Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-22 12:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/den-demoniska-magin-kastar-en-lang-skugga-av-tvivel/

Kultur

Den demoniska magin kastar en lång skugga – av tvivel

Bild 1 av 2 Allhelgonahelg på Skogskyrkogården i Stockholm.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 2
Foto: Beatrice Lundborg

Det är allhelgonahelg, höstens höjdpunkt för fans av spöken, demoner, djävlar och mörka trollkonster. En fokuspunkt för folktro från förr. Men, visar DN:s historieskribent Magnus Västerbro, i alla tider har tron på det övernaturliga haft tvivlet som ständig följeslagare.

Så är det halloween och allhelgona igen, och än en gång svärmar de odöda. Överallt syns barn och vuxna utklädda till vampyrer, häxor eller dödsmördarzombier. Just detta firande är nytt i Sverige, en kulturimport från USA på 1990-talet, men den folktro om andeväsen som den mörka högtiden hämtar sin styrka ifrån är urgammal. Så långt tillbaka i historien som det går att överblicka har man berättat om de dödas skrämmande eller bara gåtfulla återkomst. 

Men helt lika sig är ändå föreställningarna inte. För numera tar man inte berättelserna av det slaget på samma allvar som man gjorde förr. En gång var däremot tron på sådana väsens verkliga existens en självklarhet. Och detta var i sin tur bara ännu ett uttryck för att människor förr levde i ”en förtrollad värld”, och tog det för givet att de var omgivna av alla slags övernaturliga krafter. Allt detta till skillnad från dagens svenskar, impregnerade som vi är i naturvetenskap och rationalitet.

Så brukar i varje fall skillnaden mellan nu och då beskrivas. Men stämmer det verkligen? På ett plan är det förstås sant. På 1600-talet brändes onekligen häxor på bål i hjärtat av Stockholm, dömda för att ha använt demonisk magi. En sådan anklagelse mot grannfrun i dag skulle antagligen mötas med hånskratt, eller en remiss till en psykmottagning.

Men fullt så enkelt är det ändå inte. Till att börja med är dagens värld inte helt avförtrollad. Trots allt säger sig lite drygt 20 procent av 2000-talets svenskar tro på att de dödas andar kan visa sig för de levande. Men framför allt: världen förr var aldrig fullständigt förtrollad. Inte för alla, och inte hela tiden. Långt tillbaka i historien har det funnits tvivlare, personer som inte trott på att spöken, häxor, demoner och änglar är verkliga, och för den delen inte heller på att gudomliga ingripanden i världen är möjliga. 

Att så var fallet redan i antikens Grekland och Rom är det till att börja med ingen tvekan om. Visserligen var det då som många föreställningar om andar, häxor och magiska krafter fick en form som än i dag känns igen. Men samtidigt fanns det också gott om människor som inte trodde på magi eller övernaturliga väsen över huvud taget – om det vittnar stora mängder av den bevarade litteraturen. När sedan kristendomen tog över sattes det perspektivet på undantag, brukar det heta. För kyrkan gjorde med tiden upp med de som ifrågasatte övernaturliga krafter, eftersom den sortens kritik kunde leda över till angrepp på den rätta läran. Men inte heller den bilden stämmer fullt ut. I själva verket levde det skeptiska tänkandet kvar även under den så kallade medeltiden, den period då människor mer än någonsin tänks ha levt i den där ”förtrollade världen”.

Som en följd av det hade Benet resonerat sig fram till att det inte heller finns någon himmel eller något helvete

Inte minst pågick det under medeltiden en intensiv, nyskapande filosofisk debatt vid universiteten runt om i Europa. Radikalt skeptiska ståndpunkter fördes fram av många, men få var tydligare än italienaren Pietro Pomponazzi, verksam vid universitetet i Padua i början av 1500-talet. Han stod för en lång rad åsikter som gick emot de etablerade lärorna – bland mycket annat vägrade han tro på sådant som de änglar och demoner många andra hävdade var verkliga. Inte heller trodde Pomponazzi på att människan har en odödlig själ som lever vidare efter döden. Därför trodde han inte på spöken, och om människor ändå tyckte sig se sådana berodde det enligt honom på att de lurats av sin fantasi, samt av ”ångorna från bårhuset”. 

Pomponazzis skepsis var ovanligt uttalad, och även riskabel, i en tid då kyrkan kunde hota med hårda straff. Men synpunkterna var inte unika, vilket en studie av den engelske historikern John H Arnold har visat. Arnold betonar särskilt att ifrågasättandet inte bara fanns hos den välutbildade eliten, utan även hos så kallade vanliga människor. Ett exempel på det är hantverkaren Thomas Tailour i England som 1492 åtalades bland annat för att ha hånat tron på att helgon har heliga krafter, liksom för att ha ifrågasatt tanken att människan kan återuppstå efter döden. I stället sa Thomas Tailour i ett förhör att han menade att när en man eller kvinna dör så ”dör också deras själar, för som när ett ljus släcks genom att man kastar bort det eller det släcks genom att blåsas eller skakas, så släcks också själen när kroppen dör”. 

En liknande åsikt hade Guillemette Benet, i Sydfrankrike. I början av 1300-talet åtalades hon för kätteri efter att ha sagt till sina grannar att hon inte trodde att själen var något annat än luft som upplöstes i dödsögonblicket. Det hade hon kommit fram till efter att ha sett på när ett av hennes vänners barn gick bort. Guillemette satt vid sängen medan den lilla dog och såg efter om hon kunde se ett tecken på att något lämnade spädbarnets mun i dödsögonblicket – enligt folktron skulle man ju kunna se själen lösgöra sig från liket och ge sig av. Men eftersom inget sådant syntes drog hon slutsatsen att själen inte lever vidare. Och som en följd av det hade Benet också resonerat sig fram till att det inte heller finns någon himmel eller något helvete, och ”ingen annan värld än denna”.  

