Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 06:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/den-andra-sidan-av-dag-hammarskjold/

Kultur

Den andra sidan av Dag Hammarskjöld

Bild 1 av 16 Fotograferande FN-soldat, 1959.
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 2 av 16 Utsikt, 1954-1955.
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 3 av 16 Man i båt, Haväng, 1939.
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 4 av 16 Man med kamera, 1945.
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 5 av 16 Man vid sjö, 1945.
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 6 av 16 Barfotapojke, 1954-1955.
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 7 av 16
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 8 av 16
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 9 av 16
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 10 av 16
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 11 av 16
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 12 av 16
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 13 av 16
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 14 av 16
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 15 av 16
Foto: Dag Hammarskjöld
Bild 16 av 16
Foto: Dag Hammarskjöld

Dag Hammarskjöld, generalsekreteraren i FN, mottagaren av Nobels fredspris och den förolyckade i en mystisk flygplanskrasch 1961. Men fotografen Dag Hammarskjöld? På lördagen öppnade en unik utställning på Fabriken Bästekille i Kivik, med foton ur den svenska toppdiplomatens närmast okända bildarkiv. Henrik Berggren, författare till Hammarskjöld-biografin ”Att bära världen”, skriver om en fotograf som ofta framhävde människans litenhet inför naturens storslagenhet, men också med en lekfullhet.

När Dag Hammarskjöld steg ur SAS-planet ”Leif Wiking” i New York den 9 april 1953 visste inte journalisterna vad de skulle tro om den blåögde, blonde och pojkaktige 48-åringen som just utsetts till generalsekreterare för Förenta nationerna.

Hans bakgrund var glanslös. Han var en plikttrogen ämbetsman från det neutrala Sverige som stått vid sidan om i kampen mot Nazityskland. Han hade varken hustru eller gulliga barn. Kollegor ansåg honom kompetent men opersonlig. Men i sitt första pressanförande sade den entusiastiske fjällvandraren Hammarskjöld något som fick journalisterna att spetsa öronen.

De egenskaper som krävs av FN:s generalsekreterare, påstod han, var desamma som krävdes av en bergsbestigare: ”uthållighet och tålamod, ett fast grepp om realiteterna, noggrann men fantasifull planering, klar medvetenhet om farorna, men också om att vårt öde är vad vi gör det till och att den säkraste klättraren är den som aldrig ifrågasätter sin förmåga att övervinna alla faror.” Denna passage fick han upprepa tre gånger för filmkamerorna.

Det var en bra story: FN-chefen som klättrade i berg. Det var också en bild som skulle passa Hammarskjöld. Den anonyme svensken vann världens förtroende under 1950-talet. Han grep in i det kalla krigets konflikter från Suez till Kongo och tvingade parterna till förhandlingsbordet. I en tid av hotande kärnvapenkrig blev han den vise mannen på berget, en enstöring som stod högt ovan mänsklighetens tumult men stigit ned till jorden för att mäkla fred.

Dag Hammarskjöld, 1960. Foto: AFP

Klichébilden tjänade Hammarskjöld väl. Medvetet eller omedvetet insåg han att det var nödvändigt att skapa en medial persona för sitt uppdrag som FN-chef. Han ledde genom att agera föredöme men utan att blotta sig själv. Med sin lågmälda intellektuella intensitet utstrålade han på en gång lojalitet med världsorganisationen och en omutbar personlig integritet. ”Leave it to Dag”, blev ett talesätt på amerikanska utrikesdepartementet. Det gällde även Hammarskjölds privatliv.

Eftermälet blev mer komplicerat. Omständigheterna kring hans död i en flygkrasch i norra Rhodesia i september 1961 gav upphov till omfattande spekulationer och utreds fortfarande av FN. Hammarskjölds engagemang för avkolonialisering av Afrika utmanade starka ekonomiska och militära intressen. Fingrar har pekats åt alla håll, men kanske mest åt västmakternas underrättelsetjänster.

Läs mer: Ny dokumentär stärker tes om att Dag Hammarskjöld mördades 

Lika intensiva har diskussionerna varit om den postuma tänkeboken ”Vägmärken” som kom ut 1963. Manuskriptet, som återfanns i hans våning i New York efter hans död blottade en grubblande, självprövande och stundtals djupt olycklig människa. Den starka religiösa tron förbluffade till och med hans närmaste medarbetare. Åren före utnämningen till FN-chef hade han upplevt en förtvivlad längtan efter att Gud skulle ge honom ett meningsfullt uppdrag: ”Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening”, skrev han uppgivet.

