hierarkiskt. Alla vet sin plats i ordningen. Carl Emanuel får arbetsbeteckningen ”swamper” vilket uppenbarligen var ganska långt ned; en ”swamper” arbetade med att röja väg för skogsindustrins olika fordon, från ånglokomobiler till bensindrivna truckar.

Vi kör runt i trakten under vulkanen Mount Rainier och försöker hitta några av de platser där Carl i sina brev angett att hans arbetat. Av de olika skogshuggarlägren finns inga spår alls: skogen har tagit tillbaka alla kalhyggen och vägarna slutar i ingenstans och lövsly. Eagle Gorge ligger idag under vatten och vägen dit är spärrad av en bastant och bevakad vägbom. Vore det inte för bröderna Kinseys fotografier skulle vi inte kunna föreställa oss livet i vad som var en emigranttät och livaktig industrisektor.

Till sist tycker jag mig finna honom, Carl Emanuel, i ett skadat och utfrätt fotografi , sittande längst upp på en enorm timmerstock. Han är iallafall lik sitt ungdomsporträtt och andra bilder av min morfar, hans bror, som ung. I så fall är det den sista bilden av honom. Förmodligen inbillar jag mig.

Seattle den 29/8 1910

Käre bror David,

Tack för ditt brev som jag mottog för en tid sedan. Sänder härmed fullmakter som du sände formulär till. Jag är i staden nu för skogen brinner nästan öfverallt så jag får kanske försöka få tag på något annat arbete för en tid. När jag kommer ned till Cuba skall jag skrifva och tala om antingen jag gör någon landaffär eller ej. Jag kanske ej behöfver alla pängarne vi får väl se. Vi komma antagligen att resa i Oct. Har ej något vidare att skrifva om denna gång.

Carl, med tvåhundra dollar på banken, har tydligen låtit sig lockas med i det idag rätt okända svenska koloniprojektet på Kuba – något som ska visa sig vara hans livs största misstag. Men uppenbarligen tar han nu ut sina pengar, kanske såväl de han har på Scandinavian-American bank i Seattle som de hans bror David förvaltat åt honom. Han drömmer om en egen bit land och är på väg till den svenska kolonin i Palmarito, Bayate, nära den plats som idag är militärbasen Guantanamo.

Efter det spansk-amerikanska kriget 1898 var det en utbredd uppfattning att Kuba snart skulle inkorporeras i USA. Det trodde också läkaren Alfred Lind i Minneapolis, som startade en ”svensk-luthersk” koloni i Palmarito-Bayate, dit svenskamerikaner skulle kunna flytta, dels för att visa sin dristighet – hans åsikter om kubaner framstår idag som rätt upp och ned rasistiska – men också för hälsans skull. Under några år råder en mild ”Kuba-feber” bland svenskamerikaner, uppenbarligen även i Seattle. Och Carl bestämmer sig för att pröva lyckan. Tanken är att arbeta på sockerbruket och kanske köpa en egen bit jord.

Det hela går förstås åt helvete. Som mest bor några hundra svenskar i Bayate, men kolonin får allt större problem med såväl en usel ekonomi – sockerrörsodlingen går inte alls som man tänkt sig – som med politiken. Småningom hamnar man mellan upproriska lantarbetare och den korrupta Menocal- regimen, som backades upp av USA, och det hela leder till våldsamheter. Två svenskar blir skjutna, och runt 1914 har de flesta gett upp. Men då har Carl för länge sedan förstått att han gjort ett misstag och rest därifrån.

Palmarito 10/3 1911

Käre bror David,

Tack för dina sista båda bref och för pengarne som jag erhöll i det sista och för alla besvär du har haft… istället för att plantera sockerrör har jag betaldt alltsammans på landet eftersom jag ju ändå går härifrån för en tid. Jag arbetar fortf. på sockerbruket. Du frågar hur klimatet är: det är ungefär så varmt om vintern här som i juli månad i Sv...

Ser af dina bref att flera framstående personer i S. ha med döden afslutat sin kamp på livets trasiga bastmatta… När jag kommer öfver till staterna skall jag sända min adr. Jag reser nog i början af nästa månad. Särskildt kvitto på pengarna medf. Får nu sluta för denna gång.

Carl.

Raden om ”livets trasiga bastmatta” antyder vilken sinnesstämning Cuba-misslyckandet försatt honom i.