I dessa fall handlade det alltså inte om att personerna i fråga hade påverkats av att ha läst kätterska skrifter, påpekar John H. Arnold. I stället var det människor som utifrån vad han kallar ”reflektioner baserade på materiella erfarenheter” kommit fram till sina tvivlande slutsatser.

I själva verket var sådana åsikter så vanliga att kyrkliga skribenter ägnade stor kraft åt att argumentera mot dem. Till exempel skrev 1200-talsförfattaren Gervase av Tilbury ner en detaljerad berättelse om en kvinna som sade sig kunna tala med de döda, och angav som skäl till det att han genom hennes exempel ville övertyga ”alla de skeptiska människor som förnekar, som om det vore en omöjlighet, att människan kan återvända efter döden”. Det finns till och med de, skriver Gervase, som inte ens tror på vad som står i Bibeln: ”Många människor säger … att det vi lär om livet efter detta är nonsens: de säger att vi har hittat på allt”. Ännu längre gick en munk vid namn Petrus av Cornwall i London. I en predikan nedskriven år 1200 klagade han över att ”det finns många människor som inte tror att Gud existerar. De tror att universum alltid har varit som det är nu och att det styrs av slumpen snarare än av Försynen. Många människor tror bara vad de själva kan se och tror inte på goda eller onda änglar…”

För alla dessa människor var världen alltså inte förtrollad. Och om de en kväll hade fått besök av människor utklädda till odöda hade de antagligen reagerat ungefär som de flesta gör i dag – med att se det som en lek, som ett uttryck för fantasin, det vill säga människans fantastiska förmåga att föreställa sig sådant som inte finns och inte ens kan finnas. 

Berättelsen om deras vidskeplighet var i stor utsträckning en myt, spridd av europeiska upptäcktsresande

Fram mot 1600-talet blev sådana åsikter även allt mer möjliga att uttala öppet, utan att riskera straff. Då visade det sig också hur spridda de var. Mot slutet av det århundradet, har den banbrytande religionshistorikern Keith Thomas skrivit, fanns det i England gott om människor som bemötte berättelser om häxkonst och demoner, magi och astrologi, spöken och hemsökta hus med samma självklara skepsis som många gör nu för tiden. 

Därefter dundrade upplysningen in. 1700-talet, då fokus lades på naturvetenskapliga framsteg, på empiri och ifrågasättanden av alla obevisbara påståenden om naturen. Det var då som Carl von Linné i ett tal till det svenska kungaparet, citerat ur Gunnar Brobergs ”Nattens historia”, förklarade att den nya tidens vetenskap hade jagat bort de gamla vidskepligheterna. Utan vetenskapen, sa Linné, ”skulle skogssnuvor gömma sig i alla buskar. Gastar, spöken i alla mörka vrår, tomtgubbar, vättar, näckar och andra Lucifers anhang leva med oss som grå kattor…”

Så tänkte Linné sig alltså att det en gång varit. Redan då var den med andra ord på väg att etableras, bilden av det mörka ”förr” som i stor utsträckning lever vidare. I viss mån var det en överdriven föreställning, som vi sett. Det betyder i och för sig inte att Linné var helt och hållet fel ute, för när han höll sitt tal var det trots allt ännu möjligt att dömas till döden för att ha använt sig av trolldom. Snart skulle just den brottskategorin försvinna ur den svenska lagstiftningen, och de som sade sig ha magiska krafter skulle i stället kunna åtalas för bedrägeri. Så visst skedde förändringar, i svårutredd utsträckning. Poängen är framför allt att även människor långt tidigare hade sett på tillvaron på väsensskilda sätt. Som den brittiske historikern Tim Whitmarsh skriver i sin bok om antikens ateism har det aldrig, i någon tid eller i någon kultur, varit så att ett enda sätt att se på, beskriva och förklara världens natur har delats av alla.

Whitmarsh citerar till exempel den engelske antropologen Edward Evans-Pritchard, som i början av 1900-talet reste bland azandefolket i Kongos djungler. De sades tro på häxdoktorer, vilkas fruktansvärda krafter de antogs leva i skräck inför. Men Evans-Pritchard mötte snart en man som avfärdade häxdoktorerna som bedragare. Det visade sig vara en attityd som delades av många. Visst fanns det azande som var rädda för häxdoktorerna, men långt ifrån alla. Berättelsen om deras vidskeplighet var i stor utsträckning en myt, spridd av europeiska upptäcktsresande.

I själva verket, skriver Tim Whitmarsh, har det i alla tider funnits människor som inte sett världen som vare sig hemsökt eller förtrollad: ”Det är inte underligt eller exceptionellt att vara skeptisk inför det övernaturliga: vem som helst, i vilken kultur som helst, kan när som helst vara det.” 

Uttryckt på ett annat sätt: människor är inte enkla, och har aldrig varit det. Inte i vår tid, inte i andra kulturer och inte i det förflutna.

Magnus Västerbro är historieskribent i Dagens Nyheter och författare. Hans senaste bok heter ”Vålnadernas historia: Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen” (Volante, 2019). Hans förra bok ”Svälten” (Bonniers, 2018) belönades med Augustpriset.

Här hittar du fler texter om historia av Magnus Västerbro. Och här finns hans kluriga historiska quiz – bland annat det om allhelgonahelgen och halloween.