Spänningen mellan bilden av Hammarskjöld som handlingskraftig FN-chef och inåtvänd kristen mystiker har stundtals varit stark. Men de har också en sak gemensamt. De utgår båda från skriven text, i det ena fallet brev, artiklar och FN-dokument och i det andra de personliga betraktelserna i ”Vägmärken”.

Man i fjällandskap, 1945-1955. Foto: Dag Hammarskjöld

Men Dag Hammarskjöld var inte bara en skrivande människa. I hans arkiv på Kungliga biblioteket i Stockholm finns mer än 2.000 fotografier. Att han var en entusiastisk naturfotograf var förstås inte okänt för samtiden. Bland annat publicerade tidskriften National Geographic bilder av Mount Everest, Annapurna och andra toppar i Himalaya som han tagit vid ett besök i Nepal 1959. Men i övrigt har den stora bildsamlingen varit otillgänglig för allmänheten.

Tills nu, det vill säga. Tack vare ett tips från fotografen och journalisten Per Lindström har konstnären Johan Petterson gått igenom Dag Hammarskjölds bildsamling och gjort ett urval som kommer att ställas ut i sommar på Fabriken på Österlen. Som curator har han valt bilderna ur ett estetiskt snarare än biografiskt perspektiv. Vilket inte hindrar att de också säger något om Dag Hammarskjöld som människa, även om de knappast utgör något vanligt familjealbum.

Med kameran var han en amatör, en turist som kunde närma sig de länder han besökte på ett mer oskyldigt sätt än den utsände FN-chefen.

Likt hans litterära texter är Hammarskjölds fotografier genomarbetade. Kameran, skrev han, är ett medel att lära sig se i bild, ”att … memorera linjespel, ljusfördelning, balansen mellan detaljen och helheten”. Här finns samma omsorgsfulla komposition som präglar texterna i Vägmärken”.

Ödsligheten är också gemensam. I ”Vägmärken” möter vi ett ensamt subjekt som konfronteras med en förfrämligad värld, i bildverken framhävs ofta människans litenhet inför naturens storslagenhet.

Men det finns också en avspändhet i bilderna som sällan återfinns i ”Vägmärken”. Många foton kommer från hans tid som FN-chef, den period i livet när han kände att han äntligen hade funnit mening i livet. Vid ett tillfälle när han fotograferar en fattig burmansk kvinna skriver han om hur hennes dotter otåligt följer ”fotografens lek”. Ordet ”lek” är inte oskyldigt valt. Han kände sig sannolikt mer harmonisk när han var ute i världen och fotograferade än när han bearbetade sina vägmärken sent om natten.

Här har Hammarskjöld vänt sin kamera mot tidningsfotograferna. Foto: Dag Hammarskjöld

Med kameran var han en amatör, en turist som kunde närma sig de länder han besökte på ett mer oskyldigt sätt än den utsände FN-chefen. Kameran var ett skydd, som när han ironiskt vänder den mot de efterföljande tidningsfotograferna: villebrådet knäpper jägarna. Men även om Hammarskjöld hade svårt för dumma frågor gillade han journalister. Han tävlade med sin presschef – de kallade varandra för ”Mr Flexibility” och ”Mr Fluid” – om att ge absurt undvikande svar på presskonferenserna om pågående världskriser.

Det finns inte många personporträtt. Ett som sticker ut är bilden av Ernst Wigforss behagfullt vilande i en trädgårdsstol. Den socialdemokratiske finansministern hade rekryterat den unge Hammarskjöld som statssekreterare i Finansdepartementet på 1930-talet och tillsammans lade de grunden för den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Att börja arbeta med Wigforss hade varit ett avgörande steg i Hammarskjölds frigörelse från sin far, den konservative juristen Hjalmar Hammarskjöld, som var impopulär statsminister under första världskriget. Det är svårt att tänka sig att Dag skulle kunna ha tagit ett lika pastoralt avspänt porträtt av sin krävande och rigide far.