Det är det sista bevarade brevet till Sverige.

Han återvänder till Seattle och arbetar åter i skogen. I de amerikanska folkräkningarna, som genomförs vart tionde år, står han listad som ”logger” och adresserna är alltid enkla pensionat eller ”boarding-houses” nere i Seattles hamnkvarter. Tydligen korresponderar han ännu med sin bror David, nu lanthandlare i Sköllersta utanför Örebro, även om breven inte finns kvar; för David vet att Carl blir inkallad i US Marines när USA ger sig in i Första världskriget.

Hans inskrivning sker i februari 1918. Han skriver sitt yrke som ”lager”, vilket tyder på att hans engelska ännu var ganska knackig. Nationalitet anges som ”alien” och på frågan om familj har han angett ”no one to support”. Han hamnar i Spruce Squadrons 119:e kompani. Och hörs sedan aldrig mer av. Det är här släkten i Sverige slutgiltigt tappar spåren efter honom.

Efter kriget skriver min morfar David, med hjälp av stinsen i byn som kan litet engelska, till Marinkåren för att höra vad som hänt hans bror. Möjligen är han död. Svaret kommer ­efter ett par veckor, och stinsen lär ha skrattat när han läste upp det: ”om mr Anell bara vill vara vänlig att komma ihåg att ange sin brors namn nästa gång han skriver ska vi hjälpa honom att ta reda på vad som hänt.”

David, som var en stolt för att inte säga prestigefull person, hämtade sig inte efter den fadäsen. Han skrev aldrig tillbaka. Släkthistorien blev att Carl stupat i kriget, okänt var.

Men US Marines arkiv säger något annat. Private Carl Emanuel Anell, som nu är trettio år gammal och nybliven amerikansk medborgare, blir ”honorably discharged” i januari 1919, utan att ha deltagit i strid. Istället har han som de andra i ”Spruce Squadron” ägnat sig åt det de flesta redan kunde: hitta prima granvirke i Washingtons skogar. USA har börjat bygga upp sitt flygvapen – och den tidens dubbeldäckare fordrade lätt men hårt granvirke. Spruce Squadrons arbete med att finna rätt trä för flygplansvingar i skogarna dokumenteras åter av den trogne fotografen Darius Kinsey. På bilderna ser man nu män i kortbyxor och vidbrättade scouthattar som poserar framför jätteträd, långt från slagfälten i Frankrike.

Carl tar efter kriget upp ungefär samma liv som innan: enkla ungkarlshotell, jobb i skogen. Som han skrev hem till sin bror nio år tidigare, i februari 1910: ”Första tiden när man kommer öfver tänker man alltid på hur man skall kunna skrapa ihop litet och resa hem igen men småningom börjar man känna sig hemma här och längtar ej hem. För en arbetare är [det] ju bättre här än hemma”.

Men han hör aldrig av sig mer. Och sedan händer något kata­strofalt.

Den bank där han angett att han haft de sparpengar som nu kunde finnas kvar efter Cuba-äventyret, Scandinavian-American Bank, går omkull i en stor skandal 1921 – en konkurs som förebådar den stora börskraschen åtta år senare. De lokala tidningarna hoppas att småspararna ska kunna hållas skadelösa genom den statliga bankgarantin. Något som inte lyckas efter den ”svarta tisdagen” på Wall Street i oktober 1929, när botten går ur USAs och världens ekonomi.

Seattle drabbas hårt av depressionen. Stora grupper av arbetslösa och snart även hemlösa börjar bygga skjulstäder, som döps till ”Hoovervilles” efter den sittande presidenten Herbert Hoover. Just i Seattle byggs flera kåkstäder, varav den största vid trettiotalets början rymmer tusen invånare – tills polisen bränner ned den. De arbetslösa startar sin egen tidning, ”The Unemployed citizen” och sin egen organisation, ”The Unemployed Citizens League”. Det följer strejker och konfrontationer mellan arbetslösa och polis.

Och depressionen slog särskilt hårt mot skogsindustrin – där ungefär femtio procent blev arbetslösa och drastiska lönesänkningar genomdrevs, trots att fackföreningarna var ovanligt starka i den delen av USA.

I tidningen Seattle Daily Times finns följande notis, införd dagen före julafton 1930:

Man räddad efter andra självmordsförsök

Närhelst Carl Anell försöker ta livet av sig är det alltid någon som känner lukten av gas. Han är idag åter tillbaka på City Hospital efter sitt andra misslyckade självmord i år. En rök­dykaregrupp från Brandkåren kallades tidigt i morse till Anells rum på ett hotell på 518 Dearborn street, då innehavaren kände lukten av gas komma från hans rum och när brandmännen bröt sig in fann de samme man vars liv de räddat i februari i år. Återigen fick de liv i honom och sände honom till sjukhus, där man kunde slå fast att han druckit innan han slog på gasen. Han kommer att bli återställd.

”….whenever Carl Anell tries suicide someone smells the gas.” Det var inte det enda självmordsförsöket på Seattles “flop-houses” det året. Hotellet är rivet, precis som alla hans övriga adresser under de här åren, inte sällan ersatta av parkeringsplatser.

När Franklin D Roosevelt 1932 tagit hem valsegern över den Herbert Hoover som skylldes för mycket av följderna av finanskraschen följde FDRs berömda hundra dagar. I en strid ström av ”executive orders” bildade han och hans rådgivare, inte minst den radikale Harry Hopkins, mer än hundra olika byråer som skulle skapa arbetstillfällen. Den mest omfattande var Works Progress Administration (WPA) som grundades 1934 och kom att anställa inte mindre än tre miljoner arbetslösa, oftast män utan utbildning, för att bygga broar och vägar och anlägga parker. I Seattle finns ett hundratal olika anläggningar som bär den bekanta plaketten med örnen som talar om att detta var ett WPA-projekt – störst av dem den stora Coulee-dammen, som ännu bidrar med vattenkraft till stora delar av regionen.

Det är här Carl hittar sina sista arbetsplatser, under de år som återstår av hans liv, i Roosevelts New Deal. Men något fotfäste får han aldrig mer. Kanske är han med och bygger dammen, eller vägarna, eller broarna – i dödsattesten anges WPA som hans sista arbetsgivare. Hans händer är verkligen bland de som bygger Amerika.

Den 14 december 1940 kallas poliskonstapel Ghiglione till ett flop-house i södra Seattle, inte långt från det hotell där Carl försökt ta livet av sig för tio år sedan. Som det sedan står i rättsläkarens rapport:

Polisen angav att det låg en död man på adressen ovan. Undersökningen gav vid handen att den döde omgavs av sju tomma whiskey- och vinflaskor och grannarna angav att den avlidne varit berusad hela den senaste veckan. Han avled uppenbarligen av naturliga skäl.

Gale Wilson, Deputy Coroner.

Kroppen förs till Harborview Hospital – ironiskt nog till samma hus som blir Amazon.coms första högkvarter många år senare. Han kremeras och askan sprids på kyrkogården Mount Olivet. I dödsattesten anges orsaken som ”kronisk alkoholism” och hans yrke som ”junk picker”. De får hans mors flicknamn rätt: Hanna. Och hans ålder bestäms till 52 år, 9 månader och 26 dagar.

Själv får jag dödsattesten i handen sjuttiofyra år senare. Den stämplade kopian kostar 20 dollar. Alla spår av honom är bokstavligen utraderade. Skogshyggena har vuxit igen. De enkla ungkarlshotellen är rivna. Han själv kremerad och askan utspridd för vinden. Han och hur många andra – då som nu?

Dagarna i Seattle går mot sitt slut och vi återvänder en sista gång till Leif Eriksons staty i Ballards hamn. Omkring honom på ”runstenarna” hundratals namn på okända emigranter från Norge, Sverige och Finland som alla fann nya hem i Seattle. Och, får vi veta på Nordic Heritage Museum – det ska resas en sista sten. Det finns plats kvar för några namn till. Så vi betalar avgiften och fyller i raden: Carl Emanuel Anell, Immigrated from Asker, Sweden in 1909.

Som det står på bården kring Leif Erikson själv:

”To honor the courage and choices of those who left their homes and families and came to America in search of freedom, opportunity and a future.”

Missa inte att läsa ” Välkommen till Swede Hollow: en svensk slum ” som Ola Larsmo skrev efter att ha besökt en plats som bär på en annan historia än Karl Oskars och Kristinas. Texten ­publicerades 15/8 2013, och finns på DN.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.