För Hammarskjöld var kameran sannolikt ett sätt att uppnå intimitet utan att förlora kontroll. Många människor upplevde honom som kylig och distanserad. ”Han dolde inte sin intellektuella överlägsenhet och tappade snabbt intresset för människor som inte förstod och svarade upp till hans praktiska idealism”, skrev en av hans närmsta medarbetare i FN och största beundrare, Brian Urquhart. Folkpartiledaren Bertil Ohlin berättade gärna en anekdot om att han försökt para ihop Hammarskjöld med en av sina kvinnliga vänner, men att det fallit på att damen i fråga inte läst T S Eliot. Andra talade om hans ”iskalla blå ögon”.

Den självanalytiske Hammarskjöld var väl medveten om sin krävande skygghet. I ett av sina ”Vägmärken” reflekterade han över sin ensamhet:

Utan förblindade åtrå
Utan känsla av rätt att tränga någon in på livet
Skygg för mitt eget väsens nakenhet
Med krav på fullkomlig samklang som förutsättning för samliv
Hur skulle det kunna gå annorlunda?

Dansande flickor, Burma, 1954-1955. Foto: Dag Hammarskjöld

Han gifte sig aldrig och hade inga kända förhållanden av något slag. Till en del var det kanske ett fritt val att binda sig vid mänskligheten i stället för en eller ett par människor. Men det var också en fråga om läggning. Hans ideal var inte familjen utan arbetsgemenskapen, det tysta samförståndet mellan människor som jobbar mot ett gemensamt mål trots personlig olikhet. ”En sorts kamratskap under samma stjärnor där man inte begär och får så mycket”, som han uttryckte det i ett brev till en vän.

Han kom att uppskatta landskapet på Österlen lika mycket som den svenska fjällvärlden, något som märks i bilderna.

Några av hans mest euforiska ögonblick inträffade under de stora kriserna i FN då han och hans kollegor levde samman dag och natt på 38:e våningen av FN-skrapan för att rädda världsfreden.  Så här skildrade han en typisk arbetsdag: ”På nåt sätt gick allt snett, och till och med stadige Andy [Cordier] beskrev dagen som mardrömslik när vi lämnade kontoret… trots det hade vi den mest ansvarslösa, glada middagen jag kan minnas på länge hemma som hos mig.” Kanske det svarade bättre mot hans längtan efter ”fullkomlig samklang” än en parrelation. 

Men han hade också en privat krets. Där fanns bland annat hans syskonbarn, inte minst brodern Stens dotter Madeleine som han skrev till från sina resor som FN-chef. Där fanns hans närmsta vänner, konstnären Bo Beskow och hans hustru Greta. Under sina korta besök i Sverige om somrarna tillbringade Hammarskjöld alltid några dagar i deras hus på Österlen, vilket ledde till att han köpte den fallfärdiga gården Backåkra och började rusta upp den. Han kom att uppskatta landskapet på Österlen lika mycket som den svenska fjällvärlden, något som märks i bilderna.

Livvakten Bill Ranallo. Foto: Dag Hammarskjöld

Den person som mest delade hans vardag var livvakten Bill Ranallo, en storvuxen, jordnära livsnjutare som bland annat arbetat åt den amerikanske presidenten Roosevelt. Ranallo spelade rollen av Sancho Panza mot Hammarskjölds Don Quijote. Han vakade ständigt över ”the boss” och skrev rapporter till Hammarskjölds vänner i Sverige: ”Chefen driver sig själv hårt som vanligt & har inte haft någon avkoppling under det senaste halvåret, men han ser pigg ut och Herren har försett honom med en stark konstitution.” 

Vänskapen mellan Hammarskjöld och Ranallo kan avläsas på de många bilderna från Hammarskjölds landställe i det lilla samhället Brewster, en bit norr om New York. Även om naturen i New England är det dominerade temat är den också befolkad av Ranallo och hans söner. Här kunde Hammarskjöld vara den gode vännen i familjen, den spännande onkeln som landade tillsammans med pappa Bill mellan deras äventyrliga uppdrag i världen. 

Bill Ranallo var med till slutet. På morgonen den 17 september 1961 skrev han från Leopoldville i Kongo till sin fru: ”Chefen har varit i en så deprimerad stämning – värre än jag någonsin sett honom förut”. Men, fortsatte han, ”… i går kväll var [han] på mycket bättre humör efter att ha ordnat en förhandling…” 

Några timmar senare gick Hammarskjöld och Ranallo ombord på den DC:6:a som skulle komma att krascha under mystiska omständigheter i Nordrhodesia samma natt.  

 

 

Läs mer om Dag Hammarskjöld